Music.Crap.Europe.

Det är otroligt hur mycket skit, klegg och mojs som fastnar i en ugn under 3 år. Det fick i alla fall jag erfara idag när jag skulle flyttstäda köket. Mysigt värre!

För tillfället sitter jag och kollar på schlagern, eller Eurovision Song Contest - Delfinal 2, om man ska vara nog. Låt mig säga så här: Det finns ungefär lika mycket skitmusik i Europa som det finns skit i min ugn. Y'all know what I'm saying!? Nu ska jag återgå till..."musiktävlingen". Snuffsipuffsen tycker det är roligt i alla fall, och jag tycker det är roligt att fälla bittra kommentarer kring deltagarna. Typ att Israels bidrag har en ful Timo Räisänen-frisyr eller att Irlands bidrag ser ut som Sarah Dawn Finer, fast 85 år äldre och med Kristina Lugn-rött hår. Humor!

Madness! Picture madness!

Förlåt att uppdateringarna har varit lite oregelbundna den senaste tiden, men ni förstår att det är sådant som händer när man flyttar, söker jobb, avslutar en kurs och ens hund avlivas på en och samma gång. It's madness! Madness I tell you! Jag saknar fortfarande Sigge väldigt mycket, och det kommer jag nog göra ett bra tag framöver. Han var min snuffs, min snuttbulle, min kompis. Hittade ett par gamla kort som jag scannade in och tänkte visa sen, men först ska jag skriva lite om vad som händer annars i mitt liv just nu.

I skolan håller vi på med den sista bitchuppgiften innan vi får avsluta den här dåliga ursäkten för en kurs. Det kanske inte har framkommit tidigare hur dålig den här kursen har varit? Bara så ni vet: Det har den. Jag har varit både stressad, arg och rastlös. Ena stunden dumpar vår lära 1789 uppgifter i våra kvän som ska vara färdiga på några dagar. Andra stunder har vi absolut ingenting att göra. "www.inkonsekventjävlakurs.se" alltså.

Annars går mina dagar ut på att packa ner allt som jag ska ta med till den nya lägenheten i Örebro, och rensa ut det som inte ska med. Jag åkte precis med ett skepplass med grejer till Myrorna. Är jag färdig? Nej. Hur mycket saker kan en människa samla på sig under 3 år i samma lägenhet? Svaret är: Bajsmycket. Förutom skolan och flytten händer inte så mycket annat just nu. En liten fotnot är väl att jag för tillfället är inne i lite av en folkmusikperiod, så jag lyssnar på klassiker som "Puff, the magic dragon" med Peter, Paul & Mary, samt "Where have all the flowers gone" med Joan Baez. "www.jävlahippie.com" alltså.

Här kommer lite gamla bilder:

Dagen vi var och tittade på Sigge. Jag var 12 år och
han var 6 veckor. Det här är det allra första kortet på honom!


Min farfar och Sigge när han var nyss hemkommen.


Här har han växt till sig lite och jag var blond.
Ingen bra look på mig...


Min mamma och min bror på Irland. Älskar hur coola och
malplacerade de ser ut.


Camilla, Maja och Sandra - Järngänget från Vingåker.


Avslutar med en fin bild på Sigge. Här var han ungefär 1-2 år.

Hejdå Sigge.

Idag, lördagen sen 22 maj, avlivades min hund Sigge. Fast snarare var han mina föräldrars hund efter jag flyttade hemifrån. Han blev i alla fall nästan 12 år (han skulle ha fyllt år 12 juni). Vi skaffade honom 1998 när jag var blott 12 år, så han har alltid varit en del av familjen och min uppväxt. Han var faktiskt den ursprungliga snuffsipuffsen, fast den facklan gick senare vidare till Dennis, min nuvarande snuffsipuffs. Jag kommer att sakna honom enormt mycket och det kommer kännas tomt i Solhällen från och med nu, när jag är där och hälsar på. Här nedanför ser ni några kort på honom - Världens tuffsigaste och sötaste golden retriever.

Åh nej, åska! Eller?

Vätserbottens Nytt lovade dödsregn och åska som slår ner i allt levande på denna jord. Den norska vädersajten yr.no lovade sol hela dagen. Det har varit sol hela dagen. Needless to say, Västerbottens Nytt - Go fuck yourself. Weather style!

Veckans Guldkorn!

Som jag skrev igår så var det nyligen mofflarkväll med Lisa och vi såg då på filmen som blev Veckans Guldkorn idag. Den har allt man kan önska sig av en chickflick: Vänskap mellan kvinnor, sydstatsdialekt, sjukdom, död, skratt...Veckans Guldkorn är klassikern Steel Magnolias (Blommor av Stål).

Filmen kretsar kring ett antal kvinnor i en liten amerikansk småstad i Louisiana. Truvy (Dolly Parton) äger en frisörsalong där alla dessa kvinnor samlas. Annelle (Daryl Hannah) är den blyga kristna tjejen som precis flyttat dit och har precis fått ett jobb hos Truvy. Vänninorna Clairee (Olympia Dukakis) och Ouiser (Shirley McLaine) är båda rika änkor, den ena en riktig skvallertant och den andra bitter och elak. Sedan har vi modern M'Lynn (Sally Field) och dottern Shelby (Julia Roberts) som försöker komma överens bäst de kan, fastän Shelby lider av diabetes och har bestämt sig (mot läkarnas vilja) att skaffa barn. Väldigt olika kvinnor alltså, men de har två saker gemensamt: Truvys frisörsalong och deras vänskap till varandra. Filmen inleds med Shelbys bröllop. Allt är hektiskt och det är full fart i frisörsalongen. Efter bröllopet berättar Shelby att hon är gravid, trots att hon lider av allvarlig diabetes. Hon lyckas föda barnet och livet går vidare för gänget. Annelle gifter sig, Clairee fortsätter skvallra om allt och alla och Ouiser gör livet surt för sin omgivning. Shelby blir dock sämre och sämre efter att hennes son föddes, och gänget ställs snart inför en stor och sorglig utmaning...

Det här var en stor hit när den kom på slutet av 80-talet och den har blivit lite av en kultklassiker. Det finns en del kända repliker från filmen (bl. a. en som alltid får mig att gråta). När Julia Roberts karaktär precis berättat för sin mamma att hon är gravid och mamman visar sig vara mycket skeptisk, säger hon: "I'd rather have 30 minutes of wonderful, than a lifetime of nothing special!" Oj, oj, oj, då faller tårarna. Julia Roberts fick förresten sin första Oscarsnominering för den här rollen (som faktiskt var en av hennes allra första filmroller). Filmens tagline är "The funniest movie ever to make you cry", och det är sant. Den är väldigt rolig, men sista delen av filmen spenderar jag alltid med en pappersrulle och tåriga kinder. Se den här om ni vill få er en rejäl gråtstund!

Molle är en gay hund med räv-fetish.

Jag vet att man inte ska klaga. Jag har absolut inget att klaga på egentligen, MEN...fy fan vad varmt det är! Jag dör lite inombords idag (för att alla mina inre organ drunknar av svett).

Igår var det mofflarkväll med Lisa. Jag måste börja med att förklara vad en "mofflarkväll" är för någonting. Kvällen börjar med att jag och Lisa äter antingen hamburgare på McDonalds eller Max, eller att vi äter en kebabtallrik. Sedan köper vi popcorn, lösgodis och Dr Pepper. Sedan ser vi på typ 2 filmer, beroende på vilket humör vi är på. Igår kände vi oss lite melankoliska. Det var trots allt den sista gången vi åt på McDonalds nere på Strömpilen någonsin. Det var också troligtvis den sista mofflarkvällen på ett bra tag. Hur som haver, vi kände oss lite gråtiga. Vi inledde kvällen med den ultimata chickflicken Steel Magnolias (Blommor av Stål), ett drama som kretsar kring en frisörsalong och vänninorna som träffas där i en liten småstad i den amerikanska södern. Efter vi grät till slutet av den (jag kommer förklara varför man gråter till den imorgon, eftersom den är Veckans Guldkorn) såg vi på Micke & Molle. Man har inget hjärta om man inte gråter när änkan lämnar Micke i skogen. Inget! Förutom att gråta så roade vi oss med att upptäcka homoerotiska undertoner i filmen. Till exempel när den här dialogen utspelar sig (Molle har precis kommit tillbaka efter att ha spenderat vintern på jaktresa):

Micke: "Molle, det är jag!"
Molle: "Micke? Oh boy, vad stor du har blivit!"
Micke: "Mmm, du med Molle."

Humor!

Sammanfattningsvis.

Det har ju inte varit ett par uppdateringar på ett tag, men ni förstår, även bloggare behöver en semester ibland. Hur som haver, orkar inte skriva en lång detaljrik sammanfattning av förra veckan, så jag gör så här: Jobbig måndag, hata måndagar, mycket skola på onsdag, fika med klasskompisar, tar en ledig dag på torsdagen, städar lägenheten, mycket damm, mysmiddag med snuffsipuffsen, världens jobbigaste fredag, hata glaseleverna och deras utställning, utställningen borde dö, hata glaseleverna igen, avskedsfest på lördagen, underbara människor, nära-döden-upplevelse under ett kubbspel, seg söndag, går på bio med snuffsipuffsen, vakna på måndag, bestämmer sig för att blogga igen. Så där! Shit, jag borde göra alla blogginlägg så här. Smidigt och bra. Nä, det ska jag inte. I'm just saying....smidigt.

Jag och snuffsipuffsen var i alla fall på bio igår och såg på Ridley Scotts Robin Hood med Russel Crowe och Cate Blanchett. Orkar inte skriva mycket om den heller, så (för smidighetens skull) gör jag som innan: Cate Blanchett är vacker, en kung spelad av Danny Huston dör, Russel Crowe är för gammal för att vara Robin Hood, han är Robin Hood ändå, han har skägg, han kommer tillbaka till England, någonting händer, inbördeskrig, fransmän är onda, Robin och Lady Marion blir kära, slutfight, slow-motion all over the place, Russel Crowe är fortfarande gammal. Slut.

Russel Crowe och Cate Blanchett i Robin Hood.

Helg i hufvudstaden.

Det var fantastiskt trevligt i huvudstaden i helgen. På fredagen, efter mina öron nästan hade sprängts på väg ner till Arlanda med planet, så for jag direkt till systemet och köpte vin. Sedan åkte jag hem till Jocke och Heidi, där det vankades fredagsmysmat à la kött och bearnaisesås. Senare på kvällen kom Nisse och Fatima och hela kvällen avrundades på ett ganska sunkigt ställe på Söder. Det enda jag kommer ihåg är att det inte hette Den Gröna Jägaren, utan det skulle tydligen vara det näst-sunkigaste stället. Den Gröna Jägaren var det sunkigaste.

Hur som haver, efter ca. 3 timmars sömn så begav jag mig några meter bort från Jocke och Heidis lägenhet och träffade 50% av Fab4, nämligen Karin och Tomas. Vi sågs. Vi kramades. Vi skrattade. Det var som förr. Vi åt världens godaste mackor (then again, vad är inte gott dagen efter en utgång och allt man har ätit det senaste 6 timmarna har orden "cheez" eller "lättsaltat" framför sig?), sedan träffade vi resten av gänget i form av tvillingarna Susanna och Kristina. När vi senare kom hem till Karin (där själva festen skulle vara och där vi alla skulle sova) så däckade jag i Karins säng ett tag. Resten av eftermiddagen spenderades med att sätta ihop en spellista till kvällen.

Vi satt runt ett bord och vi bestämde att vi skulle gå runt bordet och bestämma en låt i taget. Alla hade ett veto som de fick använda närsomhelst. Tomas fick mest veto. För att förstå det måste ni förstå Tomas musiksmak. Här kommer några exempel på artister han tycker om: Britney Spears, Magnus Carlsson (inte Weeping Willows-Magnus, utan "hej jag har hårimplant och är mer gay än en regnbåge"-Magnus), Carola, Westlife och Lindsay Lohan... Ja, ni förstår. Vetos all over the place alltså. Utgången skedde på Patricia (ganska känd klubb på en båt) och om stället dagen innan var sunkigt, så...ja, låt oss säga: Det här var som Corona på en löningshelg, fast ofräscht. Det var kul sällskap i alla fall!

Efter en lysfrukost for jag tillbaka till Umeå där snuffsipuffsen hämtade upp mig på flygplatsen.

Jocke ser förvånad ut...


Susanna, Kristina och Karin - The Golden Girls!


Tomas har varit stygg.


Susanna och jag!

Snabbmakaroner is evil.

Om ett tag ska jag åka ut till Umeå flygplats och sedan bär det av till hufvudstaden. Annars har det inte hänt mycket denna vackra dag. Jag blev inspirerad av en klasskamrat igår som hade med sig det han kallade "makaroner och knaperstekt falukorv" till lunch. Det faktum att falukorven var "knaperstekt" (typ bacon, or what?) väckte ju naturligtvis många förfrågningar bland gruppen. Det visade sig dock vara vanlig stekt falukorv. Jag blev i alla fall medtagen och bestämnde mig för att laga dennna klassiska svenska gourmeträtt när jag kom hem. Jag använde dock inte snabbmakaroner. Snabbmakaroner är djävulens påfund och äckligt bortom rim och reson! Gammaldags idealmakaroner ska det vara.

Stockholm är bara för mycket!

Imorgon ska jag åka till Stockholm! Wohoo! Tycker inte om Stockholm för 5 öre, vill bara påpeka det. Allting är så...mycket. Mycket folk, mycket affärer. Jag blir stressad varje gång jag tänker på det. Varje gång jag kommer hem efter jag har varit i Stockholm känns det som jag har blivit våldtagen och besudlad av storstadsandan. Hur som haver, jag ska dit för att träffa gamla kära vänner som av någon anledning har valt att bosätta sig där. Först ska jag träffa, och sova över hos, Jocke och Heidi. Underbara människor! Heidi pluggar till läkare och Jocke jobbar med...med...ja, någonting med datorer. Sedan ska jag träffa mina gamla vänner från min engelsklärarutbildning. Jag, Tomas, Karin och Susanna brukade kalla oss själva för "Fab 4" när vi läste tillsammans. För att vi alltid hängde ihop och för att...ja, vi var fabulous! Susannas tvillingsyster Kristina hakar också på, så i helgen blir vi "Fab 5" (fast bara två av oss är gay. Gissa!)

Annars händer inte så mycket just nu. Har fixat det mesta till lägenheten (garageplats, ny soffa, försäkring, elavtal) och börjar närma mig slutet på Grafisk Form. Gnällbältets huvudstad nalkas i horisonten alltså.

Veckans Guldkorn!

Som sagt, jag + Jane Austen = SANT. Hon är min bitch den här veckan. Valde därför en av hennes andra filmatiserade verk som Veckans Guldkorn. Konstigt nog är den här filmen inte regisserad av en engelsman eller en amerikan. Nej, Ang Lee (som är från Kina och har bl.a. regisserat Brokeback Mountain) står för regin i den här filmen. Jag talar om Sense & Sensibility (Förnuft & Känsla på svenska).

Filmen handlar om familjen Dashwood. När fadern i familjen dör lämnas alla pengar och huset till hans son från ett tidigare äktenskap. Hans nuvarande fru, Mrs Dashwood, och hans 3 döttrar Elinor (Emma Thompson), Marianne (Kate Winslet) och Margaret måste därför flytta till ett mindre hus på landet. Innan de flyttar hinner Elinor stifta bekantskap med den stilige Edward Ferres (Hugh Grant) och de blir kära (tror hon i alla fall). Väl på plats i deras nya hem lär de känna Colonel Brandon (Alan Rickman), som genast fattar tycke för den passionerade Marianne. Hon har däremot siktet inställt på den betydligt yngre och vildare John Willoughby. Ett tag senare får Elinor reda på att Edward är hemligt förlovad med någon annan. Samtidigt uppdagar sig Willoughbys sanna karaktär. Allt faller samman. Kommer Elinor och Edward till sist få varandra? Vem kommer Marianne att gifta sig med?

Precis som i Pride & Prejudice är det den ena kärlekskomplikationen efter den andra. Manuset är händelsevis skrivet av Emma Thompson (som spelar huvudrollen). Hon fick en Oscar för sitt skrivande 1996 och hon blev dessutom nominerad till bästa kvinnliga huvudroll. Kate Winslet fick sin första Oscarsnominering för den här filmen, för bästa kvinnliga biroll (och hon var vid det tillfället endast 20 år tror jag). Det här är en charmerande film med kvicka repliker. Jag tror dock att man måste vara lite av en kostymfilmshora (som jag) om man riktigt ska uppskatta den. Anser ni er själv som det - se den!

Love Jane Austen.

Jag lever och andas Jane Austen just nu. Tyvärr är min boksamling (med alla hennes böcker) nerflyttad till Örebro, så jag fick nöja mig med att filmmaraton á la Jane Austen. Har de senaste tre dagarna sett två varianter av Pride & Prejudice (Stolthet & Fördom). Den ena är den kända miniserien i sex delar från 1995, med Colin Firth som Mr Darcy och Jennifer Ehle som Elizabeth Bennet. För er som inte vet vad filmen/boken handlar om så ska jag förklara. Mr och Mrs Bennet har fem döttrar: Jane, Elizabeth, Mary, Kitty och Lydia. Deras mamma är besatt av tanken på att de alla måste gifta sig (och gifta sig rikt dessutom). När den förmögna Mr Bingley och hans vän Mr Darcy flyttar in i grevskapet blir det genast fart på Mrs Bennet och döttrarna ska visas upp från sin bästa sida! Sedan följer en invecklad och rolig historia, fylld med rykten och intriger, som sedan resulterar i att den självständiga och smarta Elizabeth blir kär i den torra och pryda Mr Darcy.

1995

2005

Hur som haver, de gjorde en miniserie utav det här 1995 alltså. En annan film släpptes 2005, då med Keira Knightley som Elizabeth och Matthew McFayden som Mr Darcy. Dessa två varianter har jag alltså sett de senaste dagarna, och det har resulterat i att jag nu drömmer mig bort i 1790-talets aristokratiska England. Jag vill kunna säga saker som: "I do not believe it to be so, yet I cannot help but wonder if there is some truth to be told amongst these rumors". Allting är så strikt, men ack så vackert! Sen vill jag ha en egen Mr Darcy... fast det har jag ju! Nu ska jag bara försöka få snuffsipuffsen att spela torr och dryg de närmsta dagarna, samt att han klär sig i 1700-tals kläder. Det krävs planering, men det kan gå...Hmm...

Helguppdatering.

Snuffsipuffsen kom hem i fredags. Innan dess spenderade jag min Valborg i hemmets lugna vrå och sedan vankades det finmiddag hos Frida. Där förtärde vi allt från snittar, hemmagjord guacomole, konstigt goda ostgrejer till fryst pizza. Är fortfarande ledsen (och upprörd!) att Ceasar inte tog med de beryktade korvkulorna. Ack, tiden hade inte räckt till för stackars Ceasar och hon var den som istället bjöd på den fantastiska frysta pizzan.

På kvällen for jag och hämtade snuffsipuffsen på flygplatsen, och efter 5 veckor isär var det inte mer än rätt att vi spenderade resten av kvällen på tu man hand hemma hos honom. Så skönt att han är tillbaka!

På lördagen 1 maj, annars känd som någon slags demonstrationsdag (fast jag har aldrig i hela mitt liv sett en demostration på 1 maj...jeg menar, existerar de? Eller är det som en slags "1 maj urban legend"?), for jag och snuffsipuffsen ut till Sörmjöle för att spendera resten av helgen i min vän Linus stuga. Alltså, det var fint väder i hela 14 dagar före Valborg och det är fint väder nu efter Valborg. Hur var det under Valborg? Ca. 2 grader varmt, snöblandat regn och iskall vind. Mother Nature, you motherfucker. Hur som haver, sällskapet var trevligt och vi for hem på söndagen belåtna över helgens aktiviteter. Dock luktade alla våra kläder sommarstuga när vi kom hem. Ni vet, den där sommarstugelukten som ALLTID finns i sommarstuger? Den satt fast i våra kläder. Deluxe. Så det var bara till att slänga allt som vart i stugan i mer än 15 minuter in i tvätten.