Valborg och korvkulor.

Det är 2 grader varmt ute, molnigt, iskall vind och regn. Snuffsipuffsen kommer inte förren 21.15 ikväll och jag saknar honom så mycket att det gör ont. Det har alltså inte varit den bästa Valborgen än så länge, men det finns en del ljusglimtar ändå. Ikväll blir det knytkalas hos Frida och jag har förberett tunnbrödssnittar med skagenröra och ruccolasallad, samt nachochips med hemmagjord guacamole. Ceasar har slagit på stort och ryktet säger att hon kommer med de mytomspunna korvkulorna (låter lika intressant som äckligt). Enkelt. Klassiskt. Allt som symboliserar Ceasar. Jag gillar't. Strax innan 21 åker jag ut till flygplatsen för att hämta snuffsipuffsen och sedan blir det myskväll på tu man hand resten av kvällen. Imorgon sker det egentliga firandet ute i Sörmjöle, där det vankas fest och övernattning i en sommarstuga. Mysfaktor deluxe!

I would tap that.

Vanligtvis är jag inte ett fan av "hej testosteronfyllt, där allt sprängs, tjejerna har tajta klänningar, one-liners sägs var tredje minut och den är troligtvis producerad av Jerry Bruckheimer"-filmer, men när jag såg Iron Man för första gången, ja, det var något visst med den. Visserligen dryper den av allt som jag nämnde här ovan, men den gjorde det med lite humor i alla fall. Inte minst pga av Robert Downey Jr. Hur som haver, igår var jag på premiären till uppföljaren Iron Man 2.

Som vilken annan uppföljare som helst så är det "double the action, double the sex" som gäller. Förutom Robert Downey Jr. och Gwyneth Paltrow (min låtsasfru!) så spelar även Scarlett Johansson, Sam Rockwell, Mickey Rourke, Don Cheadle och Samuel L. Jackson viktiga roller. Vad kan man säga som Scarlett i den här filmen? Hade jag var straight (gud förbjude) så hade jag...ja, jag hade så att säga "tapped that ass". Hon var het. Het, het, het. Och en förvånansvärt bra actionskådis. Hon kickade ass så att det räckte och blev över! Gwyneth glammade upp filmen med sin stil och humor, och det är därför jag älskar henne. Summan av kardemumman - helt OK uppföljare, bra skådisar och Scarlett förstås.

Scarlett Johansson i Iron Man 2

Veckans Guldkorn!

OK, den här Veckans Guldkorn var en av mina absoluta favoritfilmer när jag var liten. Den hade allt! Spänning, humor, mord och sist (men inte minst) animation. Veckans Guldkorn är Who Framed Roger Rabbit (Vem satte dit Roger Rabbit på svenska).

Filmen, som blandar vanlig spelfilm med animerade karaktärer, utspelar sig i 1940-talets Hollywood. Tanken är att de animerade karaktärerna, som är kända genom Disneyfilmer osv, lever bland oss och i ett ställe som heter Looneytown. Till exempel kan man se Dumbo flyga omkring i stan eller gå och se på en krogshow där Kalle Anka och Duffy Duck uppträder. I alla fall, huvudpersonen är privatdetektiven Eddie Valient (Bob Hoskins) som anställs av en filmproducent för att spionera på Roger Rabbits fru. Roger Rabbit är en animerad kanin som gör roliga kortfilmer (inte helt olikt Snurre Sprätt) och det är Valients jobb att undersöka huruvida hans animerade fru Jessica Rabbit har en affär. Misstankarna visar sig vara sanna, men det leder också till något annat. Mannen som Jessica påstods ha en affär med hittas död. Vem är den skyldige? Kan det vara den galna Roger (som vid det här laget har blivit Valients bekymmer och hänger efter honom hela tiden) eller den rykande heta och förföriska Jessica? Eller möjligtvis den nya domaren i stan, Judge Doom, som händelsevis råkar hata alla animerade personer? Mystiken tätnar...

Who Framed Roger Rabbit har en väldigt retro känsla över sig. Väldigt film-noir/deckare/40-tal. Det här var också den första filmen som animerade karaktärer intergrerade med vanliga personer, och det är fantastiskt att de kunde göra det så snyggt redan 1988, då den här filmen kom. Den allra intressantaste (och snyggast animerade) karaktären är Jessica Rabbit. Jag tror att alla straighta killar som har sett den här har haft någon slags fantasi om henne. En sådan person som Jessica, ja, det kommer ni aldrig få se i en Disneyfilm. Så vill ni åtnjuta en rolig deckare och samtidigt få allt det roliga från animerade filmer, så se den här.

Jessica Rabbit

Vissa ungar och idrottslärare borde få herpes.

Jag kommer till en början fortsätta med min bitterhet från igår. Ni förstår, när jag skrev mitt examensarbete slutade jag träna. Jag brukade simma uppåt 3 ggr i veckan innan jag började med fittarbe...jag menar examensarbetet. Det var den värsta perioden i mitt liv. Jag hade inte tid med något annat än arbetet. Hur som haver, jag har inte kommit igång med träningen efter jag tog examen, men idag kände jag att det var dags. Så jag tog mitt pick och pack och for till simhallen. Vad ser jag där? Ungar. Överallt. Tydligen hade varenda skola i hela världen bestämt sig för att ha simlektioner på simhallen idag (ja, jag överdiver för att göra det mer effektfullt, men ta mej fan - det kryllade av dem!). En av lärarna (som jag i mitt huvud kallar jävla skalliga pedofilgubbe) lät några av hans elever göra sina övningar i motionssimbanan, och dom var inte ens bra på att simma. They were all over the place! Simmade 30 längder (jag brukar simma mellan 40-50), sedan blev jag för förbannad för mitt eget bästa och hoppade in i bastun istället. Jag försvann därifrån så fort jag såg en av dem komma in i omklädningsrummet. Så...ja, det var ju ett lyckad första träningspass.

Tog en cykeltur runt Nydalasjön när jag kom hem för att kompensera för träningspasset som fittunga...ursäkta, skolungdomarna kostade mig. Nu sitter jag här, mätt på lax, och funderar på vad Veckans Guldkorn kommer bli imorgon. Jag kan ge en ledtråd, ett känt citat från filmen: "I'm not bad. I'm just drawn that way..."

Tänkte också avsluta inlägget med ett citat från en av mina favoritfilmer A Mighty Wind (som jag såg alldeles nyss). Det är sagt av en inte så smart karaktär och hon säger det i en konversation som handlar om modelltåg: "Well, thank god for model trains. Or else they wouldn't have gotten the idea for the big trains!"

Fuck oneself.

Den här måndagen can go fuck itself. Alla måndagar can go fuck themselves. Inget gott kommer av att solen går upp en måndagmorgon. Förlåt, jag är en aning bitter idag, men det har helt enkelt varit en sådan dag. Allt känns bara lite lelöst och besvärligt. Inget dåligt har hänt egentligen och det har varit en helt OK dag, men jag känner ändå... Hmm, hur kan man beskriva något som låter typ "bleusch" i hjärnan? Skit samma. "Bleusch" kan i alla fall också go fuck itself.

Helguppdatering.

Det har varit en tuff, tuff helg. Inte "tuff" på det sättet att den har varit cool eller på det sättet att det varit jobbigt/stressamt. Nej, "tufft" i den bemärkelsen att jag har varit på inte mindre än två fester den här helgen. Först hos Josefin i fredags, och igår var det klassfest. Det har varit tufft, men otroligt roligt! Fast med risk för att låta som Harrison Ford i basically varenda film han har varit med i: "I'm getting too old for this shit..." Återhållsamhetens tid är kommen!

Idag har jag hunnit plöja två filmer. I morse kollade jag på mysteriefilmen The Cat's Meow (Hollywoods Hemligheter på svenska) med bland annat Kirsten Dunst, Eddie Izzard och Jennifer Tilly. Säregen film som är baserad på en verklig händelse. Ett gäng skådespelare, filmproducenter och journalister festar på en lyxyacht i 20-talets USA. Bland gästerna finns bland annat skådespelarna Charlie Chaplin (Eddie Izzard) och Marion Davies (Kirsten Dunst), samt mediamogulen W.R. Hearst (Edward Herrman). Förutom dramat som utspelar sig mellan karaktärerna så inträffar ett mord på båten. Frågan är vem som ligger bakom det och varför? Coola kläder och rapp dialog, men den är lite...ja, lite konstig. Inte Wes Anderson-konstig, utan mer "vad fan pratar de om"-konstig.

Den andra filmen jag såg precis var Freedom Writers med Hilary Swank. Vi har hört historien förut. En nyexaminerad lärare försöker lära en problemklass att övervinna sina problem och lyckas ta examen, men den här filmen handlar om mer än just det. Den handlar om hur man överlever om man är med i ett gäng och hur man kan acceptera varandra. Den är baserad på verkliga händelser, om en klass i en innertstadsskola i Los Angeles där de flesta eleverna antigen är med i ett gäng eller bor på gatan. Erin Gruwell (Hilary Swank) blir deras lärare och hon skapar ett starkt förhållande till klassen och lär dem acceptera varandra, även fast de är svarta, vita, latino eller asiatiska. Hon får dem att skriva om sina problem och sina erfarenheter om gängvåld i en dagbok, som hon sedan satte samman till en bok. Denna bok blev till slut den här filmen. Som sagt, välbekant historia, men i den här filmen får man följa inte bara Erins privatliv men också elevernas. Deras erfarenheter av gängvåld, mord, knark och allmän desperation gör den till en stark film.

The Cat's Meow

Freedom Writers

Som en bög på torra land.

