It's raining frogs! Hallelujah, it's raining frogs!

Det känns som jag är i slutet av en väldigt dramatisk krigsfilm...eller en väldigt romantisk komedi...eller nåt. Summan av kardemumman är att det regnar. Mycket. Cats and dogs, så att säga. Heter det att det "regnar grodor" på svenska? Om det gör det är det ju bara vidrigt. Grodor är äckliga djur som alla borde dö en horribel död genast. Hur som haver, jag kommer drunkna på vägen hem från jobbet (och förhoppningsvis inte i grodor).

Försvunna barn och stora röda läppar.

Jag vill bara tipsa om en otroligt bra film, en såndan där film som man bara måste se nån gång i livet. Jag såg den första gången i Manchester och blev genast berörd. Den är så här...ja, jag vet inte hur jag ska beskriva den. Den är rörande, lite läskig, dramatisk, melankolisk och vacker. Den kanske är lite läskig eftersom det är en läskig person som har regisserat den, nämligen Clint Eastwood (som också gjorde otroliga Million Dollar Baby med Hilary Swank). Han är seriöst läskig. Karln är typ 75 och kan skrämma skiten ur vem som helst! Hur som haver, han gör väldigt vackra filmer. Filmen jag talar om heter Changeling, eller som min vän Heidi en gång så elegant uttryckte det: "Shangeeling". Den utspelar sig i los Angeles under slutet av 20-talet. Angelina Jolie spelar Christine Collins som är en ensamstående och arbetande mamma. En dag, när hon måste lämna sin son hemma för att arbeta, kommer hon hem till ett tomt hus. Hennes son är borta. 5 månader senare påstår sig polisen i LA ha hittat honom, men pojken de påstår vara hennes son är inte det enligt Christine. Den korrumperade polisenstation vill inte riskeras att skämmas ut offentligt och hävdar därför att Christine är mentalt sjuk och att pojken faktiskt är hennes son (fastän han är 1 dm kortare och är omskuren). Trots att polisen motsätter sig och slänger in henne på ett mentalsjukhus finns det folk som tror på henne, bl.a. prästen Gustav Briegleb (John Malkovich). Med hjälp av han och de stora protesterna som fallet medförde offentligt börjar Christine Collins att motarbeta LA-poliserna. Samtidigt som allt det här händer utspelar sig också en grym och fruktansvärd mordhistoria som kan ha någonting att göra med Christines försvunne son...

Filmen är baserad på verkliga händelser, vilket gör polisernas handlingar ännu mer ofattbara. Angelina Jolie blev oscarsnominerad 2009 för Bästa Kvinnliga Huvudroll (dock var det Kate Winslet som tog hem priset för The Reader), och hon gör ett väldigt rörande porträtt av Christine Collins och hennes eviga kamp för att hitta hennes son. Låter det inte speciellt lockande kan man se den endast för Angelinas extraordinärt stora röda läppar i den här filmen. They're huge! It's like...bam!

Homofamiljerna attackerar!

Jag ser väldigt mycket fram emot en film som heter The Kids Are All Right. Inte nog med att huvudrollen spelas av en av mina absoluta favoriter Julianne Moore, utan den handlar också om den moderna homofamiljen, vilket är något som verkligen behöver representeras inom popkulturen. Här i Sverige hade vi Patrik 1,5 för 2 år sedan och nu är det alltså dags för USA att anamma homofamiljen. Filmen handlar om det lesbiska paret Nic (Annette Bening) och Jules (Julianne Moore), samt deras två tonårsbarn Laser (Josh Hutcherson) och Joni (Mia Wasikowska). Båda barnen är resultatet av en provrörsbefruktning och de bestämmer sig för att leta reda på deras biologiska pappa (Mark Ruffalo). Nic och Jules är inte så överförtjusta i idén, men går med på att träffa honom. Samtidigt som barnen börjar fästa sig vid honom gör hans närvaro att Nic och Jules äktenskap sätts på prov.

Jag har sett trailern flera gånger och det ser bra, bättre, bäst ut! Leta upp den på Youtube genast. Den har redan blivit hyllad i USA och det ryktas om en Oscar, speciellt för Annette Bening (som är underbar som Carolyn Burnham i American Beauty). Mia Wasikowska har också fått bra kritik och henne kunde man senast se i Tim Burtons Alice in Wonderland. Bra ensemble alltså!

Me writes so annoyingly today.

Jag gick bort från min dator här på jobbet i 20 minuter utan att knappa ur mig. Om det ringer och ingen svarar hamnar jag automatiskt i paus-läge. När jag kom tillbaka var jag inte i paus-läge. Summan av kardemumman är att det är dött här.

Har spenderat min tid med att beställa lite böcker från Adlibris. Först beställde jag The Help av Kathryn Stockett, som utspelar sig i den amerikanska södern. Jag älskar böcker som utspelar sig i den amerikanska södern! Stekta Gröna Tomater, Purpurfärgen, Forrest Gump etc. Dessutom har alla dessa böcker blivit kick-ass filmer (vilket är den enda anledningen till att jag läst dem i första taget). Detsamma gäller med The Help. Den ska filmatiseras 2011 med Bryce Dallas Howard i huvudrollen. Me loves Bryce Dallas Howard and me also love the American south. Därav bokbeställningen. Sedan beställde jag också den första boken i Legend of the Guardians-serien av Kathryn Lasky. De här böckerna handlar om ugglor som går ut i krig och grejer. Surprise, suprise - filmen kommer senare i höst. Jag har sett trailern och animationen ser så jävla snygg ut! Me loves the animated owls. Filmen heter Legend of the Guardians: The Owls of Ga'Hoole. Här nedanför är en bild från filmen. Så snyggt!



Nu ska jag väl återgå till "arbetet". Ringer väl någon jobbig gubbe snart som inte har fått någon tidning idag. Världen går under! Me don't love griniga gubbar so much.

Hej Falkenberg.

Fan alltså, det är svårt att hålla den här bloggen vid liv. Dels är jag lat och dels har jag mycket att göra. Ingen bra kombination. Förra helgen var Dennis faster med familj på besök. Eftersom de hade sina barn med sig var det full rulle hela helgen! Jag kom och tänka på en sak... Jag har alltid sagt att jag vill ha barn, men när jag väl umgås med barn tänker jag: "Nä, he blir inget!" Skumt. Det blir säkert annorlunda med ens egna barn (eller man kanske måste intala sig det för att faktiskt skaffa barn). Sedan var det mest jobb som tog upp min tid under veckan, och sedan till helgen kom the in-laws på besök. Efter dessa två släktspäckade (försök säga det ordet snabbt flera gånger...)helger kände jag att det var dags att uppdatera lite.

Nu till helgen ska jag åka till Falkenberg (av alla ställen) och gå på en liten klassåterträff. Det gäller mina klasskompisar från gymnasiet. Det ska bli fantastiskt roligt. De flesta utav dem har jag inte sett sedan 2005 när vi alla tog studenten. Eftersom vi alla bodde ihop på ett elevhem känns det ännumer speciellare att träffa dem, eftersom vi stod varandra så nära. Hade det varit en högstadieåterträff hade jag nog hellre huggt av armen med en rostig skridsko eller sett igenom hela Schindler's List igen, än att åka.

Gåsbitches.

Idag har jag varit i världsmetropolen (och min framtida arbetsplats) Lindesberg och skrivit på kontrakt för mitt nya bildlärarjobb. Lindesberg alltså... Känns som Vingåker i förklädnad. Trots att det är finare än Vingåker, med en fin å som rinner genom staden, misstänker jag att samma slags white-trash människor gömmer sig i 70-tals stugorna och i den lokala Lidl-affären. På ett sätt känns det nästan som jag återvänder till min gamla högstadieskola Vidåker i Vingåker. Fast hade jag gjort det på riktigt hade jag varit full eller hög på droger (vilket är den anledningen till att jag skulle stå ut med Vidåker en gång till...) De känslorna å sido, så känns det fantastiskt kul att jag har fått jobb! Jacob Kihlgren - Bildlärare. Det är ju så status att det borde vara olagligt. Ni vet, för att bildlärare har så hög status. Jättehög. Verkligen.

Igår kollade jag och snuffsipuffsen på Aristocats, vilket var en nostalgitripp för oss båda. Vi upptäckte att vi båda älskade karaktärerna Abigail och Amelia, ni vet, dom där två gåsbitcharna. Dom är alltså ett par gåssystrar från England som är på semester i Paris. Där råkar de träffa på katten O'Malley när han simmar för sitt liv i en flod. Jag säger då det, dom är så jävla högljudda, jobbiga och tantiga! God love them... De är så härligt stereotypiskt brittiska och pompösa.

Det regnar dumbasses!

Herregud, det känns som jag har blivit våldtagen av kvavhet och åskväder idag! Vi ett tillfälle slog blixten ner i NA-huset (där jag jobbar) med dunder och brak. Jag hade en kund på luren och hon frågade panikartat: "Vad är det som händer?" Kort därefter gick brandlarmet igång och hela byggnaden evakuerades. Vi gick alltså ut i spöregnet. Där det blixtrade. Det kändes...tryggt. När vi till sist kom in hade en del människor stått i telefonkö i 20 min (eftersom ingen var inne och svarade). Den första kvinnan jag pratade med började samtalet med: "ÄNTLIGEN! Fan vilken tid det tog..." och när jag mycket lugnt förklarade situationen, om att vi var tvungna att evakuera byggnaden, svarade hon: "Ja, men vad fan, kan ni inte lämna ett meddelande om det då??" Eh, ja...just det. De sista sekunderna vi brinner inne borde vi tala in ett meddelande på telefonen där vi säger någonting i stil med: "Hej, vi brinner inne just nu på grund av det här telefonmeddelandet, så vi kan inte ta emot ditt samtal" Vad dum jag är! Det har vi ju tid med när byggnaden evakueras... Dumbass.

