Veckans Guldkorn!

Jag älskar filmskaparen och komikern Christopher Guest. Han ägnar sig åt en väldigt speciell genre när det gäller komedifilmer. Han filmar dem, med skådespelare, som om det vore en dokumentär. Hans film Best in Show handlar till exempel om ett flertal olika människor, deras hundar och hur det går för dem på en hundutställning. Man får följa dem, se intervjuer med dem och det är hur roligt som helst! Min favorit bland hans filmer är Veckans Guldkorn, och den heter A Mighty Wind.

Precis som i Best in Show så får man följa ett flertal olika männsikor, men denna gången inom den amerikanska folkmusiken. Filmen börjar med att en gammal folkmusiker dör, och man bestämmer sig för att återförena en massa folkmusiker från 60- och 70-talet för en konsert i hans ära. Vi får följa följande karaktärer: Den kristna folkmusikgruppen The New Mainstreet Singers, trion The Folksmen och det föredetta paret Mitch & Mickey. Vi får följa dem, genom intervjuer och observationer, när de förbereder sig för den stora konserten. Gamla känslor kommer upp och en del komplikationer uppstår. Hur ska det gå på konserten för de gamla veteranerna inom folkmusiken, nu när gammal konkurrens och gammal kärlek åter igen har kommit till ytan?

Den är som sagt uppbyggd som en dokumentär och den är en så kallad "mockumentary" (eftersom man gör narr av dokumentärgenren). Christopher Guest spelar en av The Folksmen, tillsammans med hans gamla bandmedlemmar från en av hans andra filmer Spinal Tap. I gruppen The New Mainstreet Singers ser vi bland annat Jane Lynch från serien "Glee" och indiefilmdrottningen Parker Posey (världens bästa skurk i Josie & The Pussycats). Allra bäst är Eugene Levy (pappan i American Pie) och Catherine O'Hara (mamman i Ensam Hemma) som Mitch & Mickey. Mitch fick ett nervöst sammanbrott när de gjorde slut på 70-talet och är numera en väldigt förvirrad man. Mickey har gift om sig med en man som säljer katetrar och lever ett tillsynes lyckligt liv. Det är hur kul som helst att följa deras förberedelser inför konserten. Alla musik och alla låtar i filmen är skrivna av Christopher Guest och Eugene Levy, och låten "A kiss at the end of the rainbow" med Mitch & Mickey blev till och med Oscarsnominerad. Vill ni se en annorlunda komedifilm, se den här.

Experten från Norrland.

Jag vill börja med att säga att jag har jättedåligt internet här ute i bushen, så jag kan inte uppdatera här så ofta som jag ville. Nu har jag hittat ett ställe i huset i alla fall, där det IBLAND finns mottagning.

Hur som haver, igår var jag i Örebro för att ha ett möte på Nerikes Allehanda (eller NA som jag kommer att kalla det framöver för enkelhetens skull). Mötet gällde ett eventuellt sommarvikariat där, och det verkade som om de redan var inställda på att jag skulle komma i sommar. Så jobbat var fixat redan innan jag kom. Yeeeeeeej. Jag hade nämnt till dem innan att jag hade erfarenhet av att jobba på tidning, så varenda person jag mötte sa något i stil med "Jaha, det är du som är experten?" eller "Ah, det är du som är Tid 2000-experten från Norrland?" (Tid 2000 är programvaran där man hanterar prenumerationer). Jag, ödmjuk som jag är, blev så klart knallrödish i ansiktet varenda gång jag mötte någon.

I övrigt händer inte mycket här i Vingåker. Idag ska jag söka ett lärarjobb i Örebro till hösten. Wish me luck!

Vingåker - Dag 2.

Idag har jag gått 4 promenader med Sigge. Jag har ätit naturgodis. Jag har sett på TV. That't it. Så jävla skönt!

D.D. - Drunk Dumbo.

Jag såg precis på Dumbo för första gången sen jag var kanske 11 år (ni vet, filmen om den söta storörade elefanten som kan flyga). Jag säger då det... Den filmen är messed up! Om den hade kommit ut nu hade den blivit bannlyst bortom all rim och reson. Det finns en scen då Dumbo och den där fula musen som hjälper honom råkar dricka en balja med alkohol, som de trodde var vatten. De blir fulla och drömmer sedan fylledrömmer om rosa ögonlösa elefanter (som, by the way, är skitläskiga) och sedan träffar de ett gäng kråkor som röker cigarrer som om det inte fanns en morgondag. I dagens post-Bush USA, där Disney är ett stort läskigt kristet familjeidyllisk äckelbolag som producerar "stjärnor" som Miley Cyrus och Zac Efron, finns inte plats för fulla elefantungar. Vad är det för värld vi lever i?

Vingåker - Dag 1.

Nu har jag återhämtat mig från Kirsten Dunst-euforin och är nu tillbaka i verkligeheten. Eller termen "verkligheten" kan för tillfället diskuteras. Just nu är jag i mina föräldrars hem i Vingåker ("1 promille av Sverige kan inte ha fel" är kommunens slogan. Enough said). Det ser inte ut som det gjorde när jag var yngre. Istället för ett vardagsrum finns nu istället ett gym/TV/biosalong med storbilds-TV. Istället för för mitt rum så finns...ja, gymmet/TV/biosalong-rummet och istället för min brors rum finns ett kontor. Allt är vuxet, stilrent och piffat. Jag gillar det faktiskt. Här kommer jag spendera de närmaste två veckorna. Jag ska nämligen vara nanny, eller manny (man + nanny), till den andra snuffsipuffsen i mitt liv, nämligen min golden retriever Sigge. Föräldrarna drar till Mellanöstern och jag får ett helt hus för mig själv i 2 veckor. Behöver jag en semester? Ja. Är Vingåker den ideala platsen för denna semester? Hell no. Ska det bli skönt ändå? Jaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaa.

Jag kommer dock sakna min snuffsipuffs (nej, inte Sigge. Sigge är ju här!). Han är i Göteborg med sin familj och chillaxar ett tag. Hur som haver, jag kommer uppdatera varje dag om mina äventyr i Vingmarkerna. Idag är Dag 1. Mina föräldrar ska snart åka iväg och jag får huset för mig själv. Jag har redan hela kvällen planerad: Först äta mat, sedan basta, sedan se på Dumbo (oh yeah, Disney-nostalgi), sedan ut med Sigge, sedan sova. Tack Vingåker, tack.

Veckans Guldkorn!

Jag tänkte fortsätta på Kirsten Dunst-spåret och ta en av filmerna jag nämnde igår som Veckans Guldkorn. Jag kollade på den idag och den är fortfarande lika melankolisk och vacker som jag minns den. Jag pratar om Sofia Coppolas Virgin Suicides.

Filmen handlar om ett gänga pojkar i en amerikansk förort under 70-talet och deras fascination över grannflickorna Cecilia, Lux (Kirsten Dunst), Bonnie, Mary och Theresa Lisbon. Systrarna bor i ett väldigt strikt hem, men de är alla till synes väldigt glada flickor. Cecilia, den yngsta utav dem, är den enda som verkar vara påverkad av någon slags depression. Hon blir den första som tar livet av sig. Efter det får man följa grannpojkarna och hur de försöker lista ut varför de är så fascinerade av de här systrarna. Man får också följa systrarna och hur deras föräldrars strikthet och deras till synes allt mer klaustrofobiska tillvaro leder dem till ren desperation. När de till slut blir instängda i huset av deras mamma blir följderna katastrofala...

Filmen är otroligt vackert filmad av Sofia Coppola och soundtracket, som är inspelat av den franska elektropopgruppen Air, är fantastiskt stämningsfull. Kirsten Dunsts karaktär Lux är nog den systern man får en bredast bild av i filmen. Hon är den enda av systrarna som rent fysiskt agerar ut sin frustration över sin tillvaro. Hon röker, dricker, ligger med killar och lyssnar på rockmusik. Dunst gör det fantastiskt bra. Är det någon som kan spela en deprimerad och ångestfylld tonåring så torde det väl vara hon. James Woods och Kathleen Turner är bra som den förvirrade pappan respektive den konservativa och strikta mamman. Om ni vill uppleva en bitterljuv film, med skön musik och väldigt starka scener emellanåt, ja, då ska ni se den här.

Love Kirsten Dunst.

För ett tag sedan var jag helt hooked på Helen Hunt, och visst, hon är en utmärkt skådespelare och jag älskar henne, men nu har min tillgivenhet övergått till någon annan. Jag och snuffsipuffsen kollade nämligen för ett tag sedan på en av de vackraste filmerna någonsin - Marie Antoinette med Kirsten Dunst. Titeln förklarar det mesta med filmen. Det är en film om den franska drottningen under den Franska Revolutionen. Det slog mig när vi tittade på den att Kirsten Dunst kan verkligen säga mycket med sitt ansikte, utan att bokstavligt talat säga så mycket. Man ser väldigt lätt sorg i hennes ögon. Därför diggar jag henne.

Första gången jag riktigt lade märke till henne var också i en Sofia Coppola-film (Sofia har också regisserat Marie Antoinette), nämligen Virgin Suicides. Också här, i denna otroligt vackra och melankoliska film, framkommer hennes sorgsna sida väldigt tydligt.

Naturligtvis har hon en komisk sida också, som i Bring it on! Fast den är väldigt lättsam och faktiskt en av de roligaste tonårskomedierna som finns, så ger Kirsten en tyngd åt tollen, precis som Reese Witherspoon gjorde i Legally Blonde.