Min förbannelse har slagit till igen (ni vet, det faktum att jag vaknar tidigt oberoende av vad jag har gjort kvällen innan). Igår hängde jag med Josefin och Tolou, mina gamla kollegor och polers från Västerbottens Kuriren. Det var en helt sjukt förträfflig kväll. Vin, rom och cola, skitsnack, pinsamma ögonblick från Talang 2010 som vi hade på i bakgrunden (en överviktig skäggig karl gick ner på alla fyra och började prata som Gollum. Vi var tvungna att byta kanal) och helt enkelt gott sällskap. Kvällen slutade på Scharinska där de hade något slags punkrocktema. Hamnade vid ett bord mitt emot en kille som helt apropå ingenting sa: "Alltså...jag tycker om bögar. Mina kompisar tycker inte om bögar, men jag tycker om bögar", sedan insisterade han på att jag skulle ta hans telefonnummer och "hitta på något om jag var i Sundsvall". Enligt Josefin och Tolou så stötte han på mig. Jag är tveksam. Summan av kardemumman är att han antagligen inte kommer komma ihåg något, för att på en skala från 1 till 10 så var han full. Hur som haver, jag och Tolou kände oss som fisk på torra land (eller rättare sagt som en bög mitt ibland folk som, och jag vågar anta, inte är gay någonstans). Det var i alla fall väldigt trevligt!

Ja, just det, min förbannelse. Jag kom hem vid kl. 02 ungefär och gick och la mig 1 timme senare. När vaknade jag? 07.20...Motherfucker.

Elektra, min räddare.

Ni vet när man ibland är sugen på att se en riktigt dålig film? När man bara är sugen på att se något för att fördriva tiden? Någonting som verkligen inte kräver någon hjärnaktivitet? OK, ni förstår vad jag menar. Jag har precis sett på Elektra med Jennifer Garner (som jag måste medge är jävligt snygg i filmen). Det är en spin-off till filmen Daredevil med Ben Affleck. Hon spelar en yrkesmördare som hamnar i klämen i kampen mellan gott och ont. Blablabla. Hur som haver, alla de dåliga effekterna och skurkarnas träaktiga försök att vara skräckinjagande var höjdpunkten på min kväll. Visserligen var en del turer till tvättstugan som jag gjorde mer spännande än vissa partier i filmen, men den förgyllde ändå min kväll. Jag gillar't. Tack Jennifer Garner och din tajta, konstiga, röda dräkt!

Veckans Guldkorn!

Veckans Guldkorn har jag faktiskt använt många gånger i min engelskundervisning. Om jag märker att klassen är alldeles för mansschauvinistisk eller "ojämnställd" så brukar jag inleda ett arbete med den här filmen. Brukar avsluta med att säga till killarna i klassen: "In your face, bitches! Tjejer kan!" Nä, inte riktigt så, men jag tänker det. Gud, vilken bra lärare jag är...Hur som haver, filmen heter Whale Rider och den är Veckans Guldkorn!

Filmen utspelar sig i Nya Zealand, bland maoristammen. Den inleds med att ett tvillingpar föds - en pojke och en flicka, varav flickan är den enda som överlever. Hon får namnet Paikea. Hennes farfar Koro är den nuvarande hövdingen och han vägrar erkänna henne som den rättmätiga eftertädaren eftersom hon är flicka. Trots detta, och för att Paikeas pappa Porourangi är frånvarande och bor i Europa, har de ett nära förhållande. Tiden att utse en ny hövding kommer dock när Paikea är i tonåren och Koro vill fortfarande inte låta henne efterträda honom. Han bestämmer sig för att träna alla de förstfödda sönerna i byn i hopp om att en utav dem är den sanna efterträdaren. Paikea tränar i smyg och hon är den som till sist klarar alla de övningar som krävs utav en hövding. Kommer Koro att inse sitt misstag och låta henne bli hövding?

Jag känner att jag måste förtydliga att filmen utspelar sig i nutid och stammen bor i en modern fiskeby på Nya Zealands östkust. Det här förstärker de orättvisor som Paikea ställs inför eftersom de, enligt mig, inte borde finnas i modern tid. Hur som haver, temat i den här filmen är jämställdhet och kvinnans kamp i samhället. Paikea, som spelas av Keisha Castle-Hughes, förstår ofta inte varför hon inte får bli hövding, men hon fortsätter ändå att kämpa för hon vet i sitt hjärta att hon är den sanna ledaren. Filmen visar också maoristammens närhet till havet och valarna som finns där. Enligt en av deras legender så red deras ursprungliga ledare Paikea (som hon är döpt efter) på en val från Hawaii till Nya Zealand. En av de mest rörande och kraftfulla scenerna i filmen är när en flock valar har strandat på en strand och hela byn hjälps åt för att rädda dem. Det är också då som karaktären Paikea inser att hon är den rättmätiga hövdingen. Vill ni se en film som speglar kvinnokampsfrågor i en annorlunda kultur eller helt enkelt en vacker och rörande film, se den här.

Busy day.

Kom hem kl. 21 efter en lång dag med plugg, däckbyte och teckenspråkskurs. Vem säger att jag inte har något liv liksom!? Eller ja...jag antar väl att jag brukar säga det. Hur som haver, idag var ett vackert undantag på den regeln. Jag har i alla fall en bultande huvudvärk som bevisar vilken stressig dag jag har haft, så jag orkar inte skriva Veckans Guldkorn ikväll, men first thing tomorrow! Jag lovar.

Sunday, bloody sunday.

I söndags var jag inte på det bästa humöret, och när jag är på det humöret (det vill säga när jag känner mig pissed off på allt och alla) så lägger jag märke till saker som jag inte gör annars när jag är på bra humör. Till exempel, varför ler alltid gamla människor när de är ute och går eller cyklar? Dom bara går och typ...ler. It's creeping me out! Hur som haver, en sådan dag hade jag i söndags.

Idag är jag ledig och har i stort sett ingenting att göra. Gick till skolan i morse för att plugga, men fick ont i huvudet efter 2 timmar så jag gick hem igen. Sedan dess har jag kollat på "Svenska Hollywoodfruar" på TV3 Play. Bästa citatet från Maria Montazami den här veckan: "Gör dig fin för din man...och för dom på affären, och på gymmet."

The creme de la creme.

I brist på bättre saker att göra (och för att jag inte har något liv och därför får inspirationsattacker då och då) så tänkte jag publicera en lista med de 50 bästa filmerna. Enligt mig alltså.

1. Edward Scissorhands
2. The Hours (Timmarna)
3. Fried Green Tomatoes (Stekta Gröna Tomater)
4. Elizabeth
5. The Village
6. Girl, Interrupted (Stulna År)
7. Frida
8. Jurassic Park
9. The Color Purple (Purpurfärgen)
10. Lost & Delirious
11. The Cider House Rules (Ciderhusreglerna)
12. Moulin Rouge!
13. The Little Mermaid (Den Lilla Sjöjungfrun)
14. Shakespeare in Love
15. The Lord of the Rings (Sagan om Ringen-trilogin)
16. Cold Mountain (Åter till Cold Mountain)
17. Titanic
18. The Virgin Suicides
19. As Good as it Gets (Livet från den Ljusa Sidan)
20. Aliens
21. The Joy Luck Club
22. Finding Nemo (Hitta Nemo)
23. Ghost
24. The Royal Tenenbaums
25. Forrest Gump
26. Sleepy Hollow
27. A Mighty Wind
28. Brokeback Mountain
29. The Silence of the Lambs (När Lammen Tystnar)
30. Jerry Maguire
31. Chicago
32. Transamerica
33. Masjävlar
34. Batman Returns (Batman: Återkomsten)
35. Romy & Michele's High-school Reunion (Romy & Michele: Blondiner har roligare)
36. What's Eating Gilbert Grape (Gilbert Grape)
37. The Shining
38. Selena
39. Kill Bill, vol. 1
40. Hilary & Jackie
41. Love Actually
42. Spirited Away
43. Kill Bill, vol. 2
44. The Others
45. Up
46. Lars and the Real Girl
47. Juno
48. Misery (Lida)
49. Notes on a Scandal
50. Million Dollar Baby

Jag skulle ärligt talat kunna fortsätta, och fortsätta, och fortsätta, men hej vad kul att läsa liksom. Men det här är i alla fall filmer som jag tycker att ALLA borde ha sett någon gång, så det är bara att sätta igång. Filmkväll måndag till söndag - Ja visst!

Helguppdatering.

Dags för en liten helguppdatering. I fredags åt jag middag tillsammans med Olof, Johannes, Maria och Martin från min klass. Tanken var att vi, var och en, skulle ansvara för lite plockmat. Naturligtvis gjorde vi alla en hel maträtt var och jag tror att jag aldrig har varit så mätt. Ever. Efter maten, och Skavlan (som vi var tvungna att se eftersom Robyn var med), argumenterade vi över huruvida vi borde spela ett spel eller se Mamma Mia! Egentligen var det bara jag och Olof som vi uppleva den fantastiska upplevelsen som heter Mamma Mia!, så det blev spel. Jag spenderade ändå resten av kvällen med att nynna på "Honey, honey" och "Dancing Queen".

Igår var det åter igen dags för middag, men denna gången hemma hos Frida. Yvonne var också med och vi lagade fläskfilé med klyftpotatis och brunsås. Kunde jag gifta mig med en maträtt så skulle det vara den. Kanske dags att införa det nu när homovigslar är lagligt? Hmm... Hur som haver, äckligt gott var det. Vi hade också två efterrätter att förtära. En kladdkaka och en rabarberpaj. Sedna kollade vi på två väldigt olika men bra filmer. Den första var Notes on a Scandal med Judi Dench och Cate Blanchett. Den handlar om den gamla och bittra lärarinnan Barbara (Judi Dench), vars enda hobby är att skriva dagbok dagarna i ända. När en ny bildlärare börjar på skolan blir hon fascinerad och medtagen av henne. Sheba (Cate Blanchett) är vacker, bohemisk och de blir vänner. När Barbara upptäcker att Sheba har en affär med en 15-årig elev utnyttjar hon situationen och berättar inget för skolan eller polisen i hopp om att Sheba kommer ty sig ännu mer åt henne. Barbaras vänskap med Sheba börjar till slut övergå till besatthet... Ja, ni hör, det är ju hur spännande som helst. Det är en väldigt intensiv film som håller en fångad hela tiden. När vi valde den andra filmen bestämde vi oss för att se något mer lättsamt och roligt, och vi såg då på The School of Rock med Jack Black. Den handlar om den arbetslösa rockmusikern Dewey (Jack Black) som låtsas vara sin rumskompis för att få ett lärarvikariejobb. Han upptäcker att klassen är väldigt musikaliskt begåvade och bestämnmer sig därför för att undervisa dem om rockmusik och lära dem spela rock, i hopp om att vinna en lokal rocktävling. Jack Black kör sin sedvanliga och hysteriska komik, men det funkar väldigt bra i den här filmen. Den är lättsamt rolig från början till slut.

Notes on s Scandal

The School of Rock

Idag, söndag, ska jag inte gör någonting. Jo, jag ska ha ett "30 Rock"-maraton. Åh, jag måste bara tipsa om ett par tv-serier som är ett måste. De här är de roligaste tv-serierna just nu och har ni inte sett dem så...GÖR DET! OK, serierna är "30 Rock", "Cougar Town", "Glee" och "Modern Family". Helt fantastiskt.

The best days are not planned.

Definitionen av en bra dag: Jag har påbörjat loggan till min grafiska profil, ätit lunch på stan med min gamla vän Sandra, hittat första säsongen av "30 Rock" på rea, sett senaste avsnittet av ANTM (America's Next Top Model) och nu ska jag iväg med ett par klasskompisar till ICA Maxi och sedan blir det finmiddag. Yeeeeeeeej!

I walk the line.

Jag har bestämt mig för att försöka gå mer och använda bilen mindre. Så den senaste veckan har jag typ gått överallt. Till skolan, till ICA, till stan och på promenad i allmänhet. Detta har (och jag vet inte om det beror på min hiskeligt dåliga grundkondition eller på det faktum att jag inte har något liv) medfört att jag sover varje dag på eftermiddagen och att jag går och lägger mig vid 22.30 ungefär. Ja, ni förstår vilket händelserikt liv jag har när jag har råd att sova bort en stor del av dagen varje dag, men så är det när man lever livet som en gay gräsänkling. Man sover. Tydligen. Hur som haver, det är så jävla skönt så jag tänker inte sluta med det. Jag kommer fortsätta gå och fortsätta sova tills mitt liv ter sig på ett annat sätt.

P.S. I förrgår hittade jag tussilago här i Umeå. Suck on that winter!

Veckans Guldkorn!

Ja, de som känner mig kanske hade på känn vilken som skulle bli Veckans Guldkorn. Jag nämnde den kort igår, men jag insåg genast att det inte var nog. Eftersom den är en av mina absoluta favoritfilmer genom tiderna så förtjänar den naturligtvis att bli Veckans Guldkorn. Jag talar om The Hours (eller Timmarna som den heter på svenska).

Filmen, som är baserad på Michael Cunninghams roman, väver samman tre kvinnor från olika tidsperioder. Vi får under början av 30-talet i England lära känna Virginia Woolf (Nicole Kidman) som precis har börjat skriva en av sina mest kända böcker "Mrs Dalloway". Hon lider av depression och migrän, och hon begrundar sitt eget liv samtidigt som hon skriver den här romanen. Under tidigt 50-tal i Losa Angeles får vi träffa Laura Brown (Julianne Moore), en gravid hemmafru som håller på att läsa "Mrs Dalloway" och blir djupt berörd av den. Genom boken, och den hopplöshet hon känner inför sin egen familj, bestämmer hon sig för ett drastiskt beslut. I 00-talets New York får vi träffa Clarissa Vaughn (Meryl Streep) som håller på att planera en fest. Man kan säga att hon lever det liv som karaktären Mrs Dalloway gör i boken, och också i hennes liv ställs hon inför sin egen stressande tillvaro och sin egen hopplöshet. Man får följa dessa tre kvinnor under en dag. En helt vanlig dag, och under den dagen sammanfattas helas deras liv och hur alla deras öden hänger samman.

Nicole Kidman, Julianne Moore, Meryl Streep...hur kan den här filmen inte bli annat än fantastisk? Kidman vann sin Oscar för den här filmen, medan Moore blev nominerad för Bästa Kvinnliga Biroll. Det finns få, väldigt få, filmer som man direkt efter man har sett den kan tänka för sig själv: "Ja, det här var nog en av de bästa filmerna jag har sett". Precis så känns det, i alla fall för mig, efter jag har sett på The Hours. Inte bara huvudrollerna i den här filmen är fascinerande, men vi finner också Ed Harris som den AIDS-sjuka poeten Richard, Miranda Richardson som Virginia Woolfs syster Vanessa, Toni Collette i en liten men betydelsefull roll i Laura Browns liv och Claire Danes som Clarissas dotter. Alla dessa karaktärer är helt briljanta och bidrar till att höja atmosfären avsevärt i filmen. Jag ska inte babbla på och fortsätta och lovprisa den hur länge som helst, men det finns inte ord nog för att beskriva hur mycket den här filmen betyder för mig. Nyckelordet i den här filmen är "hopplöshet" och den visar så väl hur det kan kännas och skådespelarna hjälper till så mycket att bidra till känslan, att man efteråt känner sig medtagen. På alla sätt och vis. Det är inget annat än...ja, fantastiskt.

Hata Martha.

Det har varit en relativt chill och oproduktiv dag. Var på Ersboda i morse och kollade in Myrorna. Ni förstår, jag har flyttat ner alla mina böcker till lägenheten i Örebro, och självklart (nu när jag inte har tillgång till dem) så blev jag sugen på att läsa något. Det roliga är att jag bara valde ut böcker som har blivit film (och ja, jag har sett alla). Den första boken är Timmarna av Michael Cunningham. Det råkar också vara en av mina favoritfilmer!

Den andra boken är A Thousand Acres av Jane Smiley. Bra film, förhoppningsvis bra bok.

Den tredje, och sista boken, är ingen mindre än Djävulen bär Prada av Lauren Weisberger. Tydligen är den baserad på hennes egna erfarenheter som Anna Wintours assistent.

Bara så att ni vet, en av dessa kommer vara Veckans Guldkorn imorgon! Yeeeeej. Men vilken? Vem vet, vem vet...OK, det är inte Djävulen bär Prada. Gudarna ska veta att jag älskar den, men den är inget guldkorn.

Hur som haver, annars har jag spenderat eftermiddagen med en lång promenad och TV:n. Jag kollade in Martha Stewarts program på 9:an. Hon har alltid fascinerat mig. Alla "soccermoms" i USA älskar henne för att hon är så perfekt och bla bla bla, men kvinnan är ju för fan elak! Hon är pretentiös, hon är elak mot alla sina gäster och hon avbryter dom hela tiden. Och allting hon lagar måste vara "fresh" och "organic". Gud förbjude att någonting kommer från en burk eller dylikt. Då skulle hon få en hjärtattack. Sedan säger hon "delicious" hela tiden! Allt är "delicious". Delicious, delicious, delicious...Herregud, jag tror jag hatar Martha Stewart. Ja, så är det nog.

Om ni inte var säkra på att jag var gay, så...

Jag går ut offentligt med att säga att jag älskar "Svenska Hollywoodfruar" och jag tycker att Päivi är den bästa av de "nya" fruarna. Man kan inte placera hennes dialekt vad man än gör och hon installerar strippålar upp och ner! Jag gillar't. Fast Maria Montazami kommer alltid att ha en speciell plats i mitt hjärta. Jag gillar också "Anna Anka söker assistent", men jag får alltid kalla kårer när jag ser det. Like I'm in the presence of something dark and evil...

Jag nöjer mig så för ikväll. Är slutkörd och återkommer imorgon istället.

"There was something in the air that night, the stars were bright Fernando"

Jag har precis kommit hem efter en 8 km lång promenad med min vän och granne Yvonne. Mina ben känns som de har malts ner i en köttkvarn för att sedan sättas samman igen. Som spaghetti. Skönt var det i alla fall! Ikväll blir det spelkväll med granngänget hemma hos Ceasar. TP, Master och Television och Singstar står på tapeten. Har precis införskaffat ABBA Singstar, så här ska sjungas "Mamma mia", "Dancing queen", "Chiquitita" och "Fernando" (varav den sista är min absoluta favoritlåt med ABBA). Finns det något mer gay än ABBA Singstar? Jag tror inte det. Härligt!

Kollade för övrigt på en väldigt gay film igår också. Eller en dokumentär är det snarare. I vågen som följde Djävulen bär Prada bestämde man sig för att göra en dokumentär om ämnet. I filmen The September Issue får man följa ingen mindre än Vogues chefsredaktör Anna Wintour och hennes medarbetare medan de försöker sammanställa septembernumret av tidningen. Hon är kall, hon är bitchig, hon är...ja, hon är Meryl Streep i Djävulen bär Prada. Tack gode gud att de följde hennes närmaste man Grace Coddington också (man kan säga att hon spelas av Stanley Tucci i filmen, han som spelar Nigel). Hon gav lite mänsklighet åt filmen, något som Anna inte lyckades så speciellt mycket med. Sen är det kul att hon ser ut som om Kristina Lugn och Pippi Långstrump fick barn. Anna Wintour ser ut som...ja, som Anna Wintour. She's one of a kind.