Hur som haver, stora delarna av dagen spenderades med att stå och stirra ut på regnvädret utanför. Jag tänkte för mig själv: "Hmm, undrar hur många som har en 'slutet på en romantisk komedi/hollywood moment' i regnet?" Ni vet, som i slutet av Fyra bröllop och en begravning när Andie McDowell står utanför Hugh Grants hus i regnet? Nawwwww, så sött.... Dumbasses.

Kramkalas.

Peanut sauce in my mouth.

Åh, ikväll är det dags för höjden av förfinad kultur - "Danska Hollywoodfruar". Lite mer skanky än "Svenska Hollywoodfruar" och lite mer blåsta än "Norska Hollywoodfruar". Det är alltså det bästa från två världar! Kvällen kan ju inte annat än bli fantastisk.

On a more personal note, så fick jag precis upp lite jordnötssås i munnen. Händelserik kväll, händelserik kväll...

Kramkalas.

Sagan om Jacob och gäddan.

I lördags kväll, efter jag hade kommit hem till mina föräldrar och mofflat i mig mer tacos än en människa bör klara av, var jag med om en av de mest läskiga och omtumlande ögonblicken i mitt liv! Det inträffade när jag och snuffsipuffsen bestämde oss för att fiska lite på kvällen. Jag gillar att fiska. När jag var liten var jag helt besatt av fiskedrag (för att jag tycket de var fina och glittriga) och jag kunde sortera om dem i min fiskelåda hur många gånger som helst. Det enda jag inte gillade när jag fiskade var att faktiskt få en fisk. "Vad fan gör man då!?" brukade jag tänka för mig själv. Som tur var fick jag oftast ingenting. Då vet ni det. Hur som haver, när jag plockade fram min gamla fiskelåda såg jag att det hade kommit till ett par drag (troligtvis införskaffade av mina föräldrar till mina syskonbarn). Ett av dem var ett drag som såg ut som en liten gummigädda. Den rörde sig jättehäftigt och sött i vattnet. Jag var tvungen att ta den! Sagt och gjort, vi började fiska ute på bryggan. Efter ett par kast skrek jag plötsligt till, så högt så att Dennis höll på att ramla i vattnet. Anledningen var att jag hade sett en big-ass gädda följa efter mitt drag upp till ytan, sedan försvann den. Jag blev livrädd. Gäddor är läskiga. Som svennebarracudor typ. Den här försvann i alla fall in under vår båt. Jag tvekade lite innan jag kastade igen, men jag tänkte för mig själv "hur stor är chansen att gäddan tar den en gång till?" Sagt och gjort, jag kastade igen. Då var det helt plötsligt dags för nästa skrik...När jag nästan hade vevat in draget smög den jävla gäddan fram och slukade draget med hull och hår! Jag säger bara det, jag har aldrig varit så rädd i hela mitt liv! Dennis smittades av min panik och jag skrek till honom: "Hämta en håv! Hämta en håv! Faaaan! HÅÅV!" Under tiden drog gäddan som fan och hoppade vid ett par tillfällen upp ur vattnet. Jag dog lite inombords under de här sekunderna. När Dennis väl grävt fram en håv fick vi upp gäddan och jag fick springa upp till pappa (som hade bäddat ner sig för att sen på fotboll). Pappa är en riktig karlakarl så jag antog att han var den mest lämpade att ta itu med situationen. Medan vi gick tillbaka mumlade jag för mig själv: "Vad gör vi nu? Ska vi döda den? Har den dött redan? Stackars gädda..." Mamma följde tätt efter med sin nya kamera (som hon insisterar på att ta med över allt... Gud förbjude att hon skulle missa ett sånt här kodak moment). Väl nere vid bryggan stod Dennis med gäddan i håven (den var ungefär 60-70 cm lång). Pappa undersökte honom och konstaterade att draget satt jävligt djupt. Det krävdes ett ingrepp liknande de som kan ses i Grey's Anatomy för att rädda den här gäddan. Han började gräva i munnen på den samtidigt som jag står och halvgråter/halvskrattar av nervositet. Mamma klickar med kameran i bakgrunden. När draget väl lossnade (många minuter senare) var det dags för återlivningsförsök i vattnet. Först la pappa honom i vattnet och då flöt han upp till ytan på snedden. Inte ett bra tecken. Han tog tag i honom och försökte föra honom fram och tillbaka i vattnet för att få gälarna att röra på sig. Vi trodde att slutet var nära...Då! Plötsligt! Gälarna började röra sig av sig självt, sedan, i ett raskt svep, försvann han ner mot djupet av Tisnaren. Vi stod alla och tittade på varandra i ett par sekunder, sedan skrattade vi och tackade hjälten - min pappa. Senare stod jag och kollade ut över vattnet. Dennis kom fram och frågade: "Tror du han lever?" och jag svarade: "Jag hoppas Mårten gör det..." Svar ja, jag hann döpa honom.

Dagen därpå skulle jag ta ett morgondopp. Jag kollade efter Mårten, men såg inga tecken av honom någonstans. Förhoppningsvis hade han begett sig till andra dragfria vatten och levde lyckligt. Jag hoppade i vattnet och hoppade på att han inte kände sig hämndlysten...

(Foton kommer senare)

Kramkalas

En het filmkväll.

Igår bjöd jag över några av mina nyfunna kollegor på NA till en filmkväll hemma hos mig och Dennis. Trots att fläkten gick fram och tillbaka som om det inte fanns en morgondag tycktes värmen krypa närmare och närmare hela kvällen. Till sist var lägenheten full av svettiga tjejer...(hoppas Ceasar läser det här). Vi kollade också på en inte allt för sval film, eftersom den utspelar sig i Indien. Vi avnjöt nämligen The Darjeeling Limited av Wes Anderson.

Filmen handlar om tre bröder (Owen Wilson, Adrien Brody och Jason Schwartzman) som ger sig ute på en spirituell resa via tåg genom Indiens öknar, 1 år efter att deras far dött. Francis, den äldsta, har precis överlevt ett självmordsförsök och är den mest entusiastiska av dem vad gäller resan de gör. Peter tycks inte ha kommit över faderns död och har för vana att använda faderns glasögon, rakhyvlar och kläder. Jack har precis gjort slut med sin flickvän (Natalie Portman) och håller just nu på att skriva en bok om sina erfarenheter. En ganska dysfunktionell skara alltså. Filmen är som sagt regisserad av Wes Anderson, som också gjort The Royal Tenenbaums och The Life Aquatic with Steve Zissou. Den är precis lika excentrisk och härlig som de filmerna och man kan också se, om man tittar noga, ett kort appearance av Bill Murray.

Hur som haver, efter filmen satt alla ganska lelösa i soffan och småkollade på Walk the Line, som råkade gå på TV. Vi hann också prata om varandras fobier och jag har (äntligen!) upptäckt någon som har samma fobi som jag! Hanna knows what I'm talking about... Det var i alla fall en toppen kväll i gott sällskap! Det vill säga, en massa svettiga tjejer (en gång till för din skull Ceasar).

Kramkalas.

10 minutes and 14 days.

För första gången på mycket länge har det varit en relativt lugn dag på jobbet. Vanligtvis ringer det en massa sura människor som inte har fått sin tidningen eller som är missnöjda med sin faktura eller någon annan banal orsak som egentligen inte borde göra folk så arga. Det är en tidning, people! Det tar typ 5 minuter att läsa den. It's no big deal alltså. Hur som haver, idag har det bara ringt en och annan smått irriterande individ. Till exempel en gubbe som ville ha en hel månads kompensation för att han inte fått tidningen på 14 dagar. Jag påpekade att det var just 14 dagar han hade varit utan tidning, inte 1 månad, varpå han sa: "Ja, men när jag ringde till "utebliven tidning" fick jag stå i kö i 10 minuter". Naturligtvis motsvarade de här 10 minuterna 14 dagar till. Dumma jag!

Jag är tillbaka and I'm bringing sweaty back.

Herre min je, sist jag uppdaterade den här bloggen var Anna Bergendahl på väg att vinna Schlagerfestivalen. Jag antar att det faktum att jag slutade skriva orsakade henne förlusten i Eurovision Song Contest. Jag vill i alla fall tro det. Mohahaha.

Det finns en klar simpel anledning till att jag inte uppdaterat bloggen på ett tag. Jag har avslutat en kurs, flyttat till Örebro, börjat jobba på Nerikes Allehanda, sökt ett annat jobb som bildlärare i Lindesberg, fått jobbet i Lindesberg och helt enkelt acklimatiserat mig till ett liv här i Pennybridge tillsammans med snuffsipuffsen. Detta, plus att vi inte hade internet i lägenheten de första 3 veckorna är anledningen, men nu är jag tillbaka alltså!