.

I helgen hade jag ett eget litet Spider-man-maraton, och för er som inte vet vem som spelar den fagra rödhåriga kvinnan Mary-Jane, som Peter Parker förälskar sig i, så kan jag säger er att det är (surprise surprise) Kirsten Dunst!

Ja, jag tänker inte räkna upp varenda film som hon har varit med i. Herregud kvinnan började skådespela när hon var 3 år! Men jag tänker avsluta mina bilder med min favoritroll som Kirsten har spelat. Hon var 11 år när hon fick rollen som Claudia i Interview with the Vampire (En Vampyrs Bekännelser). Hon spelar en barnvampyr som umgås med Brad Pitts och Tom Cruises karaktärer Louis och Lestat. Hon är ond, tempramentsfull och alldeles...alldeles underbar.

Som många barnskådespelare så har hon under sin uppväxt lidit av depression, alkoholism och pillerberoende, men till skillnad från vissa andra (*host* Lindsay Lohan *host*) så gör hon det med lite klass. Hon är nuförtiden nykter och det ryktas redan nu att hon kan få en Oscar för sin uppkommande roll i filmen All Good Things. Hennes melankoliska ansikte förtjänar det. Jag tänker avlsuta med att bortse från Peter Griffins kommentar om Kirsten Dunst i Family Guy, när han pratar om svåra val i livet: "Jeez, it's like choosing between Sarah Jessica Parker and Kirsten Dunst in a "weird face - hot body"-contest. It can't be done!" Fy, Peter Griffin. Fy.

Har inte hänt mö.

Nu har helgen passerat, och förutom att jag har haft ett Spider-man-maraton, jag och Dennis har gått hem tidigt från min grannes fest och jag blev skitsur när vi spelade tv-spel eftersom jag är världens sämsta förlorare, så har det inte hänt mycket. Såg nyss på det bästa som har hänt svensk TV sedan "Skilda Världar", nämligen "Svenska Hollywoodfuar". Päivi är min bitch. Nu ska jag sova. Jag tänkta uppdatera lite mer imorgon, men nu ska jag sova lite eftersom jag och snuffsipuffsen ska upp kl. 05.30 imorgon. Snuffsipuffsen har förresten klippt sig och färgar håret idag. Han blev jättesexig! Som en kort, yngre och mörkhårig Ryan Renolds.

Butiksbiträden, ta er i akt.

Jag tänkte visa bilderna som jag gjorde till uppgiften i Grafisk Form, där vi skulle illustrera en låt, men först vill jag bara berätta om när jag skulle köpa lite TV-spel igår. Jo, det är så att min snuffsipuffs har tagit körkort precis och jag tänkte därför överraska honom med ett tv-spel som jag visste att han ville ha, nämligen "Street Fighter". Ni vet, tv-spelet som blev film med Jean-Claude Van Damme och Kylie Minogue. Hög klass alltså. Hur som haver, jag hittade "Tekken 6" på rea också och bestämde mig för att köpa den också. När jag sedan kom fram till kassan stod där tre nörda... eh, jag menar "butiksbiträden". I alla fall, de här "butiksbiträdena" började snacka om att: "Öh, nu behöver du bara (ja, sen sa de något random fightingspel) så har du allt som behövs!" Sedan dröjde det inte länge innan en annan sa: "Jaha, vilket utav dom här spelen är bäst tror du?" Jag ville att de skulle få klamydia där och då. Varför insisterar butiksbiträden på att kallprata och försöka vara gemytliga? Låt mig betala för mina saker så att jag kan gå! Tacka vet jag HM där personalen alltid är snabb och opersonlig. Nördarna (ja, jag skiter i att kalla dem butiksbiträden. De var supernördar!) på Game i Kungspassagen - om ni läser det här: Prata inte med mig. Jag vet ingenting om tv-spel och ni var läskiga. Tack

Så, nu har jag fått ur mig min dos bitterhet för idag. Nu kan jag visa bilderna jag gjorde till uppgiften i skolan. Jag illustrerade 3 bilder till Radiohead - Creep. Idén jag fick i huvudet var helt enkelt en dragqueen/frankenstein/ängel. Han/hon/det känner sig som ett creep även om han/hon/det har väldigt vackra vingar. Först står han/hon/det där naken...exposed, sedan får han/hon/det vackra vingar som sedan omsluter honom/henne/det. Poetiskt värre. Jag förlade bilden i en skolkorridor också. Vem känner sig inte som ett creep i en skolkorridor?

Ground control to Major Tom...

Jag sitter och tittar ut genom fönstret. Det snöar. Det är typ -5 grader ute. Det är den 18 mars. DÖ VINTER, DÖ! Det här har, utan tvekan, varit den längsta och den bitchigaste vintern i mannaminne.

Hur som haver, om ett tag ska jag pallra mig ut i snöstormen och ner till universitetet, där jag ska illustrera tre bilder. Bilderna ska vara inspirerade av en låt och vi har fått en del alternativ av läraren. För mig står det nu mellan Radiohead - Creep eller David Bowie - Space Oddity. Antigen illustrerar jag en bild med ett freak som vill ha en själ eller en astronaut som är fast på någon random planet. Hmm...tricky.

Veckans Guldkorn!

Jag glömde nästan bort att skriva Veckans Guldkorn idag! Det är lite sent i och för sig, men jag kom på det till slut. Jag tänkte att jag skulle spinna vidare på min Helen Hunt-eufori som jag har lidit av de senaste dagarna. Just precis nu, innan jag satta mig ner och började skriva bloggen, såg jag på filmen As Good as it Gets (Livet Från Den Ljusa Sidan) med Jack Nicholson, Helen Hunt och Greg Kinnear. Den är Veckans Guldkorn.

Filmen handlar om Melvin (Jack Nicholson) som är en mycket bitter, elak och rentav otrevlig man på alla sätt och vis, och som lider av tvångssyndrom. Han måste låsa dörren 5 gånger när han kommer hem, han kan endast gå på stenplattorna på trottoaren och inte i skårorna mellan plattorna och han äter frukost på samma restaurang och vid samma bord varje dag. Alla som träffar honom hatar honom genast eller blir förnärmad inom ett par sekunder, eftersom Melvin inte är långsam med att säga vad han tycker och tänker om alla han träffar. Den enda som står ut med honom och som vågar säga emot honom är servitrisen Carol (Helen Hunt) som jobbar på restaurangen där han äter varje dag. Hon är också den enda som Melvin verkar tycka om över huvud taget. När Carols son, som är kroniskt sjuk, blir ännu sämre erbjuder sig Melvin att betala för en privatläkare. Detta för att hon ska kunna vara på jobbat så mycket som möjligt. Der här är början på en romans mellan två väldigt osannolika människor. En gammal man med tvångssyndrom och en trött ensamstående mamma. Till historien hör också Melvins homosexuella granne Simon (Greg Kinnear) och hunden Verdell, som alla på sätt och vis bidrar till att Melvin blir mindre och mindre beroende av sina tankar och vågar öppna upp sig för Carol.

Både Jack Nicholson och Helen Hunt vann en Oscar för sina prestationer och det är de absolut värda. Det är sällsynt med en film som hittar balansen mellan drama och komedi, men den här filmen gör det galant. Å ena sidan blir man otroligt berörd av Carols känsla av hopplöshet inför sin sjuka son och för de känslor hon utvecklar för Melvin. Å andra sidan är filmen fullproppad av otroligt roliga repliker som får en att skratta tills magen gör ont. En klassiker är när Melvin, Carol och Simon ska åka på en bilresa och Melvin ska presentera dem för varandra: "Carol the waitress, Simon the fag." Repliken är inte bara hysteriskt rolig i filmen, men den fångar också Melvins benägenhet att inte tänka på andra människor känslor och Jack Nicholson gör det så äckligt bra att det inte är sant. Om ni vill uppleva en kärlekshistoria utöver det vanliga, som både bjuder på verkligt drama och många skratt, ja, då är det här filmen för dig.

Slöjd i Norr.

Om 15 min börjar dagens lektion. I måndags fick vi i uppdrag av läraren att göra en RIKTIG annons till Umeå Universitets slöjdkonferens i November. Temat är "Slöjd i Norr". Bara en utav oss i klassen kommer att bli utvald och dennes annons kommer att vara den officiella annonsen för eventet. Spännande! Så här ser min annons ut:

Love Helen Hunt.

Ibland blir det så att jag hamnar i "skådespelarperioder", dvs. jag blir speciellt inspirerad av en speciell skådespelare. För ett tag sedan såg jag alla filmer jag kunde komma över med Nicole Kidman. Man kanske kan anta att jag vid det tillfället kände mig lång, kall, australiensisk och fejkblond, men gud hjälpe mig - jag älskar henne. Nästan lika mycket som min fiktiva fru Gwyneth Paltrow.

Hur som haver, just nu är jag inne i en Helen Hunt-period. Ni kommer ihåg Helen Hunt eller? Hon var med i komediserien "Mad About You ("Galen i Kärlek") och filmer som Twister, Pay it forward (Skicka Vidare), What Women Want (Vad Kvinnor Vill Ha) och naturligtvis As Good as it Gets (Livet Från Den Ljusa Sidan), varav den sista nämnda filmen var den hon vann sin Oscar för. Hon är så otroligt speciell i sitt skådespeleri och hon har ett väldigt säreget minspel. Hon ser också ganska säregen ut, vilket är en av anledningarna att jag tycker om henne. