Förbannelsen.

Det vilar en förbannelse över mig. Jo, det är sant, tro mig. Snuffsipuffsen vet om den och han är också den som tyvärr oftast får leva med konsekvenserna av den...

Jag vaknar tidigt. Äckligt tidigt. Alltid. Idag gick jag upp kl 05.26 och jag vet inte hur normalt det är för vanligt folk som inte lider av en "hej jag vaknar konstigt tidigt av ingen som helst anledning"-förbannelse att gå upp vid den tiden på lördagar, men...nej, det är inte normalt. Konstigt nog är jag inte heller speciellt trött resten av dagen. Jag klarar mig liksom. That's just weird, right? Det finns dock lite positiva saker med att vakna tidigt. Jag får en stund för mig själv, jag kan se på när solen går upp, jag kan diska, piffa i lägenheten och jag kan se på en film som jag har försökt få snuffsipuffsen att se men åter igen vill han inte se den för det är tydligen inte "hans typ av film". Ja, det har blivit en vana att jag gör alla dessa saker på morgonen eftersom jag har vaknat tidigt så långt jag kan minnas. En gång sov jag till 12.30 (eftersom jag hade varit på efterfest till 06.00) och jag fick total panik när jag vaknade. Hela dagen hade förflutit!

Hur som haver, det som är mest negativt med förbannelsen är att den även verkar när jag är bakfull. Så ikväll, efter att jag har dansat järnet på Umeås enda gayklubb som arrangeras en gång i månaden, kommer jag att vakna vid 07.00 även om jag kommer hem vid 03.00. Yeeeeeeej for me...

Bon appetit!

Efter en relativt skön dag på stan, som avslutades med en blöt snöstorm från helvetet, spenderade jag och snuffsipuffsen resten av dagen framför TV:n med våran hemmagjorda pizza i högsta hugg. Jag säger då det, färdiggjorda pizzakit är det bästa av guds skapelser! Hur som haver, vi avslutade myskvällen med att se på Julie & Julia, det vill säga den filmen som Meryl Streep förhoppningsvis tar hem Oscarn för i år. Hon spelar kocken Julia Child som på 50-, 60- och 70-talet var en av USA:s mest kända (och exentriska) kockar. Filmen handlar också om Julie Powell (Amy Adams) som bestämmer sig för att skriva en blogg om hur hon försöker laga sig igenom Julia Childs massiva kokbok på ett år.

Efter att ha sett filmen blir man genast sugen på att laga något i stil med boeuf bourgignon, men tragiskt nog vet jag att jag imorgon kommer att sitta med resterna från min hemmagjorda pizza. Vad värre är kommer jag troligtvis sitta med en kebabtallrik på söndag som, let's face it, är resultatet av ännu en studentfylla. Jag får helt enkelt ta tag i seriös matlagning senare i livet.

Nu vill snuffsipuffsen att jag ska göra min Julia Child-imitation innan vi lägger oss. Ni förstår, hon pratade med en väldigt säregen röst - väldigt högljutt och kraxande. "I'm Julia Child! Bon appetit!"

WTF?

Kom på en annan grej gällande Percy Jackson and the Lightning Thief som jag stör mig rejält på. Filmen utspelar sig i USA och Olympus, där Gudarna har sin hemvist, ligger ovanför Empire State Building i New York. Därför, dum som jag är, antar jag att Gudarna ska prata med amerikansk brytning, men åh nej! Ungarna i filmen pratar amerikanska men av någon väldigt konstig anledning har Gudarna någon slags fejk brittisk brytning. WTF liksom? Dom bor i USA! Hades bor ta mig tusan i Hollywood! Nej, jag köper det inte.

Hemmadag, biokväll.

Idag bestämde jag mig för att ta ledigt från skolan och ha en produktiv dag i hemmet istället. Och med "produktiv" menar jag att jag bänkade mig framför TV:n och hade ett "Will & Grace"-maraton. Det ska dock understrykas att jag han med lite städning. Medan jag skriver det här kan jag inte undgå att tänka vilket innehållsrikt och intressant liv jag har. Bra där, Jacob.

Killen som dock förgyller mitt liv, min lilla snuffsipuffs Dennis, kom över senare på eftermiddagen och vi hade en väldigt gemytlig middag och sedan for vi på bio. För att förstå valet av film måste man förstå snuffsipuffsen. Han är galen i grekisk mytologi. Så! Nu förstår ni honom. Vi såg alltså Percy Jackson and the Lightning Thief. Snuffsipuffsen, som är ett brutalfan av böckerna, var underväldigad och lite besviken. Jag känner mig inte alls så berörd om jag ska vara ärlig. Det var lite av en dussinfilm där snygga tonåringar springer omkring och möter lite monster här och där. Been there, done that. Fast i Harry Potter-filmerna är tonåringarna inte så snygga. Ta till exempel Daniel Radcliffe som spelar Harry. I would not tap that.

Hot hot hot.

Idag är det hela 10 grader varmare! Vilket innebär att det är -17 grader. Yeeeeeeeej. Vad...kul. Promenad kanske? I think not.

Mos i huvudet.

Jag har mos i mitt huvud. Eller säger man att man är mosig i huvudet? Eh, whatever. Jag är trött! Läser en kvällskurs i teckenspråk just nu. Eftersom snuffsipuffsen är teckenspråkstolk och eftersom språket i sig är väldigt intressant så bestämde jag mig för att det var dags att börja använda fingrarna till någonting annat än att bläddra i en bok eller slå på ett tangentbord. Hur som haver, kursen håller på i 3 timmar så man blir som sagt mushy in the head efter ett tag. Fast kul är det! Mina händer har aldrig varit lyckligare.

Nu ska jag återgå till att se på finalen av "So You Think You Can Dance" med snuffsipuffsen. Seriöst världens längsta namn på ett tv-program. Mina redan trötta fingrar led när jag plinkade fram det på tangentbordet. Nu orkar jag inte skriva längre.

Veckans Guldkorn!

Jag tänkte att jag skulle börja med någon slags regelbunden grej här på bloggen, typ att varje vecka skriver jag om en film eller skådespelare som kanske inte är så känd, men som ändå är ett guldkorn. Veckans Guldkorn alltså! Vad ska då denna veckas guldkorn vara? Igår, när jag och granngänget skulle välja film, föreslog Ceasar att vi skulle se en annan film innan vi till sist valde Frida. Den här filmen var Hilary & Jackie.

Veckans Guldkorn: Hilary & Jackie

Filmen handlar om den berömda cellisten Jaqueline du Pré (Emily Watson) och hennes syster Hilary du Pré (Rachel Griffiths) som växer upp i en otroligt musikalisk familj. Båda systrarna blir uppmuntrade av sin mor att spela sina respektive instrument. Hilary spelar tvärflöjt och till en början verkar det som hon kommer bli den stora musikaliska stjärnan i familjen. När Jackie sedan börjar spela cello blir hon efter ett tag mer uppmärksammad än sin syster. Hon blir till slut en av de mest kända cellisterna i världen, medan Hilary gifter sig och lever ett lugnt liv på landet. Systrarnas står varandra fortfarande mycket nära, men när Jackie börjar tröttna på det glamourösa turnélivet reser hon tillbaka till England för att bo med sin syster. Saker och ting blir komplicerade när det visar sig att Jackie är mycket psykiskt instabil och en kamp mellan systrana uppstår. Jackie blir mer och mer involverad med Hilarys man och deras familjeliv och frågan är hur mycket Hilary är villig att dela med sig? När Jackie sedan drabbas av sjukdom ställs deras lojalitet mot varandra på prov åter igen.

Filmen är baserad på den sanna historien om Jaqueline du Prés liv. Filmen börjar med att man får följa de båda systrarnas uppväxt. När Jackie sedan börjar bli känd och Hilary slår sig till ro på landet, får man följa systrarna separat och se deras perspektiv på de olika händelserna i deras liv. Jackie spelas av Emily Watson (Röd Drake, Ängeln på Sjunde Trappsteget) som blev Oscarsnominerad för rollen. Hilary spelas av Rachel Griffiths ("Six Feet Under", Muriels Bröllop) och även hon nominerades för bästa kvinnliga biroll. Båda två är fantastiska i filmen och det faktum att man får följa dem separat i filmen gör att man förstår deras val och handlingar mycket väl. Det här är en film att rekommendera! Perfekt om det regnar ute, livet känns lite trist och du behöver något lagom deprimerande att gotta dig i.

Vinterhat.

Idag när jag skulle starta bilen var det -27 grader. Det här är officiellt den sugigaste vintern i mannaminne. Die, you winter...bastard!

Frida.

Det blev tårdrypande drama, som jag ville! Mohahaha. Fast det var dock inte jag som valde ut kvällens film som var Frida med Salma Hayek och Alfred Molina. Det var min granne Ceasar som valde den. Det var ett bra val anser jag, lagom bittert och smärtsamt för en tisdagkväll. Till filmen åt vi en färsk ananas och chokladbollar med gaffel. Vi insåg att allt borde ätas med gaffel! Det känns mer lyx liksom.

Hur som haver, filmen handlar om den mexikanske konstnären Frida Kahlos liv, hennes äktenskap med konstnären Diego Rivera, olyckan som orsakade hennes handikapp och den fysiska och psykiska smärtan som hon bar på hela livet. Salma Hayek är fantastisk (hon Oscarsnominerades), musiken är fantastisk och färgerna...åh, färgerna! Briljant.

Nu ska jag och snuffsipuffsen äta chokladbollar (med eller utan gaffel - vem vet?) och sedan gå och lägga oss. God natt!

Vad ska vi se på?

Strax kommer granngänget över och kollar på film. Det är alltid en intressant process när ett antal människor, som alla tycker om olika sorters film, ska bestämma sig för vad de ska titta på (OBS! Varning för generalisering). Det finns alltid den som vill se något lättsamt, typ en animerad film eller en komedi. Sedan finns den där som vill se en skräckfilm. Vad mer? Jo, den där som det absolut inte spelar någon roll för, men när man väl föreslår en film så *poff* kommer de med en invändning. Det värsta är om det finns en straight kille med i gänget. Att försöka få en straight kille att se en dramafilm eller romantisk komedi är lika svårt som att försöka se de bra kvalitéerna med Fredrik Reinfeldt. It can't be done! Och ja, jag är stolt över den liknelsen. Den bara kom!

Vi får se vad det blir. Själv är jag den där som det inte spelar någon roll för, men som ändå kommer med invändningar när det väl kommer förslag. Någon måtta får det vara liksom! Inte tänker jag sitta i 2 timmar och se på när Vin Diesel åter igen...typ spränger...saker. Det är väl det som händer i actionfilmer? I don't know. Ge mig ett tårdrypande drama om typ en kvinna som förlorar sitt jobb, sin man, sina barn, får cancer, överkommer cancer, men sen dör ändå. Då är jag på!

Meryl, my bitch.

Sitter just nu på Universitetet där jag egentligen borde jobba, men...nej. Orka liksom. Istället surfar jag runt på mina sedvanliga filmhemsidor. Ni förstår, snart är det dags för The Academy Awards i USA - det vill säga Oscarsgalan. Det här är som OS för mig! Istället för Charlotte Kalla har jag Sandra Bullock. Istället för Björn Ferry har jag Colin Firth. Istället för sportprogramledarna på SVT har jag Alec Baldwin och Steve Martin (som är programvärdar för årets gala). Det här är stort alltså!

I kategorin Bästas Kvinnliga Skådespelare, som för övrigt är min favoritkategori (yeah... it's gay), är bland annat Sandra Bullock och Meryl Streep nominerade för The Blind Side respektive Julie & Julia. Bullock, en veteran bland b-filmer och romantiska komedier med Hugh Grant. Streep, som kan bemästra vilken dialekt som helst och med 16 Oscarsnomineringar i bagaget. Ändå står de nu som jämlikar och hoppas på att vinna guldstatyetten. Ja, det är ju så spännande att jag nästan gör lite i kalsongerna! OK, that was disgusting.

Hur som haver, jag satsar mina pengar på Meryl. Hon har inte fått en Oscar på typ 25 år så det borde väl vara dags nu! Vi får väl se vad som händer den 8 mars. Som sagt, jag hoppas på gudinnan Meryl. She's my bitch.

Tårar my ass.

Sammanfattning av Spårlöst: Sri Lanka, tjej som letar efter sin morsa, hon hittar henne, morsan gråter, tjejen säger glatt "hello!". Jag är underväldigad.

Ge mig tårar.

Mina fingrar har kunnat jämföras med istappar i typ 1 månad nu. Den här vintern borde dö. Hur som haver, snart kommer Dennis hit och det blir det "hej det är måndag och då får man vara trött så vi däckar i soffan"-kväll. Ska dock passa på att se på Spårlöst innan jag däckar. Jag älskar det programmet! I alla fall när dom gråter. Ibland står dom bara där och tittar på varandra när de väl hittat varandra. Awkward as hell! Då stänger jag av. Jag vill ha lite tårar.

Min fru Gwyneth & jag.

Hej eventuella läsare!

Det här är då det första inlägget på min nya blogg "Min fru Gwyneth & jag". Den kommer bara handla om mig och mitt fantasiliv med Gwyneth Paltrow. Nej, herregud! Jag skojar bara. Det hade inte bara varit tragiskt om så var fallet, det hade också varit väldigt insnöat.

Nej, namnet kommer från en dröm som jag hade, där jag drömde att jag och Gwyneth Paltrow var gifta. Det här är ju inte bara fel på alla håll och kanter eftersom jag är gay, det är också fel eftersom jag inte heter Chris Martin och har två barn som heter Apple och Moses. Men jag gillar Gwyneth. Jag tycker hon är en relativt underskattad skådespelare. Det är också det som den här bloggen bland annat kommer att handla om, det vill säga skådespelare och film.

Jag heter Jacob och är en sprillans nyutbildad gymnasielärare i bild och engelska. Ett av mina stora intressen, förutom att ha konstiga straighta drömmar om Gwyneth Paltrow, är film och allt som har med att göra. Eller inte allt kanske. Typ produktion och sådant är ju hur tråkigt som helst, men skådespeleri och den slutgiltiga filmen är väldigt intressant. Bloggen kommer alltså delvis att handla om detta intresse. Den kommer också att handla om mig och mitt liv här i Umeå tillsammans med min bättre hälft Gwyne... jag menar Dennis. Han är min snuffsipuffs.

Ja, ni märker ju redan. Det här är intressanta grejer! Håll utkik efter mer inlägg. Jag lovar att försöka uppdatera så ofta som möjligt.

Kramkalas.