Grace Coddington

Anna Wintour

440.

Hade tråkigt ikväll. Hyrde 3 filmer och har sett en utav dem. Den heter (500) Days of Summer. Den var bra. Soundtracket var utmärkt, likaså Joseph Gordon-Levitt. Het! I övrigt har jag FÖRSÖKT laga mandarinkyckling på en bädd av avokado. Det låter gott, men det var det inte. Mandarinen smakade lakrits. Jag hatar lakrits. Jag hatar lakrits lika mycket som George Bush.

Jag har tråkigt utan min snuffsipuffs! Jag ber om ursäkt om det märks. Jag saknar honom när han är i Pennybridge. Han är ju min snuffsipuffs trots allt. I filmen (500) Days of Summer pratar huvudkaraktären om de 500 dagar han kände och hade ett förhållande med en tjej som heter Summer. Jag har räknat ut att jag och snuffsipuffsen har känt varandra i exakt 440 dagar hittills. (440) Days of Snuffsipuffs - Jag gillar't.

"I'm your number one fan..."

Igår var det filmkväll hos Frida och David, tillsammans med Ceasar och Yvonne. Jag hade tagit med mig en del filmer som vi kunde välja mellan, men på mindre än ett par nanosekunder hade Frida bestämt sig för att det var Misery med Kathy Bates som gällde. Vi andra kunde inte göra någonting annat än hålla med.

Det här är helt klar en av de bättre Stephen King-filmatiseringarna. Den enda som skulle kunna vara bättre är Stanley Kubricks The Shining. Den här filmen, Misery (eller Lida på svenska), handlar om författaren Paul Sheldon (James Caan) som efter en bilolycka blir hittad och omhändertagen av sjuksköterskan Annie Wilkes (Kathy Bates). Hon påstår sig vara hans största fan, men Paul märker efter att tag att det sträcker sig längre än så. Hon är besatt och dessutom väldigt aggressiv och psykotisk. När hon inser att han i sin senaste bok har tagit död på hennes favoritkaraktär Misery Chastain håller hon honom fången och tvingar honom skriva en ny bok om karaktären. Det hela blir till slut en kamp på liv och död för Paul, då han fösöker ta sig därifrån...

Filmen innehåller en av de vidrigaste scenerna (om man bortser från Saw-filmerna) där Annie slår Pauls fötter mitt itu med en slägga. Efter jag har sett den här ligger jag alltid i sängen och föreställer kmig att Annie ska stå där med antigen en slägga, en kökskniv, ett par röda piller eller med en gris (alla dessa saker finns också med i filmen). Hon är, utan tvekan, den obehagligaste filmkaraktären i mannaminne. Jag älskar henne. Hon är min kristna (!) och psykopatiska bitch.

Veckans Guldkorn!

Efter gårdagens 10 timmar långa bilfärd glömde ju totalt bort att skriva Veckans Guldkorn. Nu har jag tagit mig samman i alla fall. Veckans Guldkorn är en personlig favorit, men innan jag börjar skriva om den vill jag klargöra en sak: Jag är inte ett fan av Tom Cruise. Jag gillar inte honom. Han är läskig, konstigt religiös och hetsig. Usch! Men i Veckans Guldkorn råkar han göra en av de få filmroller jag tycker om med honom. Nästan den enda filmen han är bra i, enligt mig. Jag talar om Jerry Maguire.

Filmen handlar om sportagenten Jerry Maguire (Tom Cruise) som är på toppen av sin karriär, men han har lite av en identitetskris. Han vill förändra sportvärlden och göra den mer personlig och mindre om pengarna. Han skriver ett s.k. "mission statement" där han förklarar sina idéer, men får naturligtvis sparken illa kvickt. Han bestämmer sig för att starta en egen sportagentur och får endast med sig en klient, den jobbiga och högljudde amerikanska fortbollspelaren Rod Tidwell (Cuba Gooding Jr.). Han får också med sig revisorn Dorothy (Renée Zellweger), en ensamstående mamma som bor med sin bittra syster och som älskar Jerrys idéer. Medan kärleken börjar blomstra mellan Jerry och Dorothy, försöker Jerry hålla samman sitt privatliv med det nya företaget, Rod Tidwell (vars nya kontrakt är den enda chansen för Jerry att tjäna pengar) och sina egna inre demoner.

Filmen var en enorm succé 1996 då den hade premiär. Både Tom Cruise och Cuba Gooding Jr. Oscarsnominerades (Cuba Gooding Jr. vann för sin insats) och Renée Zellweger blev en av de mest eftertraktade skådespelerskorna i Hollywood. Några av världens mest känsa filmrepliker kommer från den här filmen, t. ex: "Show me the money!", "Help me, help you" och "You had me at hello..." Den är regisserad av Cameron Crowe som också har gjort Almost Famous och Elizabethtown. Crowe är mycket bra på att skildra människors känslor, framför allt via musik. Soundtracket till Jerry Maguire, och alla hans andra filmer, är otroligt bra och de låtval han gör passar alltid perfekt till de scener som de spelas i. Under Jerrys och Dorothys första dejt spelas Bruce Springsteens Secret Garden och det passar så äckligt perfekt att det borde vara olagligt. Vill ni se en rolig, rörande och en förvånadsvärt bra Tom Cruise-film - se den här.

Hata.

Skäl till hat nummer 1: Idag åkte jag de 88 milen från Vingåker till Umeå. Mina föräldrar kom tillbaka för ett par dagar sedan, och efter ett snabbt besök i Örebro för att hälsa på min älskade snuffsipuffs och för att förbereda nya lägenheten, så var det dags att ge sig av hemåt igen. Är det något jag hatar är det att köra från Vingåker till Umeå. Inte för att jag kommer sakna Vingåker, åh nej. Det är så himla skönt att åka hemifrån - det borde vara olagligt. Nej, anledningen är att jag vill så mycket till Umeå och vissa sträckor på den här bilturen är helt ofantligt horribelt tråkiga. Värsta är de 20 milen mellan Gävle och Sundsvall. När jag åker där, genom mellan-Sverige, tänker jag i stort sett hela tiden: "Om jag bodde här skulle jag ta livet av mig". Fy fan. E4:an är ju liksom en stor väg, men på den här sträckan går den igenom en massa fula småbygder i 50 km/h och sedan går den igenom enorma skogar i 70 km/h. Grädden på moset är att varenda lastbil i världshistorien verkade vara på vägarna idag. Yeeeeeeej...Hata!

Skäl till hat nummer 2: Hemma i Vingåker var det bar mark och tussilago växte i dikena. Här är det -1 grader och ett par decimeter snö. Hata Norrland.

Vingåker - Dag 10.

Igår var det 15 grader varmt och vi satt ute och fikade i solen. I morse när jag vaknade var det vitt på marken. Fuck, fuck, fuck, fuck, fuck. Den här vintern kommer aldrig ta slut! Dagens enda ljusglimt är att jag och Maja ska åka till en liten undangömd loppis någonstans mellan Vingåker och Odensbacken. En så kallad pärla.

Vingåker - Dag 9.

Worst...hangover...ever! Var ute på det fashionabla stadshotellet i Katrineholm igår med min bror Gustaf och våra kompisar Maja och Jonas. Det var mycket trevligt måste jag säga! Fast det slutar aldrig bra när man framåt 23-tiden säger "alltså, jag känner mig inte full än", var på man beställer en shot. Bad move, Jacob...

När jag hade återhämtat mig från min huvudvärk och min hesa whiskeykärringröst gick jag på en promenad med Sigge. Jag träffar aldrig någon på grusvägen annars, men idag, när jag ser ut som skit och låter som en 85-årig kedjerökare, träffar jag alla våra grannar. Efter lite kallprat kollar jag ner mot diket, och vad ser jag? Min favoritblomma som också råkar vara det bästa vårtecknet ever! En tussilago. Hittade lite fler och bestämde mig för att plocka lite och ta med hem.

Förmiddagen och lite av eftermiddagen spenderade jag framför TV:n och Madonna. Jag kollade nämligen på musikalen Evita som råkade gå på 5:an. För er som inte vet så handlar den om den sanna berättelsen om Eva Péron - en b-skådis och modell under 40-talet som sedan gifte sig med Argentinas president och blev både älskad och hatad av folket. Vissa tyckte att hon var ett helgon som gjorde jättemycket för fattiga människor, medan vissa tyckte att hon var en oerfaren manslukerska. Hon dog tragiskt vid 33 års ålder i cancer. 3 timmar med nästan ingen dialog. Allt sjungs av skådespelarna Madonna, Antonio Banderas och Jonathan Pryce. De flesta känner nog igen sången "Don't cry for me Argentina" som kommer från den här filmen. Den känns lite lång och seg ibland, men den är ändå rörande och ganska cool i och med bristen på dialog.

Nu inväntar jag pizza som min bror skulle ta med sig hem. Som jag brukar säga när jag är bakfull: Ge mig någonting deepfried and smothered in chocolate.

Marmormortel.

F.r.o.m. kl 12 idag så var en viss lägenhet i Örebro vår! Min och snuffsipuffsen alltså. Jag invigde lägenheten med att köpa en marmormortel som snuffsipuffsen hade önskar sig. By the way, försök säga ordet "marmormortel" flera gånger jättefort. I dare you. Hur som haver, imorgon bär det av dit igen för att flytta in lite småsaker. Jag kanske ska köpa lite hel peppar och mala lite när jag har fått in alla grejerna i lägenheten. Bara för att jag kan liksom. Jag har ju en marmormortel, marmormortel, marmormortel, marmormortel. OK, det är svårt att skriva det snabbt också.