Just nu är jag inne i en "hej, det är soligt ute, men jag sitter inne och lyssnar på sorgsen vismusik"-period. Högst på spellistan står nu "Trubbel" med Monica Zetterlund (inte versionen med Håkan "varför tillåts han sjunga" Hellström), "Lejonbruden" med Maritza Horn och "Titanic" med Mikael Wiehe. Känns passande att lyssna på lite sorgsen musik när jag dör lite varje dag i den här lägenheten. Inte på grund av stress eller några problem med snuffsipuffsen. Nej, på grund av att den här lägenheten verkar ligga i något jävla läge som gör att det är sol på den hela dagen. Morgon till kväll. Dygnet runt. Utan någon ventilation. Jag och snuffsepuffsen har tvingats bunkra upp med tak- respektive golvfläktar som brummar fram och tillbaka dagarna i ända. Kul för oss och vår elräkning.

Nej, nu blev jag för svettig av allt skrivande. Som Justin Timberlake skulle säga: "I'm bringing sweaty back". Hur som haver, bloggen kommer uppdateras regelbundet härdanefter. Viva la internet!

Kramkalas!

Music.Crap.Europe.

Det är otroligt hur mycket skit, klegg och mojs som fastnar i en ugn under 3 år. Det fick i alla fall jag erfara idag när jag skulle flyttstäda köket. Mysigt värre!

För tillfället sitter jag och kollar på schlagern, eller Eurovision Song Contest - Delfinal 2, om man ska vara nog. Låt mig säga så här: Det finns ungefär lika mycket skitmusik i Europa som det finns skit i min ugn. Y'all know what I'm saying!? Nu ska jag återgå till..."musiktävlingen". Snuffsipuffsen tycker det är roligt i alla fall, och jag tycker det är roligt att fälla bittra kommentarer kring deltagarna. Typ att Israels bidrag har en ful Timo Räisänen-frisyr eller att Irlands bidrag ser ut som Sarah Dawn Finer, fast 85 år äldre och med Kristina Lugn-rött hår. Humor!

Madness! Picture madness!

Förlåt att uppdateringarna har varit lite oregelbundna den senaste tiden, men ni förstår att det är sådant som händer när man flyttar, söker jobb, avslutar en kurs och ens hund avlivas på en och samma gång. It's madness! Madness I tell you! Jag saknar fortfarande Sigge väldigt mycket, och det kommer jag nog göra ett bra tag framöver. Han var min snuffs, min snuttbulle, min kompis. Hittade ett par gamla kort som jag scannade in och tänkte visa sen, men först ska jag skriva lite om vad som händer annars i mitt liv just nu.

I skolan håller vi på med den sista bitchuppgiften innan vi får avsluta den här dåliga ursäkten för en kurs. Det kanske inte har framkommit tidigare hur dålig den här kursen har varit? Bara så ni vet: Det har den. Jag har varit både stressad, arg och rastlös. Ena stunden dumpar vår lära 1789 uppgifter i våra kvän som ska vara färdiga på några dagar. Andra stunder har vi absolut ingenting att göra. "www.inkonsekventjävlakurs.se" alltså.

Annars går mina dagar ut på att packa ner allt som jag ska ta med till den nya lägenheten i Örebro, och rensa ut det som inte ska med. Jag åkte precis med ett skepplass med grejer till Myrorna. Är jag färdig? Nej. Hur mycket saker kan en människa samla på sig under 3 år i samma lägenhet? Svaret är: Bajsmycket. Förutom skolan och flytten händer inte så mycket annat just nu. En liten fotnot är väl att jag för tillfället är inne i lite av en folkmusikperiod, så jag lyssnar på klassiker som "Puff, the magic dragon" med Peter, Paul & Mary, samt "Where have all the flowers gone" med Joan Baez. "www.jävlahippie.com" alltså.

Här kommer lite gamla bilder:

Dagen vi var och tittade på Sigge. Jag var 12 år och
han var 6 veckor. Det här är det allra första kortet på honom!


Min farfar och Sigge när han var nyss hemkommen.


Här har han växt till sig lite och jag var blond.
Ingen bra look på mig...


Min mamma och min bror på Irland. Älskar hur coola och
malplacerade de ser ut.


Camilla, Maja och Sandra - Järngänget från Vingåker.


Avslutar med en fin bild på Sigge. Här var han ungefär 1-2 år.

Hejdå Sigge.

Idag, lördagen sen 22 maj, avlivades min hund Sigge. Fast snarare var han mina föräldrars hund efter jag flyttade hemifrån. Han blev i alla fall nästan 12 år (han skulle ha fyllt år 12 juni). Vi skaffade honom 1998 när jag var blott 12 år, så han har alltid varit en del av familjen och min uppväxt. Han var faktiskt den ursprungliga snuffsipuffsen, fast den facklan gick senare vidare till Dennis, min nuvarande snuffsipuffs. Jag kommer att sakna honom enormt mycket och det kommer kännas tomt i Solhällen från och med nu, när jag är där och hälsar på. Här nedanför ser ni några kort på honom - Världens tuffsigaste och sötaste golden retriever.

Åh nej, åska! Eller?

Vätserbottens Nytt lovade dödsregn och åska som slår ner i allt levande på denna jord. Den norska vädersajten yr.no lovade sol hela dagen. Det har varit sol hela dagen. Needless to say, Västerbottens Nytt - Go fuck yourself. Weather style!

Veckans Guldkorn!

Som jag skrev igår så var det nyligen mofflarkväll med Lisa och vi såg då på filmen som blev Veckans Guldkorn idag. Den har allt man kan önska sig av en chickflick: Vänskap mellan kvinnor, sydstatsdialekt, sjukdom, död, skratt...Veckans Guldkorn är klassikern Steel Magnolias (Blommor av Stål).

Filmen kretsar kring ett antal kvinnor i en liten amerikansk småstad i Louisiana. Truvy (Dolly Parton) äger en frisörsalong där alla dessa kvinnor samlas. Annelle (Daryl Hannah) är den blyga kristna tjejen som precis flyttat dit och har precis fått ett jobb hos Truvy. Vänninorna Clairee (Olympia Dukakis) och Ouiser (Shirley McLaine) är båda rika änkor, den ena en riktig skvallertant och den andra bitter och elak. Sedan har vi modern M'Lynn (Sally Field) och dottern Shelby (Julia Roberts) som försöker komma överens bäst de kan, fastän Shelby lider av diabetes och har bestämt sig (mot läkarnas vilja) att skaffa barn. Väldigt olika kvinnor alltså, men de har två saker gemensamt: Truvys frisörsalong och deras vänskap till varandra. Filmen inleds med Shelbys bröllop. Allt är hektiskt och det är full fart i frisörsalongen. Efter bröllopet berättar Shelby att hon är gravid, trots att hon lider av allvarlig diabetes. Hon lyckas föda barnet och livet går vidare för gänget. Annelle gifter sig, Clairee fortsätter skvallra om allt och alla och Ouiser gör livet surt för sin omgivning. Shelby blir dock sämre och sämre efter att hennes son föddes, och gänget ställs snart inför en stor och sorglig utmaning...

Det här var en stor hit när den kom på slutet av 80-talet och den har blivit lite av en kultklassiker. Det finns en del kända repliker från filmen (bl. a. en som alltid får mig att gråta). När Julia Roberts karaktär precis berättat för sin mamma att hon är gravid och mamman visar sig vara mycket skeptisk, säger hon: "I'd rather have 30 minutes of wonderful, than a lifetime of nothing special!" Oj, oj, oj, då faller tårarna. Julia Roberts fick förresten sin första Oscarsnominering för den här rollen (som faktiskt var en av hennes allra första filmroller). Filmens tagline är "The funniest movie ever to make you cry", och det är sant. Den är väldigt rolig, men sista delen av filmen spenderar jag alltid med en pappersrulle och tåriga kinder. Se den här om ni vill få er en rejäl gråtstund!

Molle är en gay hund med räv-fetish.

Jag vet att man inte ska klaga. Jag har absolut inget att klaga på egentligen, MEN...fy fan vad varmt det är! Jag dör lite inombords idag (för att alla mina inre organ drunknar av svett).

Igår var det mofflarkväll med Lisa. Jag måste börja med att förklara vad en "mofflarkväll" är för någonting. Kvällen börjar med att jag och Lisa äter antingen hamburgare på McDonalds eller Max, eller att vi äter en kebabtallrik. Sedan köper vi popcorn, lösgodis och Dr Pepper. Sedan ser vi på typ 2 filmer, beroende på vilket humör vi är på. Igår kände vi oss lite melankoliska. Det var trots allt den sista gången vi åt på McDonalds nere på Strömpilen någonsin. Det var också troligtvis den sista mofflarkvällen på ett bra tag. Hur som haver, vi kände oss lite gråtiga. Vi inledde kvällen med den ultimata chickflicken Steel Magnolias (Blommor av Stål), ett drama som kretsar kring en frisörsalong och vänninorna som träffas där i en liten småstad i den amerikanska södern. Efter vi grät till slutet av den (jag kommer förklara varför man gråter till den imorgon, eftersom den är Veckans Guldkorn) såg vi på Micke & Molle. Man har inget hjärta om man inte gråter när änkan lämnar Micke i skogen. Inget! Förutom att gråta så roade vi oss med att upptäcka homoerotiska undertoner i filmen. Till exempel när den här dialogen utspelar sig (Molle har precis kommit tillbaka efter att ha spenderat vintern på jaktresa):

Micke: "Molle, det är jag!"
Molle: "Micke? Oh boy, vad stor du har blivit!"
Micke: "Mmm, du med Molle."

Humor!

Sammanfattningsvis.

Det har ju inte varit ett par uppdateringar på ett tag, men ni förstår, även bloggare behöver en semester ibland. Hur som haver, orkar inte skriva en lång detaljrik sammanfattning av förra veckan, så jag gör så här: Jobbig måndag, hata måndagar, mycket skola på onsdag, fika med klasskompisar, tar en ledig dag på torsdagen, städar lägenheten, mycket damm, mysmiddag med snuffsipuffsen, världens jobbigaste fredag, hata glaseleverna och deras utställning, utställningen borde dö, hata glaseleverna igen, avskedsfest på lördagen, underbara människor, nära-döden-upplevelse under ett kubbspel, seg söndag, går på bio med snuffsipuffsen, vakna på måndag, bestämmer sig för att blogga igen. Så där! Shit, jag borde göra alla blogginlägg så här. Smidigt och bra. Nä, det ska jag inte. I'm just saying....smidigt.

Jag och snuffsipuffsen var i alla fall på bio igår och såg på Ridley Scotts Robin Hood med Russel Crowe och Cate Blanchett. Orkar inte skriva mycket om den heller, så (för smidighetens skull) gör jag som innan: Cate Blanchett är vacker, en kung spelad av Danny Huston dör, Russel Crowe är för gammal för att vara Robin Hood, han är Robin Hood ändå, han har skägg, han kommer tillbaka till England, någonting händer, inbördeskrig, fransmän är onda, Robin och Lady Marion blir kära, slutfight, slow-motion all over the place, Russel Crowe är fortfarande gammal. Slut.

Russel Crowe och Cate Blanchett i Robin Hood.

Helg i hufvudstaden.

Det var fantastiskt trevligt i huvudstaden i helgen. På fredagen, efter mina öron nästan hade sprängts på väg ner till Arlanda med planet, så for jag direkt till systemet och köpte vin. Sedan åkte jag hem till Jocke och Heidi, där det vankades fredagsmysmat à la kött och bearnaisesås. Senare på kvällen kom Nisse och Fatima och hela kvällen avrundades på ett ganska sunkigt ställe på Söder. Det enda jag kommer ihåg är att det inte hette Den Gröna Jägaren, utan det skulle tydligen vara det näst-sunkigaste stället. Den Gröna Jägaren var det sunkigaste.

Hur som haver, efter ca. 3 timmars sömn så begav jag mig några meter bort från Jocke och Heidis lägenhet och träffade 50% av Fab4, nämligen Karin och Tomas. Vi sågs. Vi kramades. Vi skrattade. Det var som förr. Vi åt världens godaste mackor (then again, vad är inte gott dagen efter en utgång och allt man har ätit det senaste 6 timmarna har orden "cheez" eller "lättsaltat" framför sig?), sedan träffade vi resten av gänget i form av tvillingarna Susanna och Kristina. När vi senare kom hem till Karin (där själva festen skulle vara och där vi alla skulle sova) så däckade jag i Karins säng ett tag. Resten av eftermiddagen spenderades med att sätta ihop en spellista till kvällen.

Vi satt runt ett bord och vi bestämde att vi skulle gå runt bordet och bestämma en låt i taget. Alla hade ett veto som de fick använda närsomhelst. Tomas fick mest veto. För att förstå det måste ni förstå Tomas musiksmak. Här kommer några exempel på artister han tycker om: Britney Spears, Magnus Carlsson (inte Weeping Willows-Magnus, utan "hej jag har hårimplant och är mer gay än en regnbåge"-Magnus), Carola, Westlife och Lindsay Lohan... Ja, ni förstår. Vetos all over the place alltså. Utgången skedde på Patricia (ganska känd klubb på en båt) och om stället dagen innan var sunkigt, så...ja, låt oss säga: Det här var som Corona på en löningshelg, fast ofräscht. Det var kul sällskap i alla fall!

Efter en lysfrukost for jag tillbaka till Umeå där snuffsipuffsen hämtade upp mig på flygplatsen.

Jocke ser förvånad ut...


Susanna, Kristina och Karin - The Golden Girls!


Tomas har varit stygg.


Susanna och jag!

Snabbmakaroner is evil.

Om ett tag ska jag åka ut till Umeå flygplats och sedan bär det av till hufvudstaden. Annars har det inte hänt mycket denna vackra dag. Jag blev inspirerad av en klasskamrat igår som hade med sig det han kallade "makaroner och knaperstekt falukorv" till lunch. Det faktum att falukorven var "knaperstekt" (typ bacon, or what?) väckte ju naturligtvis många förfrågningar bland gruppen. Det visade sig dock vara vanlig stekt falukorv. Jag blev i alla fall medtagen och bestämnde mig för att laga dennna klassiska svenska gourmeträtt när jag kom hem. Jag använde dock inte snabbmakaroner. Snabbmakaroner är djävulens påfund och äckligt bortom rim och reson! Gammaldags idealmakaroner ska det vara.

Stockholm är bara för mycket!

Imorgon ska jag åka till Stockholm! Wohoo! Tycker inte om Stockholm för 5 öre, vill bara påpeka det. Allting är så...mycket. Mycket folk, mycket affärer. Jag blir stressad varje gång jag tänker på det. Varje gång jag kommer hem efter jag har varit i Stockholm känns det som jag har blivit våldtagen och besudlad av storstadsandan. Hur som haver, jag ska dit för att träffa gamla kära vänner som av någon anledning har valt att bosätta sig där. Först ska jag träffa, och sova över hos, Jocke och Heidi. Underbara människor! Heidi pluggar till läkare och Jocke jobbar med...med...ja, någonting med datorer. Sedan ska jag träffa mina gamla vänner från min engelsklärarutbildning. Jag, Tomas, Karin och Susanna brukade kalla oss själva för "Fab 4" när vi läste tillsammans. För att vi alltid hängde ihop och för att...ja, vi var fabulous! Susannas tvillingsyster Kristina hakar också på, så i helgen blir vi "Fab 5" (fast bara två av oss är gay. Gissa!)

Annars händer inte så mycket just nu. Har fixat det mesta till lägenheten (garageplats, ny soffa, försäkring, elavtal) och börjar närma mig slutet på Grafisk Form. Gnällbältets huvudstad nalkas i horisonten alltså.

Veckans Guldkorn!

Som sagt, jag + Jane Austen = SANT. Hon är min bitch den här veckan. Valde därför en av hennes andra filmatiserade verk som Veckans Guldkorn. Konstigt nog är den här filmen inte regisserad av en engelsman eller en amerikan. Nej, Ang Lee (som är från Kina och har bl.a. regisserat Brokeback Mountain) står för regin i den här filmen. Jag talar om Sense & Sensibility (Förnuft & Känsla på svenska).

Filmen handlar om familjen Dashwood. När fadern i familjen dör lämnas alla pengar och huset till hans son från ett tidigare äktenskap. Hans nuvarande fru, Mrs Dashwood, och hans 3 döttrar Elinor (Emma Thompson), Marianne (Kate Winslet) och Margaret måste därför flytta till ett mindre hus på landet. Innan de flyttar hinner Elinor stifta bekantskap med den stilige Edward Ferres (Hugh Grant) och de blir kära (tror hon i alla fall). Väl på plats i deras nya hem lär de känna Colonel Brandon (Alan Rickman), som genast fattar tycke för den passionerade Marianne. Hon har däremot siktet inställt på den betydligt yngre och vildare John Willoughby. Ett tag senare får Elinor reda på att Edward är hemligt förlovad med någon annan. Samtidigt uppdagar sig Willoughbys sanna karaktär. Allt faller samman. Kommer Elinor och Edward till sist få varandra? Vem kommer Marianne att gifta sig med?

Precis som i Pride & Prejudice är det den ena kärlekskomplikationen efter den andra. Manuset är händelsevis skrivet av Emma Thompson (som spelar huvudrollen). Hon fick en Oscar för sitt skrivande 1996 och hon blev dessutom nominerad till bästa kvinnliga huvudroll. Kate Winslet fick sin första Oscarsnominering för den här filmen, för bästa kvinnliga biroll (och hon var vid det tillfället endast 20 år tror jag). Det här är en charmerande film med kvicka repliker. Jag tror dock att man måste vara lite av en kostymfilmshora (som jag) om man riktigt ska uppskatta den. Anser ni er själv som det - se den!

Love Jane Austen.

Jag lever och andas Jane Austen just nu. Tyvärr är min boksamling (med alla hennes böcker) nerflyttad till Örebro, så jag fick nöja mig med att filmmaraton á la Jane Austen. Har de senaste tre dagarna sett två varianter av Pride & Prejudice (Stolthet & Fördom). Den ena är den kända miniserien i sex delar från 1995, med Colin Firth som Mr Darcy och Jennifer Ehle som Elizabeth Bennet. För er som inte vet vad filmen/boken handlar om så ska jag förklara. Mr och Mrs Bennet har fem döttrar: Jane, Elizabeth, Mary, Kitty och Lydia. Deras mamma är besatt av tanken på att de alla måste gifta sig (och gifta sig rikt dessutom). När den förmögna Mr Bingley och hans vän Mr Darcy flyttar in i grevskapet blir det genast fart på Mrs Bennet och döttrarna ska visas upp från sin bästa sida! Sedan följer en invecklad och rolig historia, fylld med rykten och intriger, som sedan resulterar i att den självständiga och smarta Elizabeth blir kär i den torra och pryda Mr Darcy.

1995

2005

Hur som haver, de gjorde en miniserie utav det här 1995 alltså. En annan film släpptes 2005, då med Keira Knightley som Elizabeth och Matthew McFayden som Mr Darcy. Dessa två varianter har jag alltså sett de senaste dagarna, och det har resulterat i att jag nu drömmer mig bort i 1790-talets aristokratiska England. Jag vill kunna säga saker som: "I do not believe it to be so, yet I cannot help but wonder if there is some truth to be told amongst these rumors". Allting är så strikt, men ack så vackert! Sen vill jag ha en egen Mr Darcy... fast det har jag ju! Nu ska jag bara försöka få snuffsipuffsen att spela torr och dryg de närmsta dagarna, samt att han klär sig i 1700-tals kläder. Det krävs planering, men det kan gå...Hmm...

Helguppdatering.

Snuffsipuffsen kom hem i fredags. Innan dess spenderade jag min Valborg i hemmets lugna vrå och sedan vankades det finmiddag hos Frida. Där förtärde vi allt från snittar, hemmagjord guacomole, konstigt goda ostgrejer till fryst pizza. Är fortfarande ledsen (och upprörd!) att Ceasar inte tog med de beryktade korvkulorna. Ack, tiden hade inte räckt till för stackars Ceasar och hon var den som istället bjöd på den fantastiska frysta pizzan.

På kvällen for jag och hämtade snuffsipuffsen på flygplatsen, och efter 5 veckor isär var det inte mer än rätt att vi spenderade resten av kvällen på tu man hand hemma hos honom. Så skönt att han är tillbaka!

På lördagen 1 maj, annars känd som någon slags demonstrationsdag (fast jag har aldrig i hela mitt liv sett en demostration på 1 maj...jeg menar, existerar de? Eller är det som en slags "1 maj urban legend"?), for jag och snuffsipuffsen ut till Sörmjöle för att spendera resten av helgen i min vän Linus stuga. Alltså, det var fint väder i hela 14 dagar före Valborg och det är fint väder nu efter Valborg. Hur var det under Valborg? Ca. 2 grader varmt, snöblandat regn och iskall vind. Mother Nature, you motherfucker. Hur som haver, sällskapet var trevligt och vi for hem på söndagen belåtna över helgens aktiviteter. Dock luktade alla våra kläder sommarstuga när vi kom hem. Ni vet, den där sommarstugelukten som ALLTID finns i sommarstuger? Den satt fast i våra kläder. Deluxe. Så det var bara till att slänga allt som vart i stugan i mer än 15 minuter in i tvätten.

Valborg och korvkulor.

Det är 2 grader varmt ute, molnigt, iskall vind och regn. Snuffsipuffsen kommer inte förren 21.15 ikväll och jag saknar honom så mycket att det gör ont. Det har alltså inte varit den bästa Valborgen än så länge, men det finns en del ljusglimtar ändå. Ikväll blir det knytkalas hos Frida och jag har förberett tunnbrödssnittar med skagenröra och ruccolasallad, samt nachochips med hemmagjord guacamole. Ceasar har slagit på stort och ryktet säger att hon kommer med de mytomspunna korvkulorna (låter lika intressant som äckligt). Enkelt. Klassiskt. Allt som symboliserar Ceasar. Jag gillar't. Strax innan 21 åker jag ut till flygplatsen för att hämta snuffsipuffsen och sedan blir det myskväll på tu man hand resten av kvällen. Imorgon sker det egentliga firandet ute i Sörmjöle, där det vankas fest och övernattning i en sommarstuga. Mysfaktor deluxe!

I would tap that.

Vanligtvis är jag inte ett fan av "hej testosteronfyllt, där allt sprängs, tjejerna har tajta klänningar, one-liners sägs var tredje minut och den är troligtvis producerad av Jerry Bruckheimer"-filmer, men när jag såg Iron Man för första gången, ja, det var något visst med den. Visserligen dryper den av allt som jag nämnde här ovan, men den gjorde det med lite humor i alla fall. Inte minst pga av Robert Downey Jr. Hur som haver, igår var jag på premiären till uppföljaren Iron Man 2.

Som vilken annan uppföljare som helst så är det "double the action, double the sex" som gäller. Förutom Robert Downey Jr. och Gwyneth Paltrow (min låtsasfru!) så spelar även Scarlett Johansson, Sam Rockwell, Mickey Rourke, Don Cheadle och Samuel L. Jackson viktiga roller. Vad kan man säga som Scarlett i den här filmen? Hade jag var straight (gud förbjude) så hade jag...ja, jag hade så att säga "tapped that ass". Hon var het. Het, het, het. Och en förvånansvärt bra actionskådis. Hon kickade ass så att det räckte och blev över! Gwyneth glammade upp filmen med sin stil och humor, och det är därför jag älskar henne. Summan av kardemumman - helt OK uppföljare, bra skådisar och Scarlett förstås.

Scarlett Johansson i Iron Man 2

Veckans Guldkorn!

OK, den här Veckans Guldkorn var en av mina absoluta favoritfilmer när jag var liten. Den hade allt! Spänning, humor, mord och sist (men inte minst) animation. Veckans Guldkorn är Who Framed Roger Rabbit (Vem satte dit Roger Rabbit på svenska).

Filmen, som blandar vanlig spelfilm med animerade karaktärer, utspelar sig i 1940-talets Hollywood. Tanken är att de animerade karaktärerna, som är kända genom Disneyfilmer osv, lever bland oss och i ett ställe som heter Looneytown. Till exempel kan man se Dumbo flyga omkring i stan eller gå och se på en krogshow där Kalle Anka och Duffy Duck uppträder. I alla fall, huvudpersonen är privatdetektiven Eddie Valient (Bob Hoskins) som anställs av en filmproducent för att spionera på Roger Rabbits fru. Roger Rabbit är en animerad kanin som gör roliga kortfilmer (inte helt olikt Snurre Sprätt) och det är Valients jobb att undersöka huruvida hans animerade fru Jessica Rabbit har en affär. Misstankarna visar sig vara sanna, men det leder också till något annat. Mannen som Jessica påstods ha en affär med hittas död. Vem är den skyldige? Kan det vara den galna Roger (som vid det här laget har blivit Valients bekymmer och hänger efter honom hela tiden) eller den rykande heta och förföriska Jessica? Eller möjligtvis den nya domaren i stan, Judge Doom, som händelsevis råkar hata alla animerade personer? Mystiken tätnar...

Who Framed Roger Rabbit har en väldigt retro känsla över sig. Väldigt film-noir/deckare/40-tal. Det här var också den första filmen som animerade karaktärer intergrerade med vanliga personer, och det är fantastiskt att de kunde göra det så snyggt redan 1988, då den här filmen kom. Den allra intressantaste (och snyggast animerade) karaktären är Jessica Rabbit. Jag tror att alla straighta killar som har sett den här har haft någon slags fantasi om henne. En sådan person som Jessica, ja, det kommer ni aldrig få se i en Disneyfilm. Så vill ni åtnjuta en rolig deckare och samtidigt få allt det roliga från animerade filmer, så se den här.

Jessica Rabbit

Vissa ungar och idrottslärare borde få herpes.

Jag kommer till en början fortsätta med min bitterhet från igår. Ni förstår, när jag skrev mitt examensarbete slutade jag träna. Jag brukade simma uppåt 3 ggr i veckan innan jag började med fittarbe...jag menar examensarbetet. Det var den värsta perioden i mitt liv. Jag hade inte tid med något annat än arbetet. Hur som haver, jag har inte kommit igång med träningen efter jag tog examen, men idag kände jag att det var dags. Så jag tog mitt pick och pack och for till simhallen. Vad ser jag där? Ungar. Överallt. Tydligen hade varenda skola i hela världen bestämt sig för att ha simlektioner på simhallen idag (ja, jag överdiver för att göra det mer effektfullt, men ta mej fan - det kryllade av dem!). En av lärarna (som jag i mitt huvud kallar jävla skalliga pedofilgubbe) lät några av hans elever göra sina övningar i motionssimbanan, och dom var inte ens bra på att simma. They were all over the place! Simmade 30 längder (jag brukar simma mellan 40-50), sedan blev jag för förbannad för mitt eget bästa och hoppade in i bastun istället. Jag försvann därifrån så fort jag såg en av dem komma in i omklädningsrummet. Så...ja, det var ju ett lyckad första träningspass.

Tog en cykeltur runt Nydalasjön när jag kom hem för att kompensera för träningspasset som fittunga...ursäkta, skolungdomarna kostade mig. Nu sitter jag här, mätt på lax, och funderar på vad Veckans Guldkorn kommer bli imorgon. Jag kan ge en ledtråd, ett känt citat från filmen: "I'm not bad. I'm just drawn that way..."

Tänkte också avsluta inlägget med ett citat från en av mina favoritfilmer A Mighty Wind (som jag såg alldeles nyss). Det är sagt av en inte så smart karaktär och hon säger det i en konversation som handlar om modelltåg: "Well, thank god for model trains. Or else they wouldn't have gotten the idea for the big trains!"

Fuck oneself.

Den här måndagen can go fuck itself. Alla måndagar can go fuck themselves. Inget gott kommer av att solen går upp en måndagmorgon. Förlåt, jag är en aning bitter idag, men det har helt enkelt varit en sådan dag. Allt känns bara lite lelöst och besvärligt. Inget dåligt har hänt egentligen och det har varit en helt OK dag, men jag känner ändå... Hmm, hur kan man beskriva något som låter typ "bleusch" i hjärnan? Skit samma. "Bleusch" kan i alla fall också go fuck itself.

Helguppdatering.

Det har varit en tuff, tuff helg. Inte "tuff" på det sättet att den har varit cool eller på det sättet att det varit jobbigt/stressamt. Nej, "tufft" i den bemärkelsen att jag har varit på inte mindre än två fester den här helgen. Först hos Josefin i fredags, och igår var det klassfest. Det har varit tufft, men otroligt roligt! Fast med risk för att låta som Harrison Ford i basically varenda film han har varit med i: "I'm getting too old for this shit..." Återhållsamhetens tid är kommen!

Idag har jag hunnit plöja två filmer. I morse kollade jag på mysteriefilmen The Cat's Meow (Hollywoods Hemligheter på svenska) med bland annat Kirsten Dunst, Eddie Izzard och Jennifer Tilly. Säregen film som är baserad på en verklig händelse. Ett gäng skådespelare, filmproducenter och journalister festar på en lyxyacht i 20-talets USA. Bland gästerna finns bland annat skådespelarna Charlie Chaplin (Eddie Izzard) och Marion Davies (Kirsten Dunst), samt mediamogulen W.R. Hearst (Edward Herrman). Förutom dramat som utspelar sig mellan karaktärerna så inträffar ett mord på båten. Frågan är vem som ligger bakom det och varför? Coola kläder och rapp dialog, men den är lite...ja, lite konstig. Inte Wes Anderson-konstig, utan mer "vad fan pratar de om"-konstig.

Den andra filmen jag såg precis var Freedom Writers med Hilary Swank. Vi har hört historien förut. En nyexaminerad lärare försöker lära en problemklass att övervinna sina problem och lyckas ta examen, men den här filmen handlar om mer än just det. Den handlar om hur man överlever om man är med i ett gäng och hur man kan acceptera varandra. Den är baserad på verkliga händelser, om en klass i en innertstadsskola i Los Angeles där de flesta eleverna antigen är med i ett gäng eller bor på gatan. Erin Gruwell (Hilary Swank) blir deras lärare och hon skapar ett starkt förhållande till klassen och lär dem acceptera varandra, även fast de är svarta, vita, latino eller asiatiska. Hon får dem att skriva om sina problem och sina erfarenheter om gängvåld i en dagbok, som hon sedan satte samman till en bok. Denna bok blev till slut den här filmen. Som sagt, välbekant historia, men i den här filmen får man följa inte bara Erins privatliv men också elevernas. Deras erfarenheter av gängvåld, mord, knark och allmän desperation gör den till en stark film.

The Cat's Meow

Freedom Writers

Som en bög på torra land.

Min förbannelse har slagit till igen (ni vet, det faktum att jag vaknar tidigt oberoende av vad jag har gjort kvällen innan). Igår hängde jag med Josefin och Tolou, mina gamla kollegor och polers från Västerbottens Kuriren. Det var en helt sjukt förträfflig kväll. Vin, rom och cola, skitsnack, pinsamma ögonblick från Talang 2010 som vi hade på i bakgrunden (en överviktig skäggig karl gick ner på alla fyra och började prata som Gollum. Vi var tvungna att byta kanal) och helt enkelt gott sällskap. Kvällen slutade på Scharinska där de hade något slags punkrocktema. Hamnade vid ett bord mitt emot en kille som helt apropå ingenting sa: "Alltså...jag tycker om bögar. Mina kompisar tycker inte om bögar, men jag tycker om bögar", sedan insisterade han på att jag skulle ta hans telefonnummer och "hitta på något om jag var i Sundsvall". Enligt Josefin och Tolou så stötte han på mig. Jag är tveksam. Summan av kardemumman är att han antagligen inte kommer komma ihåg något, för att på en skala från 1 till 10 så var han full. Hur som haver, jag och Tolou kände oss som fisk på torra land (eller rättare sagt som en bög mitt ibland folk som, och jag vågar anta, inte är gay någonstans). Det var i alla fall väldigt trevligt!

Ja, just det, min förbannelse. Jag kom hem vid kl. 02 ungefär och gick och la mig 1 timme senare. När vaknade jag? 07.20...Motherfucker.

Elektra, min räddare.

Ni vet när man ibland är sugen på att se en riktigt dålig film? När man bara är sugen på att se något för att fördriva tiden? Någonting som verkligen inte kräver någon hjärnaktivitet? OK, ni förstår vad jag menar. Jag har precis sett på Elektra med Jennifer Garner (som jag måste medge är jävligt snygg i filmen). Det är en spin-off till filmen Daredevil med Ben Affleck. Hon spelar en yrkesmördare som hamnar i klämen i kampen mellan gott och ont. Blablabla. Hur som haver, alla de dåliga effekterna och skurkarnas träaktiga försök att vara skräckinjagande var höjdpunkten på min kväll. Visserligen var en del turer till tvättstugan som jag gjorde mer spännande än vissa partier i filmen, men den förgyllde ändå min kväll. Jag gillar't. Tack Jennifer Garner och din tajta, konstiga, röda dräkt!

Veckans Guldkorn!

Veckans Guldkorn har jag faktiskt använt många gånger i min engelskundervisning. Om jag märker att klassen är alldeles för mansschauvinistisk eller "ojämnställd" så brukar jag inleda ett arbete med den här filmen. Brukar avsluta med att säga till killarna i klassen: "In your face, bitches! Tjejer kan!" Nä, inte riktigt så, men jag tänker det. Gud, vilken bra lärare jag är...Hur som haver, filmen heter Whale Rider och den är Veckans Guldkorn!

Filmen utspelar sig i Nya Zealand, bland maoristammen. Den inleds med att ett tvillingpar föds - en pojke och en flicka, varav flickan är den enda som överlever. Hon får namnet Paikea. Hennes farfar Koro är den nuvarande hövdingen och han vägrar erkänna henne som den rättmätiga eftertädaren eftersom hon är flicka. Trots detta, och för att Paikeas pappa Porourangi är frånvarande och bor i Europa, har de ett nära förhållande. Tiden att utse en ny hövding kommer dock när Paikea är i tonåren och Koro vill fortfarande inte låta henne efterträda honom. Han bestämmer sig för att träna alla de förstfödda sönerna i byn i hopp om att en utav dem är den sanna efterträdaren. Paikea tränar i smyg och hon är den som till sist klarar alla de övningar som krävs utav en hövding. Kommer Koro att inse sitt misstag och låta henne bli hövding?

Jag känner att jag måste förtydliga att filmen utspelar sig i nutid och stammen bor i en modern fiskeby på Nya Zealands östkust. Det här förstärker de orättvisor som Paikea ställs inför eftersom de, enligt mig, inte borde finnas i modern tid. Hur som haver, temat i den här filmen är jämställdhet och kvinnans kamp i samhället. Paikea, som spelas av Keisha Castle-Hughes, förstår ofta inte varför hon inte får bli hövding, men hon fortsätter ändå att kämpa för hon vet i sitt hjärta att hon är den sanna ledaren. Filmen visar också maoristammens närhet till havet och valarna som finns där. Enligt en av deras legender så red deras ursprungliga ledare Paikea (som hon är döpt efter) på en val från Hawaii till Nya Zealand. En av de mest rörande och kraftfulla scenerna i filmen är när en flock valar har strandat på en strand och hela byn hjälps åt för att rädda dem. Det är också då som karaktären Paikea inser att hon är den rättmätiga hövdingen. Vill ni se en film som speglar kvinnokampsfrågor i en annorlunda kultur eller helt enkelt en vacker och rörande film, se den här.

Busy day.

Kom hem kl. 21 efter en lång dag med plugg, däckbyte och teckenspråkskurs. Vem säger att jag inte har något liv liksom!? Eller ja...jag antar väl att jag brukar säga det. Hur som haver, idag var ett vackert undantag på den regeln. Jag har i alla fall en bultande huvudvärk som bevisar vilken stressig dag jag har haft, så jag orkar inte skriva Veckans Guldkorn ikväll, men first thing tomorrow! Jag lovar.

Sunday, bloody sunday.

I söndags var jag inte på det bästa humöret, och när jag är på det humöret (det vill säga när jag känner mig pissed off på allt och alla) så lägger jag märke till saker som jag inte gör annars när jag är på bra humör. Till exempel, varför ler alltid gamla människor när de är ute och går eller cyklar? Dom bara går och typ...ler. It's creeping me out! Hur som haver, en sådan dag hade jag i söndags.

Idag är jag ledig och har i stort sett ingenting att göra. Gick till skolan i morse för att plugga, men fick ont i huvudet efter 2 timmar så jag gick hem igen. Sedan dess har jag kollat på "Svenska Hollywoodfruar" på TV3 Play. Bästa citatet från Maria Montazami den här veckan: "Gör dig fin för din man...och för dom på affären, och på gymmet."

The creme de la creme.

I brist på bättre saker att göra (och för att jag inte har något liv och därför får inspirationsattacker då och då) så tänkte jag publicera en lista med de 50 bästa filmerna. Enligt mig alltså.

1. Edward Scissorhands
2. The Hours (Timmarna)
3. Fried Green Tomatoes (Stekta Gröna Tomater)
4. Elizabeth
5. The Village
6. Girl, Interrupted (Stulna År)
7. Frida
8. Jurassic Park
9. The Color Purple (Purpurfärgen)
10. Lost & Delirious
11. The Cider House Rules (Ciderhusreglerna)
12. Moulin Rouge!
13. The Little Mermaid (Den Lilla Sjöjungfrun)
14. Shakespeare in Love
15. The Lord of the Rings (Sagan om Ringen-trilogin)
16. Cold Mountain (Åter till Cold Mountain)
17. Titanic
18. The Virgin Suicides
19. As Good as it Gets (Livet från den Ljusa Sidan)
20. Aliens
21. The Joy Luck Club
22. Finding Nemo (Hitta Nemo)
23. Ghost
24. The Royal Tenenbaums
25. Forrest Gump
26. Sleepy Hollow
27. A Mighty Wind
28. Brokeback Mountain
29. The Silence of the Lambs (När Lammen Tystnar)
30. Jerry Maguire
31. Chicago
32. Transamerica
33. Masjävlar
34. Batman Returns (Batman: Återkomsten)
35. Romy & Michele's High-school Reunion (Romy & Michele: Blondiner har roligare)
36. What's Eating Gilbert Grape (Gilbert Grape)
37. The Shining
38. Selena
39. Kill Bill, vol. 1
40. Hilary & Jackie
41. Love Actually
42. Spirited Away
43. Kill Bill, vol. 2
44. The Others
45. Up
46. Lars and the Real Girl
47. Juno
48. Misery (Lida)
49. Notes on a Scandal
50. Million Dollar Baby

Jag skulle ärligt talat kunna fortsätta, och fortsätta, och fortsätta, men hej vad kul att läsa liksom. Men det här är i alla fall filmer som jag tycker att ALLA borde ha sett någon gång, så det är bara att sätta igång. Filmkväll måndag till söndag - Ja visst!

Helguppdatering.

Dags för en liten helguppdatering. I fredags åt jag middag tillsammans med Olof, Johannes, Maria och Martin från min klass. Tanken var att vi, var och en, skulle ansvara för lite plockmat. Naturligtvis gjorde vi alla en hel maträtt var och jag tror att jag aldrig har varit så mätt. Ever. Efter maten, och Skavlan (som vi var tvungna att se eftersom Robyn var med), argumenterade vi över huruvida vi borde spela ett spel eller se Mamma Mia! Egentligen var det bara jag och Olof som vi uppleva den fantastiska upplevelsen som heter Mamma Mia!, så det blev spel. Jag spenderade ändå resten av kvällen med att nynna på "Honey, honey" och "Dancing Queen".

Igår var det åter igen dags för middag, men denna gången hemma hos Frida. Yvonne var också med och vi lagade fläskfilé med klyftpotatis och brunsås. Kunde jag gifta mig med en maträtt så skulle det vara den. Kanske dags att införa det nu när homovigslar är lagligt? Hmm... Hur som haver, äckligt gott var det. Vi hade också två efterrätter att förtära. En kladdkaka och en rabarberpaj. Sedna kollade vi på två väldigt olika men bra filmer. Den första var Notes on a Scandal med Judi Dench och Cate Blanchett. Den handlar om den gamla och bittra lärarinnan Barbara (Judi Dench), vars enda hobby är att skriva dagbok dagarna i ända. När en ny bildlärare börjar på skolan blir hon fascinerad och medtagen av henne. Sheba (Cate Blanchett) är vacker, bohemisk och de blir vänner. När Barbara upptäcker att Sheba har en affär med en 15-årig elev utnyttjar hon situationen och berättar inget för skolan eller polisen i hopp om att Sheba kommer ty sig ännu mer åt henne. Barbaras vänskap med Sheba börjar till slut övergå till besatthet... Ja, ni hör, det är ju hur spännande som helst. Det är en väldigt intensiv film som håller en fångad hela tiden. När vi valde den andra filmen bestämde vi oss för att se något mer lättsamt och roligt, och vi såg då på The School of Rock med Jack Black. Den handlar om den arbetslösa rockmusikern Dewey (Jack Black) som låtsas vara sin rumskompis för att få ett lärarvikariejobb. Han upptäcker att klassen är väldigt musikaliskt begåvade och bestämnmer sig därför för att undervisa dem om rockmusik och lära dem spela rock, i hopp om att vinna en lokal rocktävling. Jack Black kör sin sedvanliga och hysteriska komik, men det funkar väldigt bra i den här filmen. Den är lättsamt rolig från början till slut.

Notes on s Scandal

The School of Rock

Idag, söndag, ska jag inte gör någonting. Jo, jag ska ha ett "30 Rock"-maraton. Åh, jag måste bara tipsa om ett par tv-serier som är ett måste. De här är de roligaste tv-serierna just nu och har ni inte sett dem så...GÖR DET! OK, serierna är "30 Rock", "Cougar Town", "Glee" och "Modern Family". Helt fantastiskt.

The best days are not planned.

Definitionen av en bra dag: Jag har påbörjat loggan till min grafiska profil, ätit lunch på stan med min gamla vän Sandra, hittat första säsongen av "30 Rock" på rea, sett senaste avsnittet av ANTM (America's Next Top Model) och nu ska jag iväg med ett par klasskompisar till ICA Maxi och sedan blir det finmiddag. Yeeeeeeeej!

I walk the line.

Jag har bestämt mig för att försöka gå mer och använda bilen mindre. Så den senaste veckan har jag typ gått överallt. Till skolan, till ICA, till stan och på promenad i allmänhet. Detta har (och jag vet inte om det beror på min hiskeligt dåliga grundkondition eller på det faktum att jag inte har något liv) medfört att jag sover varje dag på eftermiddagen och att jag går och lägger mig vid 22.30 ungefär. Ja, ni förstår vilket händelserikt liv jag har när jag har råd att sova bort en stor del av dagen varje dag, men så är det när man lever livet som en gay gräsänkling. Man sover. Tydligen. Hur som haver, det är så jävla skönt så jag tänker inte sluta med det. Jag kommer fortsätta gå och fortsätta sova tills mitt liv ter sig på ett annat sätt.

P.S. I förrgår hittade jag tussilago här i Umeå. Suck on that winter!

Veckans Guldkorn!

Ja, de som känner mig kanske hade på känn vilken som skulle bli Veckans Guldkorn. Jag nämnde den kort igår, men jag insåg genast att det inte var nog. Eftersom den är en av mina absoluta favoritfilmer genom tiderna så förtjänar den naturligtvis att bli Veckans Guldkorn. Jag talar om The Hours (eller Timmarna som den heter på svenska).

Filmen, som är baserad på Michael Cunninghams roman, väver samman tre kvinnor från olika tidsperioder. Vi får under början av 30-talet i England lära känna Virginia Woolf (Nicole Kidman) som precis har börjat skriva en av sina mest kända böcker "Mrs Dalloway". Hon lider av depression och migrän, och hon begrundar sitt eget liv samtidigt som hon skriver den här romanen. Under tidigt 50-tal i Losa Angeles får vi träffa Laura Brown (Julianne Moore), en gravid hemmafru som håller på att läsa "Mrs Dalloway" och blir djupt berörd av den. Genom boken, och den hopplöshet hon känner inför sin egen familj, bestämmer hon sig för ett drastiskt beslut. I 00-talets New York får vi träffa Clarissa Vaughn (Meryl Streep) som håller på att planera en fest. Man kan säga att hon lever det liv som karaktären Mrs Dalloway gör i boken, och också i hennes liv ställs hon inför sin egen stressande tillvaro och sin egen hopplöshet. Man får följa dessa tre kvinnor under en dag. En helt vanlig dag, och under den dagen sammanfattas helas deras liv och hur alla deras öden hänger samman.

Nicole Kidman, Julianne Moore, Meryl Streep...hur kan den här filmen inte bli annat än fantastisk? Kidman vann sin Oscar för den här filmen, medan Moore blev nominerad för Bästa Kvinnliga Biroll. Det finns få, väldigt få, filmer som man direkt efter man har sett den kan tänka för sig själv: "Ja, det här var nog en av de bästa filmerna jag har sett". Precis så känns det, i alla fall för mig, efter jag har sett på The Hours. Inte bara huvudrollerna i den här filmen är fascinerande, men vi finner också Ed Harris som den AIDS-sjuka poeten Richard, Miranda Richardson som Virginia Woolfs syster Vanessa, Toni Collette i en liten men betydelsefull roll i Laura Browns liv och Claire Danes som Clarissas dotter. Alla dessa karaktärer är helt briljanta och bidrar till att höja atmosfären avsevärt i filmen. Jag ska inte babbla på och fortsätta och lovprisa den hur länge som helst, men det finns inte ord nog för att beskriva hur mycket den här filmen betyder för mig. Nyckelordet i den här filmen är "hopplöshet" och den visar så väl hur det kan kännas och skådespelarna hjälper till så mycket att bidra till känslan, att man efteråt känner sig medtagen. På alla sätt och vis. Det är inget annat än...ja, fantastiskt.

Hata Martha.

Det har varit en relativt chill och oproduktiv dag. Var på Ersboda i morse och kollade in Myrorna. Ni förstår, jag har flyttat ner alla mina böcker till lägenheten i Örebro, och självklart (nu när jag inte har tillgång till dem) så blev jag sugen på att läsa något. Det roliga är att jag bara valde ut böcker som har blivit film (och ja, jag har sett alla). Den första boken är Timmarna av Michael Cunningham. Det råkar också vara en av mina favoritfilmer!

Den andra boken är A Thousand Acres av Jane Smiley. Bra film, förhoppningsvis bra bok.

Den tredje, och sista boken, är ingen mindre än Djävulen bär Prada av Lauren Weisberger. Tydligen är den baserad på hennes egna erfarenheter som Anna Wintours assistent.

Bara så att ni vet, en av dessa kommer vara Veckans Guldkorn imorgon! Yeeeeej. Men vilken? Vem vet, vem vet...OK, det är inte Djävulen bär Prada. Gudarna ska veta att jag älskar den, men den är inget guldkorn.

Hur som haver, annars har jag spenderat eftermiddagen med en lång promenad och TV:n. Jag kollade in Martha Stewarts program på 9:an. Hon har alltid fascinerat mig. Alla "soccermoms" i USA älskar henne för att hon är så perfekt och bla bla bla, men kvinnan är ju för fan elak! Hon är pretentiös, hon är elak mot alla sina gäster och hon avbryter dom hela tiden. Och allting hon lagar måste vara "fresh" och "organic". Gud förbjude att någonting kommer från en burk eller dylikt. Då skulle hon få en hjärtattack. Sedan säger hon "delicious" hela tiden! Allt är "delicious". Delicious, delicious, delicious...Herregud, jag tror jag hatar Martha Stewart. Ja, så är det nog.

Om ni inte var säkra på att jag var gay, så...

Jag går ut offentligt med att säga att jag älskar "Svenska Hollywoodfruar" och jag tycker att Päivi är den bästa av de "nya" fruarna. Man kan inte placera hennes dialekt vad man än gör och hon installerar strippålar upp och ner! Jag gillar't. Fast Maria Montazami kommer alltid att ha en speciell plats i mitt hjärta. Jag gillar också "Anna Anka söker assistent", men jag får alltid kalla kårer när jag ser det. Like I'm in the presence of something dark and evil...

Jag nöjer mig så för ikväll. Är slutkörd och återkommer imorgon istället.

"There was something in the air that night, the stars were bright Fernando"

Jag har precis kommit hem efter en 8 km lång promenad med min vän och granne Yvonne. Mina ben känns som de har malts ner i en köttkvarn för att sedan sättas samman igen. Som spaghetti. Skönt var det i alla fall! Ikväll blir det spelkväll med granngänget hemma hos Ceasar. TP, Master och Television och Singstar står på tapeten. Har precis införskaffat ABBA Singstar, så här ska sjungas "Mamma mia", "Dancing queen", "Chiquitita" och "Fernando" (varav den sista är min absoluta favoritlåt med ABBA). Finns det något mer gay än ABBA Singstar? Jag tror inte det. Härligt!

Kollade för övrigt på en väldigt gay film igår också. Eller en dokumentär är det snarare. I vågen som följde Djävulen bär Prada bestämde man sig för att göra en dokumentär om ämnet. I filmen The September Issue får man följa ingen mindre än Vogues chefsredaktör Anna Wintour och hennes medarbetare medan de försöker sammanställa septembernumret av tidningen. Hon är kall, hon är bitchig, hon är...ja, hon är Meryl Streep i Djävulen bär Prada. Tack gode gud att de följde hennes närmaste man Grace Coddington också (man kan säga att hon spelas av Stanley Tucci i filmen, han som spelar Nigel). Hon gav lite mänsklighet åt filmen, något som Anna inte lyckades så speciellt mycket med. Sen är det kul att hon ser ut som om Kristina Lugn och Pippi Långstrump fick barn. Anna Wintour ser ut som...ja, som Anna Wintour. She's one of a kind.

Grace Coddington

Anna Wintour

440.

Hade tråkigt ikväll. Hyrde 3 filmer och har sett en utav dem. Den heter (500) Days of Summer. Den var bra. Soundtracket var utmärkt, likaså Joseph Gordon-Levitt. Het! I övrigt har jag FÖRSÖKT laga mandarinkyckling på en bädd av avokado. Det låter gott, men det var det inte. Mandarinen smakade lakrits. Jag hatar lakrits. Jag hatar lakrits lika mycket som George Bush.

Jag har tråkigt utan min snuffsipuffs! Jag ber om ursäkt om det märks. Jag saknar honom när han är i Pennybridge. Han är ju min snuffsipuffs trots allt. I filmen (500) Days of Summer pratar huvudkaraktären om de 500 dagar han kände och hade ett förhållande med en tjej som heter Summer. Jag har räknat ut att jag och snuffsipuffsen har känt varandra i exakt 440 dagar hittills. (440) Days of Snuffsipuffs - Jag gillar't.

"I'm your number one fan..."

Igår var det filmkväll hos Frida och David, tillsammans med Ceasar och Yvonne. Jag hade tagit med mig en del filmer som vi kunde välja mellan, men på mindre än ett par nanosekunder hade Frida bestämt sig för att det var Misery med Kathy Bates som gällde. Vi andra kunde inte göra någonting annat än hålla med.

Det här är helt klar en av de bättre Stephen King-filmatiseringarna. Den enda som skulle kunna vara bättre är Stanley Kubricks The Shining. Den här filmen, Misery (eller Lida på svenska), handlar om författaren Paul Sheldon (James Caan) som efter en bilolycka blir hittad och omhändertagen av sjuksköterskan Annie Wilkes (Kathy Bates). Hon påstår sig vara hans största fan, men Paul märker efter att tag att det sträcker sig längre än så. Hon är besatt och dessutom väldigt aggressiv och psykotisk. När hon inser att han i sin senaste bok har tagit död på hennes favoritkaraktär Misery Chastain håller hon honom fången och tvingar honom skriva en ny bok om karaktären. Det hela blir till slut en kamp på liv och död för Paul, då han fösöker ta sig därifrån...

Filmen innehåller en av de vidrigaste scenerna (om man bortser från Saw-filmerna) där Annie slår Pauls fötter mitt itu med en slägga. Efter jag har sett den här ligger jag alltid i sängen och föreställer kmig att Annie ska stå där med antigen en slägga, en kökskniv, ett par röda piller eller med en gris (alla dessa saker finns också med i filmen). Hon är, utan tvekan, den obehagligaste filmkaraktären i mannaminne. Jag älskar henne. Hon är min kristna (!) och psykopatiska bitch.

Veckans Guldkorn!

Efter gårdagens 10 timmar långa bilfärd glömde ju totalt bort att skriva Veckans Guldkorn. Nu har jag tagit mig samman i alla fall. Veckans Guldkorn är en personlig favorit, men innan jag börjar skriva om den vill jag klargöra en sak: Jag är inte ett fan av Tom Cruise. Jag gillar inte honom. Han är läskig, konstigt religiös och hetsig. Usch! Men i Veckans Guldkorn råkar han göra en av de få filmroller jag tycker om med honom. Nästan den enda filmen han är bra i, enligt mig. Jag talar om Jerry Maguire.

Filmen handlar om sportagenten Jerry Maguire (Tom Cruise) som är på toppen av sin karriär, men han har lite av en identitetskris. Han vill förändra sportvärlden och göra den mer personlig och mindre om pengarna. Han skriver ett s.k. "mission statement" där han förklarar sina idéer, men får naturligtvis sparken illa kvickt. Han bestämmer sig för att starta en egen sportagentur och får endast med sig en klient, den jobbiga och högljudde amerikanska fortbollspelaren Rod Tidwell (Cuba Gooding Jr.). Han får också med sig revisorn Dorothy (Renée Zellweger), en ensamstående mamma som bor med sin bittra syster och som älskar Jerrys idéer. Medan kärleken börjar blomstra mellan Jerry och Dorothy, försöker Jerry hålla samman sitt privatliv med det nya företaget, Rod Tidwell (vars nya kontrakt är den enda chansen för Jerry att tjäna pengar) och sina egna inre demoner.

Filmen var en enorm succé 1996 då den hade premiär. Både Tom Cruise och Cuba Gooding Jr. Oscarsnominerades (Cuba Gooding Jr. vann för sin insats) och Renée Zellweger blev en av de mest eftertraktade skådespelerskorna i Hollywood. Några av världens mest känsa filmrepliker kommer från den här filmen, t. ex: "Show me the money!", "Help me, help you" och "You had me at hello..." Den är regisserad av Cameron Crowe som också har gjort Almost Famous och Elizabethtown. Crowe är mycket bra på att skildra människors känslor, framför allt via musik. Soundtracket till Jerry Maguire, och alla hans andra filmer, är otroligt bra och de låtval han gör passar alltid perfekt till de scener som de spelas i. Under Jerrys och Dorothys första dejt spelas Bruce Springsteens Secret Garden och det passar så äckligt perfekt att det borde vara olagligt. Vill ni se en rolig, rörande och en förvånadsvärt bra Tom Cruise-film - se den här.

Hata.

Skäl till hat nummer 1: Idag åkte jag de 88 milen från Vingåker till Umeå. Mina föräldrar kom tillbaka för ett par dagar sedan, och efter ett snabbt besök i Örebro för att hälsa på min älskade snuffsipuffs och för att förbereda nya lägenheten, så var det dags att ge sig av hemåt igen. Är det något jag hatar är det att köra från Vingåker till Umeå. Inte för att jag kommer sakna Vingåker, åh nej. Det är så himla skönt att åka hemifrån - det borde vara olagligt. Nej, anledningen är att jag vill så mycket till Umeå och vissa sträckor på den här bilturen är helt ofantligt horribelt tråkiga. Värsta är de 20 milen mellan Gävle och Sundsvall. När jag åker där, genom mellan-Sverige, tänker jag i stort sett hela tiden: "Om jag bodde här skulle jag ta livet av mig". Fy fan. E4:an är ju liksom en stor väg, men på den här sträckan går den igenom en massa fula småbygder i 50 km/h och sedan går den igenom enorma skogar i 70 km/h. Grädden på moset är att varenda lastbil i världshistorien verkade vara på vägarna idag. Yeeeeeeej...Hata!

Skäl till hat nummer 2: Hemma i Vingåker var det bar mark och tussilago växte i dikena. Här är det -1 grader och ett par decimeter snö. Hata Norrland.