Filmen, som är baserad på Michael Cunninghams roman, väver samman tre kvinnor från olika tidsperioder. Vi får under början av 30-talet i England lära känna Virginia Woolf (Nicole Kidman) som precis har börjat skriva en av sina mest kända böcker "Mrs Dalloway". Hon lider av depression och migrän, och hon begrundar sitt eget liv samtidigt som hon skriver den här romanen. Under tidigt 50-tal i Losa Angeles får vi träffa Laura Brown (Julianne Moore), en gravid hemmafru som håller på att läsa "Mrs Dalloway" och blir djupt berörd av den. Genom boken, och den hopplöshet hon känner inför sin egen familj, bestämmer hon sig för ett drastiskt beslut. I 00-talets New York får vi träffa Clarissa Vaughn (Meryl Streep) som håller på att planera en fest. Man kan säga att hon lever det liv som karaktären Mrs Dalloway gör i boken, och också i hennes liv ställs hon inför sin egen stressande tillvaro och sin egen hopplöshet. Man får följa dessa tre kvinnor under en dag. En helt vanlig dag, och under den dagen sammanfattas helas deras liv och hur alla deras öden hänger samman.
Nicole Kidman, Julianne Moore, Meryl Streep...hur kan den här filmen inte bli annat än fantastisk? Kidman vann sin Oscar för den här filmen, medan Moore blev nominerad för Bästa Kvinnliga Biroll. Det finns få, väldigt få, filmer som man direkt efter man har sett den kan tänka för sig själv: "Ja, det här var nog en av de bästa filmerna jag har sett". Precis så känns det, i alla fall för mig, efter jag har sett på The Hours. Inte bara huvudrollerna i den här filmen är fascinerande, men vi finner också Ed Harris som den AIDS-sjuka poeten Richard, Miranda Richardson som Virginia Woolfs syster Vanessa, Toni Collette i en liten men betydelsefull roll i Laura Browns liv och Claire Danes som Clarissas dotter. Alla dessa karaktärer är helt briljanta och bidrar till att höja atmosfären avsevärt i filmen. Jag ska inte babbla på och fortsätta och lovprisa den hur länge som helst, men det finns inte ord nog för att beskriva hur mycket den här filmen betyder för mig. Nyckelordet i den här filmen är "hopplöshet" och den visar så väl hur det kan kännas och skådespelarna hjälper till så mycket att bidra till känslan, att man efteråt känner sig medtagen. På alla sätt och vis. Det är inget annat än...ja, fantastiskt.
Nicole Kidman, Julianne Moore, Meryl Streep...hur kan den här filmen inte bli annat än fantastisk? Kidman vann sin Oscar för den här filmen, medan Moore blev nominerad för Bästa Kvinnliga Biroll. Det finns få, väldigt få, filmer som man direkt efter man har sett den kan tänka för sig själv: "Ja, det här var nog en av de bästa filmerna jag har sett". Precis så känns det, i alla fall för mig, efter jag har sett på The Hours. Inte bara huvudrollerna i den här filmen är fascinerande, men vi finner också Ed Harris som den AIDS-sjuka poeten Richard, Miranda Richardson som Virginia Woolfs syster Vanessa, Toni Collette i en liten men betydelsefull roll i Laura Browns liv och Claire Danes som Clarissas dotter. Alla dessa karaktärer är helt briljanta och bidrar till att höja atmosfären avsevärt i filmen. Jag ska inte babbla på och fortsätta och lovprisa den hur länge som helst, men det finns inte ord nog för att beskriva hur mycket den här filmen betyder för mig. Nyckelordet i den här filmen är "hopplöshet" och den visar så väl hur det kan kännas och skådespelarna hjälper till så mycket att bidra till känslan, att man efteråt känner sig medtagen. På alla sätt och vis. Det är inget annat än...ja, fantastiskt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar