Vad gör studenterna med kaniner egentligen?

Roligaste texten från ett studentplakat igår: "Fy fan vad vi är bäst! Bunnyfuckers!" Det här är vår framtid Sverige. Grattis.

"Run Forrest, run!"

OK, låt mig börja med att säga att Prometheus var bra. OK? Den var bra. MEN den saknade magin som de båda första Alien-filmerna hade. De var otroligt obehagliga, spännande och mörka. Prometheus var lite för vänlig. Visst, den var obehaglig på vissa ställen. Den innehåller trots allt en akut alienfödsel via kejsarsnitt, en gigantisk alienbläckfisk och små silvermaskar som simmar in i ögonen. Trots allt detta - för snäll. Mer mörker nästa gång Ridley!

Hur som haver, kommer ni ihåg att jag liknade avslutningsveckan på skolan vid ett zoo där alla grindar står öppna? Idag var inte bara grindarna öppna, de var helt borttagna och det var ren vildmark. Som att vara helt ensam ute i Amazonas och plötsligt höra en jaguar fräsa bakom dig, samtidigt som en anakonda slingrar rakt mot dig. Den känslan infann sig när det var dags för eleverna att ha städdag. Ren...skär...kaos. Så råkar ni befinna er på en skola någon gång och de nämner ordet "städdag" så spring. Spring! Jag menar alltså spring som Forrest Gump i Forrest Gump när han har mobbarna efter sig och hans benskenor åker av. Ingen återvändo. Skönt att eleverna går på sommalov imorgon? Underdrift.

Kramkalas

Bortom exalterad.

Ikväll är det dags! Ikväll kommer jag äntligen få se Prometheus efter mer än 1 års längtan. Jag har halvt som halvt tvingat fästmannen att följa med, även fast han tycker att Alien-filmerna är graväckliga och borde inte ens få kallas för film eller ses av någon någonsin. Jag, däremot, är lika exalterad som en 14-årig tjej på Justin Bieber-konsert!

Filmen är en s.k. prequel till Alien-filmerna vilket innebär att den utspelar sig före de andra filmerna, närmare bestämt 30 år före. Huvudrollen görs av ingen mindre än vår svenska filmstjärna Noomi Rapace. Även Charlize Theron, Michael Fassbender och Guy Pearce är med på ett hörn. Kritiken har varit blandad men jag tror på stor succé, i alla fall i Kihlgren/Norberg-hushållet.

På tal om att vara exalterad, igår sändes säsongsfinalen av Game of Thrones och det var fantastiskt. Nu ska man alltså vänta ett år till nästa säsong kommer. Skithelvetesjävlafan! Men jag klagar inte. Fan.

Noomi Rapace i Prometheus.

Kolmårdsskolan.

Att vara lärare på grundskolan under avslutningsveckan är som att vara på ett zoo och helt plötsligt upptäcka att alla grindar står öppna. Känslan av rädsla, panik och hopplöshet är ungefär densamma.

Loppis och Magdabesök.

Gah! All avkoppling och bortkoppling av arbetet som jag har ägnat mig åt den senaste tiden har distraherat mig från bloggen. Förlåt. Jag ska hädanefter försöka uppdatera den lite mer regelbundet.

Hur som haver, det är inte så överdrivet mycket som händer nu ändå (surprise!). Gårdagen och delar av den nuvarande dagen spenderades vid plätten på slätten, a.k.a. Vingåker. Päronen ville nämligen ta en titt på deras framtida hundbarnbarn så vi åkte på utflykt ut till kenneln idag, efter att ha spenderat natten i sommarstugan. Magda mådde bra, hon hade växt allra mest av alla 4 valpar! Efter besöket, och lunch på ett überkristet världshus (Hur vet jag att det var kristet? Alla var gamla och glada. Hela tiden), så rörde vi oss mot några lantloppisar. Den ena luktade kattpiss men hade mycket fina grejer (som luktade kattpiss), den andra var luktfri och organiserad men hade inte så mycket grejer. Bilder på det jag lyckades skrapa ihop kan ni se nedanför, tillsammans med en bild på mig och Magda.

Kramkalas!

Pre-R.I.P.

Hmmm...jag får nästan dåligt samvete för inlägget jag skrev om den gamla fisken som jag har i mitt akvarium. Gubbjävlen alltså. På senaste tiden har han blivit väldigt gammal, skröplig och ganska skygg. Inte konstigt, jag tror han är 109 i människoår, så länge som han har levt. Jag tror fiskpoliserna jag skaffade för att hålla koll på honom har gjort honom väldigt trött. Han jagar inte ens bort småfiskarna som kommer i närheten av honom längre. Troligtvis är det inte mycket tid kvar för honom tyvärr. Så innan du går bort, gubbjävel, vill jag säga tack för att du har prytt mitt akvarium och dödat andra fiskar så jag har kunnat åka och köpa nya. You will be missed.

Tyrannosaurius Magda.

Nu är det bara 2½ veckor kvar till vi får hem vår lilla Magda! Förberedelserna pågår för fullt här hemma om man med "förberedelser" menar att "man inte köpt något och inte heller valpsäkrat lägenheten". Den här helgen ska vi åka ut tillsammans med mina föräldrar och träffa skrutten för andra gången. Mamma är exalterad om man med "exalterad" menar att "hon ser det som 40% vår hund och 60% hennes". Helt galet, hon ser sig själv som valpens superfarmor eller något. Lite sött faktiskt. Hon ska i alla fall få träffa henne för första gången nu på söndag tillsammans med pappa.

Nästnästa helg ska vi handla alla hundgrejer. Koppel, matskålar, bajspåsar, flytväst etc. Ja, ni läste rätt. Flytväst. Päronen har ju bestämt sig för att bo precis vid en sjö där det också finns sjuttioelvatusen trappor och klippor, alltså en dödsfälla för valpar. Franska bulldoggar är dessutom inte världens bästa simmare i och med att de har korta stabbiga framben och tung överkropp, så de drunknar ganska lätt. För att förhindra att Magda möter samma öde som Vasstand gör i Landet för längesedan så ska vi införskaffa en flytväst. Förhoppningsvis finns det heller inte några irriterande bebisdinosaurier som välter över en stor sten på henne...

Inte Magda!

Filmcitat tävling!

Jag tänkte starta en liten filmcitat tävling på den här bloggen! Tänkte att det kunde vara en kul återkommande grej då och då. Reglerna är enkla: Den första som skriver rätt svar i kommentarsfältet har vunnit. Priset: Ära och berömmelse i form av ett grattis-svar från mig i samma kommentarsfält. Avancerat värre.

Vi börjar lätt. Från vilken film kommer följande citat: "I never saw nobody buffalo Bill the way she buffaloed Bill".

Skriv ert svar i kommentarsfältet!

Kramkalas

Lov tack.

Kvav senvårsluft + elever som snart har sommarlov - någon rast alls = Min dag. Mitt huvud försöker för tillfället att död mig.

Lorelai Kihlgren.

Lider för tillfället av " hej varför åt jag den där kebabtallriken?"-ångest. Vitlökssmaken i min mun är en konstant påminnelse om synden jag har begått.

Annars händer inte mö. Leker lite gräsänkling i kväll så jag ska återgå till mitt Gilmore Girls-maraton. They talk so fast but they talk so true! Seriöst världens bästa serie. Har alla säsongerna på DVD och var tredje år unnar jag mig ett maraton (till min fästmans förfasan). Under den här tiden brukar jag själv reflektera några av huvudpersonernas karaktärsdrag, vilket betyder att under de veckorna jag ser på serien förvandlas jag till en rappkäftig ensamstående mamma/besserwisser nördtonåring med rådjursögon. Kanske det är det som fästmannen hatar mest. Hmm...

Före: Hippietomte. Efter: Mark Levengood...

Bob Dylan sa det bäst: "The times they are a-changin'" Ibland behövs det lite förändring och jag kände verkligen att jag behövde det efter dagens hårklippning. Mitt hår såg basically ut som roadkill innan, som att en bäver hade gått upp på mitt huvud och dött. Dött en ond bråd död... Så idag klippte jag mig och det kändes asaskönt, men det var inte nog. Jag ville få bort mer! Därav rök även skägget.

Jag älskade mitt skägg och kommer att spara ut det till hösten igen, men nu till sommaren vill jag ha en mer clean look. Beskåda! För och efter:

Använder mig av TV-Shops version av före- och efterbilder, dvs mörkt och dystert på förebilden och ljust och glatt på efterbilden. 

Nej, nu ska jag återgå till att titta på "Outsiders" med fästmannen. Fråga: Varför är det alltid gamla människor som är nudister?

Kramkalas

Äta bebis - Say whaaaat?

I går var jag och fästmannen och hälsade på Magda för första gången. Jag skojar inte, vi var i valphimlen. En utopi av söthet! Dessa små knyten var bland det gulligaste jag har sett i hela mitt liv! Detta medför dock ett konstigt fenomen, något som jag också märker när jag håller i bebisar. Jag tar upp dem, tittar dem djupt i ögonen och säger med bebisröst: "Du är så söt! Du är så söt att jag skulle kunna äta upp dig!" varpå jag låtsasnafsar på händerna/tassarna, allt medan bebisen/valpen kollar på mig med förskräckta ögon. Jag har märkt att andra gör det också men om man tänker efter...det är helt sjukt! Vill jag äta bebisen? Nej! Vill jag låtsasäta den för att den är söt? Ja... It's f'ed up!

Bilder kommer att komma på mirakelvalpen så småningom, men eftersom vi inte är hundra procent säkra på vilken av valparna som faktiskt är Magda så väntar jag lite med det. Tänk er världens sötaste griskulting blandat med en shar-pei valp så länge. Typ.

+

=

Magda

The bold and the fish, Days of our fish, Sunset fish. Mitt akvarium.

Det är seriöst drama i mitt akvarium. OK, så jag har en fisk (en s.k. mosaikgurami) som jag har haft sedan jag skaffade akvariet, alltså är han ganska gammal. Han är stor, han är sliten och han är elak. Typ som den där granngubben som alla barn var rädda för. Hur som haver, innan hade han två flickvänner varav den ena dog ganska tidigt och den andra blev sjuk för några månader sen och dog. Jag tänkte att jag skulle vara snäll så jag köpte två nya flickvänner åt honom. Åh nej, det skulle jag inte ha gjort...Han jagade bort dem snabbare än kvickt. Den ena dök upp då och då med bitmärken och den andra bara försvann spårlöst. Båda är döda nu. Gubbfan! Han är värsta bossen i akvariet, jag blir så frustrerad. Inga fiskar våga simma i närheten av honom! Så när jag var på djuraffären i torsdags tänkte jag: "Nu jävlar ska han lugna ner sig!" Så jag köpte tre andra guramis som är av en annan större sort (marmorgurami) som jag tänkte kunde agera lite poliser. Jag hade rätt! Saker och ting har lugnat ner sig nu, äntligen. Haha, sug på den gubbfan!

Evil!

Fiskpolis!

Annars händer inte mycket. I morgon ska vi åka och träffa Magda för första gången! Vi vet ännu inte vilken av valparna som är Magda, men ändå. Det ska bli hur fantastiskt som helst.

Kramkalas

Le frukost de lyx.

Idag blev det bestämt lyxfrukost! We went all french on the breakfast's ass! På bordet fanns bl.a. nybakat bröd, smör, brieost, prästost, honung, apelsinmarmelad och lemon curd. Anledningen till att jag kallar det "fransk frukost" är därför att vi åt liknande på vår resa till Paris förra våren Varje morgon gick vi ner till hotellobbyn och åt färska baguetter, nutella, marmelader, brieost och smör, smör, smör. Får jag chansen att återuppleva det, tro mig, då tar jag den chansen!

Kristihimmelfärd.

Happy "Christ goes to heaven"-day tomorrow! Or something. Skönt med lite långhelg i alla fall.

Kramkalas

Art.

Oj oj, nu kommer ännu fler bilder. Drabbades av en av mina kreativitetsanfall och gjorde klart fjällripan som jag har hållit på att rita.

Den här bilden är en del av en fågelkollektion som jag håller på med. Gjorde först en flamingo, och nu en fjällripa. Olika fåglar, ja, men båda lika vackra och estetisk tilltalande.

När jag ändå håller på att snacka om mina bilder kan jag väl passa på att länka till mitt lilla internetgalleri på deviantart. Där finns de flesta av mina alster. Länk: http://tussilagon.deviantart.com/

Så, nu ska jag sluta "hora" ut mina bilder och återgå till kvällsmys med fästmannen.

Kramkalas

Gott och lampblandat.

Jag och fästmannen håller fortfarande på att inreda vår lägenhet (trots att vi har bott här sedan september). I lördags flängde vi runt, tillsammans med mina päron, och letade efter de perfekta tillskotten till lägenheten. Temat blev LAMPOR. Många lampor. 4 stycken närmare bestämt. La piece de resistance är vår nya kökslampa som ni kan se här nedan.

Jag har ju även målat våran skogsbruna bokhylla vit. Resultatet av helvetesarbetet kan ni se här. Jävla hylla.

I samma rum står också vår nya "hej den här soffan är så uppenbart från Ikea" soffa. Enjoy!

Nu har jag inga mer bilder. Inte mycket annat intressant händer i livet just nu faktiskt. Har börjat jogga igen fast kände mig inte lika bitter som förra gången. Dock kan det bero på att de som jag hade som sällskap på samma motionsslinga som jag var en medelålders kvinna som uppenbarligen hade någon slags nyårslöfte att upprätthålla, plus ett par i 30-årsåldern med matchande moderna joggingdräkter. Att se folk trashigare än jag får mig alltid att må lite bättre. Åh, höll på att glömma! Ni ser gardinerna på bilden med soffan? Dom matchar inte för fem öre och bör inte ses tillsamman med soffan. Håll handen för genast och titta på bilden igen! Bättre? Precis.

Kramkalas

Hejdå, desperata hemmafruar.

Såg precis på det allra sista avsnittet av "Desperate Housewives"(och lugn, jag tänker inte spolia något för er som följer det på TV). Fästmannen sa precis att "det är en epok som har tagit slut", och på sätt och vis är det väl det. Vilket program visade att man kan skådespela även med ansiktet nermofflat av botox? Jo, "Desperate Housewives". Vilket program visade oss att det fanns ett liv för Marcia Cross efter "Melrose Place"? Jo, "Desperate Housewives". Vilket program förstärkte vår redan förvrängda bild av den Stepfordwives-liknande bilden vi har av den amerikanska förorten? Jo, "Desperate Housewives". All denna lärdom! Borta!

Nej, men ärligt talat, det var en sjukt bra serie och jag har älskat att följa den i 8 år. Susan, Bree, Gabrielle och Lynette - I love you bitches. 

Kramkalas

Vit hylla, vol. 1.

Jag tror jag har nämnt i förbifarten att jag håller på att måla om en hylla i gästrummet från mörkt skogsbrun till vit. Nu är det klart. Fy...fan... Att måla om från brun till vit är som att färga från kolsvart hår till platinablont. It's a bitch. Bilder kommer imorgon när det finns dagsljus ute. Yeeeeeej, vit hylla = intressant blogginlägg!

Work in progress.

Samma sak hände igår. Efter att jag har suttit hela dagen och rättat prov kom jag hem och däckade. När jag vaknade kände jag mig...produktiv. Jag fortsatte att måla den (jävla) hyllan i gästrummet, trots att jag några timmar tidigare hade kunnat dödförklarats. Idag skedde alltså samma sak. Rättning hela dagen (som avslutades med mysmiddag hos bästa föredetta kollegan) och total däckning vid hemkomst. Vid uppvaknandet återupplivades produktiviteten som jag hade upplevt kvällen innan. Dock lade jag inte ner någon mer energi på den helvetes jävla second-hand hyllan som jag måste måla 4 gånger om för att på ett övertygande sätt konvertera den från skogsbrun till vit. Istället ritade jag lite. Har bara hunnit börja på huvudet av denna fjällripa och det känns som den kommer att bli helt OK.

Fjällripa! 

Even seagulls need some lovin'.

Jag önskar jag hade kort på det jag skriver om. Jag önskar verkligen det. En del utav er vet ju att min och fästmannens lägenhet vetter mot Willys i Örebro, och att vi har en strålande utsikt över det svartgråa taket som sträcker sig mot horisonten likt en slöja av svart tjära och mossmissfärgningar. Det verkar som att det här taket har blivit ett slags Mecka för fiskmåsar, mer specifikt fiskmåsar som parar sig. Jag skojar inte. Herregud! Ni ska höra hur det låter! Tänk er att ett gäng katter stryps långsamt samtidigt som Fran Drescher från "The Nanny" och Håkan Hellström skriker för full hals. Typ så. Det är inte utan att man blir lite generad när man försöker ha mysmiddag ute på den nyinredda balkongen...

Pelargoner gör mig cool.

OK, så jag orkade inte lägga upp bilder på vår nya balkong igår. Sue me! Ibland blir he så helt enkelt. Hur som haver, här nedan kan ni se lite bilder:

Värsta träpanelen på golvet (som vi halvt slaktade för att det skulle gå ihop). Lite hipster-pelargoner också, för det har tydligen ungdomar nuförtiden. Är inte pelargoner egentligen en tantväxt? När hände revolutionen liksom? 

Hittade dom är APSNYGGA kuddarna på Erikshjälpen. Om jag kunde gifta mig med ett par kuddar skulle det vara de här. Fuck me sideways, vad snygga de är!

Det var allt för den här gången. Imorgon kommer jag säkerligen skriva ett inlägg i stil med: "Jag hatar nationella prov och alla uppsatser borde brinna i helvetet tillsammans med min hjärna och mina ögon som har blivit utsatta för dem!"

Kramkalas

Sovmorgon = Panik.

Panik! Jag vaknade 08.40 idag, hela dagen har ju gått! Måste dock erkänna att det var skönt att få vila ut lite. Gårdagen var hektisk minst sagt. Jag och fästmannen håller på att genomföra en "mini extreme makeover - home edition". Bilder kommer senare idag!

Kram

Alien.

Gud, jag orkade inte skriva om Alien-filmerna igår! Efter en heldag med storhandel och geocashing så var jag helt enkelt för trött. Så är't.

Jag har i alla fall lyckas plöja igenom alla fyra filmer. Sist jag gjorde det fick jag mardrömmar, det kändes verkligen som om jag var i det universumet (och den som har sett någon av Alien-filmerna vet att det är inte ett ställe man vill vara på). För er som inte har sett filmerna så ska jag ger er en extremt kortfattad sammanfattning på "ungdomsspråk". OBS! SPOILERS!

OK, så det handlar om värsta tuffa bruden som heter Ripley (Sigourney Weaver) och hon liksom jobbar på ett flygskepp typ 100 år in i framtiden. I första rullen råkar de få med sig någon slags parasit som ba biter sig fast på en snubbe och sen mår han bra, men sen kommer det ut värsta aliengrejen ur hans bröstkorg. Den växer värsta fort och alla ba dör, utom Ripley som till sist lyckas skjuta ut fanskapet i rymden.

I andra rullen har hon typ sovit i rymdsömn i 50 år och några vetenskapssnubbar hittar henne, och ba: "Tja, vi tror inte på din historia om aliens för du är en dum brud", men sen typ ändrade dom sig ocb ba: "Du, kan inte du hjälpa oss att fajtas mot dom där aliensarna, för du är typ den enda som vet någonting om dom". Hon ba: "OK". Så dom åker till värsta planeten där aliensarna har dödat alla, och sen börjar det skjutas och en massa soldater dör. Ripley överlever och kommer iväg tillsammans med en hunkig soldat, en robot och en irriterande 10-årig bitch.

I tredje rullen kraschlandar hela skiten på en fängelseplanet och soldaten och bitchen dör. Ripley ba: "Åh nej vad synd, men förresten jag tror en alien lyckades smita ombord skeppet också innan vi åkte iväg". Så sant som det är sagt, det visar sig att Ripley har ett av fanskapen i sig, plus att det finns en lös i fängelset och alla ba får värsta paniken. Ripley ba: "Döda mig för fan, jag vill inte att den här skiten ska komma ur min bröstkorg" Så när ett ont företag kommer till fängelset och försöker hämta hem henne slänger hon sig i en brännugn och dör. Man ba: "Va fan?"

Fjärde rullen är fett cool, värsta blodbadet! Den utspelar sig typ 200 år efter tredje filmen och ett gäng dryga vetenskapsmän har lyckats klona Ripley (med aliensen inuti). Dom ba: "Yeeeej, vi lyckades klona henne och nu kan vi lära oss mer om aliens och använda dom som vapen!" Går det bra? Nej. Aliensarna typ rymmer och alla dör, plus att aliensen som fanns inuti Ripley föder en blandning mellan människa och alien, som är typ supervidrig och ba vill döda alla. Inte coolt alltså. Ripley klarar sig i alla fall, plus en robot som spelas av Winona Ryder.

Kramkalas

Whaleborg.

Stockholm alltså. Visst, det ska ju vara Nordens Venedig och så, men lukten av urin och cigarettrök sätter sig i hudcellerna i flera dagar efteråt och går inte bort hur hårt man än skrubbar i en skållhet dusch. Det var förresten där jag firade lite pre-valborg. Min vän Susanne hade en inflyttnings-, födelsedags- och valborgsfest och fästmannen och jag var självklart där. Vi har ju redan avklarat temat (som var korvfest) så jag ska inte gå in mer i detalj på alla de penisrelaterade skämten som uppkom den kvällen. Kul var det i alla fall! Gamla vänner och mycket vin, det är väl så det ska vara?

Hur som haver, vi kom hem igår och vi hann inte mer än lägga oss innan vi gick upp i morse för att åka hem till plätten på slätten och oljemåla päronens helvetesschabrak till brygga. I kid you not, det är säkerligen 160 kvadratmeter brygga vi snackar om. Klipp till 3 timmar senare då hela familjen sitter avdankade vid fikabordet helt nersmetade i träolja. Det var väl min valborg det.

Är förresten inne i ett Alien-maraton och kollade precis färdigt på tvåan Aliens. Kommer nog skriva om det imorgon, så där här ni en riktig pärla till blogginlägg att se fram emot. Sug på den karamellen så att säga.

God natt.

Magda, the old lady dog.

Allt det pratas om här hemma är hundar, hundar och hundar. Vi slänger till med några "vad ska vi äta ikväll?" men inser snart att vi har mer hundgrejer att prata om. Just nu är det hundens namn som är det heta ämnet, och det verkar som om vi har kommit fram till en gemensam nämnare. Finns det någonting jag älskar mer än gamla gubb- och tantnamn på hundar? Jag tror inte det. Hade vi fått en lite kille så hade han hetat Folke. Helt fantastiskt. Minigrishunden Folke. Hur som haver, nu ska vi ju få en liten tjej och hon ska heta Magda. Minigrishundsgumman Magda. Dessutom, om man vill låta lite pretentiös och creddig, kan man säga att hon är döpt efter Mirandas hembiträde i Sex and the city. Snyggt.

I helgen vankas korvfest och nej, det är inte vad det låter som. Det är faktiskt en fest med tema korv, dvs. korvtilltugg och allmänt korveri. I och med det faktum att jag och fästmannen är gay kan begreppet "korvfest" innebära något helt annat för de flesta, men så är det alltså inte. Det är den fantastiska Siv som ställer till med denna fest och det ska bli otroligt roligt! Dessutom får man en anledning att åka till Stockholm, Nordens Venedig. Det är stort när man själv bor i Örebro, Nordens Kiev. Eller nåt.

Kramkalas!

Living the dream.

Häromdagen råkade jag tänka tanken: "Herregud, jag har inga helger inbokade i maj! Kanske man borde hitta på nåt..." Klipp till två dagar senare då jag på något sätt har lyckats boka in precis varenda helg fram till juni. Så därför ska jag imorgon tänka: "Herregud, jag har ju aldrig vunnit på triss och dessutom fått magiska flygkrafter! Det kanske man skulle göra..."

Saker som jag hatar högaktningsfullt, del 3.

På väg mot jobbet, innan jag åker ut på den stora vägen, kör jag igenom ett bostadsområde. Bredvid vägen finns en cykelväg, men trots det... Trots det insisterar alla cyklister (ja, det är speciellt äldre personer med hjälm och knäskydd) på att cykla längs med vägkanten. Cykelvägen är precis där, bredvid er! På grund av dem måste alla bilar köra om och invänta mötande trafik eftersom vägen är så smal, och detta gör att jag hatar dessa cyklister högaktningsfullt!

Hund!

Nu är det officiellt! Lagom till sommaren kommer jag och fästmannen bli en familjemedlem rikare då vi välkomnar vår nya hund! Hon föddes igår och kommer att joina oss i slutet av juni. Herregud, det här kommer definitivt att bli en sådan där "hej här är vår hund och här gör den söta saker"-blogg...  Förlåt i förskott! Hur som haver, hon är av rasen fransk bulldogg vilket i stort innebär att hon är en blandning av hund och minigris. Fantastiskt. OBS! Hunden på bilden har inget att göra med våran hund eller stället där den kommer ifrån. Fast den är söt.

Ångestpannkakor.

Åh, herregud. Jag är mätt. Har precis ätit en mindre hög med pannkakor med grädde och sylt. Jag har lite ångest eftersom det är lunchen som jag måste ta med mig till skolan i morgon. Jag vet inte varför, men jag får lite dåligt samvete när jag har med mig något som inte anses "nyttigt". Blir skitstressad när alla andra har med sig kycklinggrytor med cous cous och en separat tupperwarelåda med sallad, och själv sitter man där med förrgårdagens makaroner och falukorv. Får väl helt enkelt bita ihop och försöka intala mig själv att pannkakorna är lite nyttigare för att jag har haft i grahamsmjöl i dem (detta innan jag öser över grädde och sylt). Dagens i-landsproblem någon?

Hur som haver, det har varit en lugn helg som för det mesta har spenderats framför tv:n. Idag såg jag en film som, trots sin handling, var rätt skön och rolig. Det är lätt att bli avskräckt från den här filmen om man råkar läsa handlingen någonstans. Filmen heter Hysteria och är en romantisk komedi som handlar om hur vibratorn uppfanns. Japp, ni läste rätt. Vibratorn. Det ska tilläggas att filmen är baserad på verkliga händelser och handlar faktiskt om Mortimer Granville som jobbade som läkare under slutet av 1800-talet i London. I filmen jobbar han på en kvinnoklinik som inriktar sig på att bota kvinnor med "hysteri" (vilket var 1800-talets sätt att säga att kvinnor som har en åsikt eller är deprimerade är helt galna). Botemedlet är enkelt. Allt kvinnorna behöver göra är att lägga sig på ett bord med benen i luften och låta läkaren massera deras underliv tills de får orgasm. Det är detta som Dr Granville (Hugh Dancy) gör varje dag, vilket leder till att han får kramper i handen. I ren desperation uppfinner han, tillsammans med en kompis, den första eldrivna vibratorn. All uppståndelse kring vibratorn och den effekt den verkar ha på kvinnor får honom att börja ifrågasätta hela teorin kring hysteri och inte hjälper det att han träffar Charlotte Dalrymple (Maggie Gyllenhaal), en utåtriktad feminist som gör allt för att kvinnor under den här tiden ska slippa kuva sig för männen och diagnostiseras som hysteriska.

Filmen är inte vulgär på något sätt, snarare tvärtom. Det är en varm och charmig kärlekshistoria mellan mannen som uppfann vibratorn och kvinnan som är hans raka motsats. Jag är lite partisk också eftersom jag älskar Maggie Gyllenhaal, och det här är en av hennes bästa roller sedan Crazy Heart.

30 days of work.

Jag räknade precis ut att det är 30 arbetsdagar kvar till elevernas skolavslutning. 'Nuff said.

Reese's Peanut Butter Cups, you can go and hide and seek...in my mouth!

Jag har redan prisat det på fejjan, men det tål att prisas här också. Jag talar självklart om Reese's Peanut Butter *motherfucking* Cups. Detta helylleamerikanska tilltugg har letat sig fram till min mun genom amerikaniserade varuhus à la Willys och Citygross och likt en supernova exploderar de salta och söta smakerna i min mun vid varje tugga. Om jag kunde gifta mig med en sötsak (förutom min sötsak till fästman) så skulle det vara Reese's Peanut Butter Cups. Jag skulle nog även ha en tragisk affär med Dubbelnougat, men i mitt hjärta vet jag att jag älskar Reese's.

Jag måste berätta om en gullig och rolig grej som hände på skolan idag. Jag är borta vid expeditionen och där ser jag två tjejer i 9:an som smyger omkring och kollar runt. Jag frågade: "Letar ni efter någon?" De svarade: "Nej...vi leker kurragömma" och log lite genant. Så roligt! 16 år och får för sig att leka kurragömma... När jag går leendes tillbaka mot mitt arbetslagsrum står det två killar från samma klass som tjejerna i en glaskur vid en ingång. De såg luriga ut, så jag gick fram till dem och frågade: "Kör ni också kurragömma?" De svarade: "Ja! Vi har hål i 2 timmar och det här var det enda vi kunde komma på." Sedan fick de syn på de som "var" och sprang kvickt där ifrån. Åh, att vara 6 år ige...jag menar 16 år igen.

Kramkalas

An ode to Game of Thrones. And Jeebus.

OK, så sjukdomen jag tycktes mig känna av var falskt alarm. Så är det ibland, speciellt som lärare! Enligt min påhittade statistik så är chansen ungefär 60 procent att förkylningen ska bryta ut när jag får känslan i halsen. Idag tillhörde jag de resterande 40 procenten. Thank you Jeebus!

Hur som haver, inget annat speciellt har hänt så nu ville jag istället ta tillfället i akt och slå ett slag för världens just nu bästa serie Game of Thrones. Serien är baserad på 4 fantasyböcker som allt som allt kallas A Song of Fire and Ice. Handlingen är något invecklad och karaktärerna är många och komplicerade. Orka förklara det liksom. Det går dock inte att bortse från att det är den bästa serien på länge! Kort sagt handlar den om en värld kallad Westeros som är indelad i diverse kungariken. Dessa kungariken leds av familjer som alla på något sätt är involverade i en maktkamp om den ultimata kungatronen. Lite drakar hit och dit, lite incest här och där, plus några sexscener så har vi Game of Thrones! Den råkar också ha världen bästa intro som ni kan se nedan om ni klickar på länken. Animationen är, enligt min ödmjuka åsikt som lågutbildad animatör, fantastisk.

http://www.youtube.com/watch?v=s7L2PVdrb_8

Åh, jag får en liten miniorgasm (pardon my french...) när jag hör den här pampiga inledningsmusiken!


Kramkalas!

Nedrans bakteriebombade tonåringar!

En sak som man blir expert på som lärare är att dra på sig sjukdomar. Jag märker direkt när jag får den där krypande känslan långt ner i halsen och då vet jag att jag säkerligen har råkat tagit på samma dörrhandtag som en snörvlande pubertal 13-åring. Det är en förbannelse som vi lärare måste leva med. Varför skriver jag det här? Jag har känslan...ni vet, känslan nere i halsen.

It's a curse! Curse I say!

Mitt påsklov.

Ja, OK, jag tog ett påsklov från bloggen. He fick bli så! Hade inte internet under en massa dagar och sedan var jag för avkopplad och slö för att skriva någonting när jag väl kom hem från västkustens industripärla. För att underlätta för er, och för mig, kommer jag att göra en kortfattad lista över det som hände under lovet:

1. Vi var i Stenugnsund och åt en massa mat och godis. Det var gott.

2. Jag och fästmannen fick lukta på små små bebisar. Dom var söta.

3. Jag stannade kvar i Västergötland och hälsade på den skånska kattkvinnan Lisa. Vi drack polkagrissnaps. Det var också gott.

4. När jag kom hem fick jag sova. Det var skönt.

5. I lördags åkte jag och fästmannen till Fiskeboda för att titta på franska bulldoggar. Jag blev kär och fästmannen blev nerdreglad. Det var fantastiskt.

There you go! Det var alltså mitt påsklov. Vad gäller den sista punkten på listan så är det något som jag kommer återkomma till. Risken är stor att att den här bloggen kommer bli en "hej det här är min hund på morgonen, här är han på promenad, här äter han mat, här sover han och här är han söt"-blogg. Det är allt jag har att säga just nu.

Kramkalas

That new baby smell.

Idag har jag spenderat dagen med två mycket söta och mycket bebisluktande 2-månaderstvillingar. 'Nuff said.

Påsk i Stenugnsund.

Nu är vi i Stenugnsund, en liten industriell pärla på västkusten, där vi ska spendera påsken. Måste uppdatera via telefon, vilket känns lite i-landsjobbigt, så eventuellt blir det väldigt korta inlägg under helgen. Återkommer snart med mer info! Åh, just det, jag har påsklov nu. Eller inarbetad arbetstid med påskinslag om jag ska vara pedagogiskt korrekt.

Kramkalas

Saker som jag hatar högaktningsfullt, del 2.

Det här blir ett kort inlägg. Klädbutikspersonal, som försöker hjälpa mig och frågar hur byxorna passar när man står bakom ett lövtunt skynke mitt inne i butiken, borde dö. Heed my warning random clothing store employees! Jag vill inte ha er hjälp. Gå och vik ett par byxor vettja, för jag hatar er alla högaktningsfullt.

Kramkalas

Saker som jag hatar högaktningsfullt, del 1.

I badhuset där jag simmar finns det en bred motionssimbana och två s.k. egna banor som man kan använda om de är lediga. Jag har ofta turen att få en egen bana eftersom jag simmar på tisdagseftermiddagar då det inte är något folk. Jag ska också säga att det finns en outtalad regel om att man inte hoppar i och börjar simma på samma bana som någon annan. Självklart finns det människor som inte inser detta utan börjar simma tillsammans med mig i min egen bana. Oftast är det gamla gubbar. Detta hatar jag högaktningsfullt!

Kramkalas

Höganäs, Höganäs, Höganäs!

En del vet det här om mig och en del inte, men det handlar om keramik från Höganäs. Jag får en smärre orgasm om jag stöter på tallrikar eller koppar av märket Höganäs (specifikt Old Höganäs) när jag är på loppis eller second hand. Jag har tallrikar, assietter, äggkoppar, serveringsfat, såssnipor, kaffekoppar, tekoppar, glöggkoppar, en tekanna och diverse andra skålar och krukor. Jag älskar't. Min mamma delar detta intresse (dock vill jag utelämna orgasmdelen när jag pratar om henne) och hon brukar tipsa/köpa åt mig om hon stöter på dessa små dyrbarheter i mossgrönt och 70-talsbrunt. Jag gör detsamma för henne och på så sätt jobbar vi systematiskt för att lägga beslag på all keramik i Sverige av märket Old Höganäs! Här nedan ser ni en bild på "bytet" som mamma stötte på i en obskyr loppis utanför Julita. Det vara bara att köpa skiten sa jag åt henne (fast nej, jag pratar inte så till min mamma, men jag ville låta lite fräsigare i bloggen). Hon behöll två skålar och ett serveringsfat. Jag tog resten. Mohahaha.


Jag bifogar även en bild på mitt lilla Höganässkåp som vi har i köket. Detta är ungefär 50 procent av min samling. Jag har utelämnat koppar, skålar och krukor från det här skåpet. Och ja, jag vet, era intressesmurfar hoppar av upphetsning vid blotta tanken på dessa utelämnade dyrbarheter och ni vill ju självklart se bilder på dem också, men lugn. Det är min blogg, och i min blogg älskar man Höganäs. Och skriver om det. Och visar bilder på det. Ofta. Så det kommer!


Kramkalas

Aprilväder, gamle vän!

Det är soligt fastän det är kallt. Det är snö på marken fastän det är plusgrader. Igår var det snöstormen från helvetet med snöflingor stora som femkronor, idag är det soligt utan ett moln på himlen. Hej April, kul att du är här igen.

Jag spyr på Ricki Lake och Justin Timberlake.

Herregud, vad jag och fästmannen hade otur med filmvalen igår. Vi är nämligen inne i något av en musikalhelg och i fredags kollade vi på Mamma Mia! (vilket självklart inte var otur), sedan kollade vi på Hairspray på lördagsförmiddagen. På kvällen fick vi för oss att vi skulle se på orginalversionen av Hairspray som är från 1988. Innan jag börjar babbla på om hur fruktansvärt tråkig och dålig den är så ska jag förklara handlingen. Den nya versionen är en musikal och utspelar sig i Baltimore 1962. Här får vi följa Tracy som inte vill något annat än att dansa på sitt favorit tv-program "The Corny Collins Show" (där alla populära ungdomar från skolan dansar). Problemet är att hon är överviktig, har en mamma som inte tror på att följa sina drömmar och tv-showen leds dessutom av en hemsk kvinna vid namn Velma Von Tussel som aldrig skulle låta en överviktig person delta i programmet. Detta är en tid då civilrättsrörelsen startade och svarta människor i USA krävde samma rättigheter som vita. Genom en rad händelser får Tracy till slut dansa i programmet, men problemet är att de inte tillåter svarta personer att vara med. Detta är något som Tracy och en rad av hennes vänner försöker protestera mot och i och med detta sätts både Velmas och tv-kanalens värderingar på prov.



Den nya versionen kom 2007 och där spelas Tracy av Nikki Blonsky. Michelle Pfeiffer spelar Velma och Tracys mamma Edna spelas av, tro det eller ej, John Travolta (detta är en roll som har spelats av en man både i den gamla versionen och i Broadwayversionen). I den gamla versionen spelas Tracy av Ricki Lake (!) och Velma respektive Edna spelas av Deborah Harry och transskådespelaren Divine. Vi trodde vi skulle få se en lite äldre version av den musikalfilm som vi älskar. Var det en musikal? Nej. Var det bra skådespeleri? Nej. Var den pinsamt tråkig? Ja. Vi stängde av den efter 20 min. Vi bestämde oss för att vi ville se en film med lite fart i och fästmannen hade varit intresserad av att se In Time ett tag, så vi bestämde oss för den. Vi stängde av den efter 11 minuter. Jag tänker inte ens skriva om den befängda handlingen (där tid har blivit valuta och ingen lever längre än till 25 år) eller om Justin Timberlakes pinsammma och träiga försök till skådespeleri. Den förtjänar inte min skrift! Jag spyr på den. Usch!


Som ni förstår, vi hade lite otur med filmvalen igår. Till sist blev det ingen film alls, utan generellt slöhäng framför tv:n tills vi gick och la oss. Alla som trodde att en typisk lördagskväll för ett gaypar i sina bästa år såg ut så räcker upp en hand! Inga händer? I didn't think so.

Kramkalas

Marängsviss och fiskar.

OK, här är resultatet av inköpen som gjordes igår kväll. Denna marängsviss/svisch fläskade vi i oss på ca. 5 minuter och hade jag kunnat gifta mig med en dessert så hade det varit den. Så jävla gott.


Idag vaknade vi upp (mätta och marängbelåtna) och jag bestämde mig för att investera i några nya familjemedlemmar. Så idag välkomnar vi 5 stycken nya fiskar till vårt akvarium. Japp, något mer spännande har inte hänt så jag tvingar er att läsa vidare och titta på bilder på vårt akvarium. Mycket nöje.



Det var allt för idag. Återkommer om vi äter mer marängsviss eller köper mer fiskar.

Kramkalas

Desperate cravings call for desperate measures.

Ja herregud, tänk om folk kunde se vad man handlade en fredagkväll vid 19.30? Oh, wait...

Kyssa en brevlåda?

I morse lade jag ansökan till teckenspråkslinjen i brevlådan, och där satte paniken in, ja. Oj, oj, oj. Känslan när man lägger ett viktigt kuvert i brevlådan, det är som att kyssa någon för första gången. Fast att kyssa en brevlåda vore äckligt. Jag menar, hej bakteriehärd liksom. I alla fall, det var bara det jag ville skriva. Hej då.

Konsten att skämma ut sina elever.

En av mina elever frågade idag hur man stavar ordet "always", varpå jag svarade: "Ptja, som tampongen". Oj, oj, oj, det här är tydligen inget ord man ska använda som engelsklärare. Fnittret spred sig i klassen som en löpeld. Jag bestämde mig för att ha lite kul och fortsatte med: "Nej, förlåt, det är ju en binda." En tjej sa att hon var ärrad för livet, men gav jag upp? Åh nej. Så här fortsatte jag: "Vadå? Jag har faktiskt bott ihop med tjejer, jag kan mina saker. Libresse, OB Fleur, Alldays..." Svaret blev ett rungande "SLUTA!" följt av röda ansikten och skrattanfall. Det var fantastiskt och en sån där rolig stund med eleverna som man sällan upplever. Nu vet ni hur man ska skämma ut sina elever också, vilket alltid är ett plus.

Kramkalas

Jag leker student. Eventuellt.

I morgon ska jag göra något som jag inte har gjort sedan studentlivets glada dagar. Jag ska skicka in en ansökan till en kurs! För er som inte vet så hänger mitt jobb på lite av en skör tråd i höst. Kommunregler hit och dit, avsaknad av pengar plus en del galna människor har gjort att jag eventuellt inte har ett lärarjobb kvar, så jag var tvungen att tänka ut en plan B. Eftersom jag har en döv svägerska har jag velat lära mig teckenspråk ett tag. Jag kan bokstavera och så, men jag kan ju lätt säga att jag och svägerskan inte har haft de djupaste konversationerna. "Hej, hur mår du?" "Bra" "OK, bra...Nice" Det ska det bli ändring på! I morgon ansöker jag till en 1-årig teckenspråkskurs här i Örebro. Det positiva är ju dels att jag kan kommunicera med svägerskan och att jag förhoppningsvis kan få användning för det som lärare (och då söka jobb på någon av skolorna för hörselskadade här i Örebro). Spännande värre!

P.S. Jag bet i det sura äpplet från igår (och det smakade sur skit) men jag har bestämt mig för att fortsätta jogga. Beach 2019, here I come!

Kramkalas

Fan vad jobbigt.

OK, jag vill inte vara den som är den. Jag vill verkligen inte vara den, som är den, som är den som är...ni vet. Jag vill inte. MEN, med detta sagt, det här med träning hörni. Fan vad jobbigt det är. Fast det är bra, men det är jobbigt. För att förtydliga mig själv; det som jag tycker är jobbigt är att behöva bygga upp mig själv hela tiden. Jag började jogga i januari och endorfinerna flödade. I was on a roll! Jag till och med simmade en gång i veckan för att komplettera min joggning och jag kände mig så duktig. Det här höll på i 5 veckor och jag började få in en helt ny livsrutin. PANG! Sen blev jag sjuk. Influensan från helvetet slog till och jag och fästmannen låg sjuka i en vecka. Allt raserades. Nu ska jag försöka börja jogga igen och jag var ute på min första tur idag. Det kändes som när jag joggade första veckan. Innan jag blev sjuk kunde jag jogga 4 km utan att pausa. Nu joggade jag 2,5 km och pausade två gånger. Alltså måste jag bygga upp allt igen. Ursäkta mig men fan vad jobbigt! Är det så här det ska vara? Träna upp sig, må bra, bli sjuk, träna upp sig igen, må bra, bli sjuk... Ska man bara bita i det sura äpplet för att man innerst inne vet att det är bra för en? Jag antar att man ska det. Fan. Vad. Jobbigt.

Det hjälpte inte heller att det var värsta sommarvädret ute och alla gick runt med t-shirts och solglasögon och var så där himla "hej vi är svenskar som inte har sett solen på 4 månader och nu ska vi vara ute hela tiden och visas att vi är duktiga och att vi kan grilla med hemmagjord grillolja gjord på ekologiska varor". Åh, det kändes som början på en Disneyfilm från 40-talet där fåglarna kvittrade och alla var på väg att bryta ut i sång. Äckligt. Jag ville bara fokusera på min bitterhet och det faktum att jag flåsade som en biggest loser-deltagare i en uppförsbacke med ett wienerbröd framför sig.

Jacob ser fram emot...

...pensionärsfilm! Om Eat Pray Love, Kalenderflickorna och Darjeeling Limited fick barn skulle det vara feel-good-filmen Hotell Marigold. Den här brittiska komedin utspelar sig i Indien dit ett gäng pensionärer åker i hopp om att få leva ut sina sista "gyllene år" på det vackra och exotiska hotellet Marigold. Problemet är dock att hotellet visar sig vara allt annat än det paradis det utger sig för att vara.

Finns det något bättre än brittisk feel-good-film? Man må ha slagit befolkningen där med en enorm fulklubba, men "må bra"-filmer kan de göra! Allt från Billy Elliot och Allt eller inget till Blow Dry och Kalenderflickorna. Deras torra humor blandat med dessa huvudpersoner som genom humor överkommer och vinner mot alla odds. It's bloody brilliant. Huvudpersonerna i Hotell Marigold spelas av Maggie Smith, Bill Nighy, Judi Dench, Tom Wilkinson och Dev Patel (från Slumdog Millionaire) och om man slår samman alla de år de har varit i filmbranschen tillsammans så blir det...typ mycket. Därför förväntar jag mig ingen annat än det bästaste bästa!

Våffeldagen.

Våffeldagen - Det är känslan när man vet att man har ätit för mycket grädde och blotta tanken på detta vita fluff får en att spy lite i munnen. Det är bråket man har vid bordet om vad som egentligen är bäst - jordgubbssylt eller hallonsylt? Det är städningen av alla små våffelsmetsklickar som av någon anledning har hamnat över hela köksbänken när man har varit extra noga med att vispa smeten jämn och fin. Det är paniken när man inser att man har glömt det smälta smöret på spisen och allt som återstår är en förkolnad smörklump i botten på kastrullen. Det är vetskapen om att man faktiskt inte har fått i sig ett enda näringsämne när man är färdig med middagen. Ja hörni, våffeldagen är fantastisk och våfflorna är apgoda, men tacka fan för att denna dag bara infaller en gång om året.

Kramkalas

Jazzhands!

Tillåt mig att vara en klyscha för ett ögonblick och låt oss tala om musikaler. Renodlade "Hej jag sjunger ut mina känslor på ett berg i Alperna"-musikaler. Jag älskar dem. Yeah, you heard me - I'm gay and I loves me some musicals! Jag och fästmannen kollade på musikalfilmen Rent igår vilket fick mig att tänka på det här med musikaler. Vad är det som är så bra med dem? Jag kommer strax att att komma till min Topp 5-lista över de bästa musikalfilmerna, men innan dess vill jag ta mig en stund att förklara min kärlek till dessa filmer. För det första är musik ett så fantastiskt sätt att förklara sina känslor och görs det på rätt sätt kan det vara mycket mer känslosamt än om karaktärerna skulle säga sina dialoger. För det andra är musikalfilmer oftast otroligt koreograferade och snyggt filmade. I en musikalfilm tillåts man ta ut svängarna lite och drömma sig bort när karaktärerna börjar sjunga. Ett bra exempel på detta är Moulin Rouge!, vilket händelsevis är den första filmen på min lista.

1. Moulin Rouge!

En otroligt vacker film med en otroligt vacker kärlekssaga mellan Nicole Kidmans karaktär Satine och Ewan McGregors karaktär Christian. Den börjar som en hysterisk hyllning till allt som är kärlek och övergår långsamt till en av de mer smärtsamma kärlekshistorierna som jag har sett. Kort sagt är det en bitterljuv film.


2. Chicago

Rob Marshalls fartfyllda musikal om ett kvinnofängelse under 1920-talets Chicago är en fantastisk upplevelse, både för öronen och ögonen. Stor vikt har lagts på koreografin och ljussättningen och det är så snyggt, så snyggt.


3. Mamma Mia!

Andra filmtiteln på listan som avslutas med ett utropstecken, men i den här filmen är det faktiskt befogat. Den här filmen bokstavligt talat skriker glädje, ABBA, humor och Meryl Streep! Kombinationen Grekland och ABBA är lika självklar som att Pierce Brosnan inte kan sjunga en ton. Men vad gör det?


4. The Sound of Music

Filmen börjar med en svepande bild över de schweiziska Alperna där Julie Andrews sjunger de nu berömda orden: "The hills are alive with the sound of music!" Den här filmen har allt: Sång, kärlek, moralkakor, nazister och nunnor. Helt otroligt bra!


5. Evita

Den här filmen, om den Argentinska presidenthustrun Eva Peróns tragiska liv, är lite speciell i sin genre. All dialog, och då menar jag verkligen ALL dialog, sjungs. Inte ett ord i filmen sägs med vanliga ord utan allt blir sjunget av karaktärerna, och då framför allt Madonna som spelar huvudrollen. Vem kan glömma när hon står på balkongen och sjunger den fantastiska "Don't cry for me Argentina"?



Bubblare: Grease, Hairspray, Dreamgirls och Cabaret.

Kramkalas

Förbannelsen slår till igen!

När jag skrev förut, förr i tiden i ett magiskt land som kallas Umeå, talade jag ofta om "förbannelsen". Det är sant, jag har en förbannelse. I mitt fall innebär det att jag vaknar tidigt varje dag oavsett vilken tid jag har gått och lagt mig. Idag är det lördag och igår när jag gick och la mig strax efter midnatt kände jag mig avslappnad och trött. Jag vaknade 07.18. Den här morgonen är den sanna definitionen av min förbannelse. I och för sig, den är också väldigt sann när jag vaknar 06 eller 07 på morgonen dagen efter jag har...låt oss säga "tagit en och annan glas vin". Jag vaknar tidigt oavsett situation dagen innan. Det här har en ganska rolig konsekvens. De dagar som jag faktiskt lyckas sova längre än till 07 (låt oss säga att jag vaknar 09 eller 10) får jag en känsla av total panik. Jag har sovit bort hela dagen! Hur ska jag hinna med allt som jag annars gör på morgonen!? Aaaaahhh! Helt sjukt.

Hur som haver, idag var ju inte en sådan dag eftersom jag sitter och skriver det här 07.57 på morgonen. Ikväll ska jag och fästmannen gå och se The Hunger Games, och för de få som har missat vad det här är för film så ska jag berätta för er. Filmen utspelar sig ett tag in i framtiden och USA har blivit en slags diktatur där landet är indelat i distrikt. Varje år hålls en tv-sänd tävling där en ung kille och tjej från varje distrikt slåss in till döden tills bara en står kvar (det är då det här som kallas The Hunger Games i filmen). I filmen får vi följa Katniss (som spelas av Jennifer Lawrence från Winter's Bone) som tar sin systers plats i spelen och som nu måste slåss för sin överlevnad i världens största reality tv-show.



Fästmannen har läst alla 3 böcker och det vore en underdrift å det grövsta att säga att han typ ser fram emot att se filmen. Personligen tycker jag att den ser spännande och välgjord ut, och det ska bli kul att se den. Jag tror fästmannen håller med. Den har, av någon bisarr anledning, jämförts med Twilight-filmerna. Please...The Hunger Games ser ut att vara välgjord och välspelad, allt som Twilight inte är. They suck donkey balls, ok?

Kramkalas

Säkert vårtecken.

Där ute sitter eleverna och solar. Här inne sitter jag och förbereder en lektion. Våren är här alltså.

Balladen om pengar den 27:e.

Jobbar man inom en kommun, eller i alla fall inom Lindesbergs kommun, så har man turen att få sin lön den 27:e varje månad. Ja, är det inte fantastiskt? Inget är roligare än att vänta in i det sista med att betala räkningar eller att få vänta till måndagen eller tisdagen veckan efter när den 25:e inträffar på en lördag eller söndag. Kul för er som får pengar idag. KUL...FÖR...ER. Nej, nu ska väl jag gå och leva av de sista sletna hundralapparna på mitt konto, medan ni andra rövare lever loppan i helgen. Lindesbergs kommun - go *peep* yourself.

Gwyneth and all that jazz.

Vad vore ett passande sätt att återuppliva den här bloggen? Det är en fråga jag har ställt mig själv under kvällen. Jag menar, bloggen heter "Min fru Gwyneth & jag" och i det allra första inlägget för flera år sedan så förklarade jag anledningen till titeln. Gwyneth Paltrow representerar min kärlek till film och min kärlek till livet. Jag menar, hon kan allt! Hon kan skådespela, sjunga, laga mat, designa, tala flytande spanska och döpa sina barn till Apple och Moses (seriöst). Hon är sann livsglädje och jag gillar vad hon står för, plus att jag gillar hennes filmer. Jag är också väldigt kär i de inhopp som hon har gjort i tv-serien Glee. Där spelar hon vikarien Holly Holiday som under sin 3 avsnitt långa insats lyckas charma både eleverna och läraren Will Schuester som hon inleder ett förhållande med. Glee är ju en musikalserie (som om någon har missat det) och mitt favoritnummer är när hon och Lea Michele (som spelar Rachel) framför "Nowadays/Hot Honey Rag" från filmen Chicago. Me loves!

Jag hade en gång en blogg.

Men herregud, jag hade ju en blogg! What the fudgecake liksom. Det slog mig igår kväll i duschen, som en blixt från klar himmel, att jag faktiskt hade en blogg där jag skrev om film och diverse trivialiteter. Det var ju kul för fan! Klart jag ska börja med det igen. Jag vet inte om det är för att vårsolen har väckt mig ur min björnhonedvala eller om min kärlek för Gwyneth fortfarande är så stark att jag fick energin till bloggen igen, men någonting är det.

Vad har hänt sedan sist då? Jag har flyttat till gnällbältets hemstad Örebro, jag har förlovat mig (!), jag har jobbat som högstadielärare i 2 år (kill me please) och jag har precis flyttat till en nybyggd lägenhet som bokstavligt talat ligger på Willys och på en thairestaurang. Mer än så kommer jag inte älta över det förflutna. Allt har lett fram till det ganska braiga livet som jag lever just nu.

Vad spännande hörni! Ska skriva ett nytt inlägg ikväll, fast då blir det nog något mer filminriktat. Yeeeeeeeeej!

Kramkalas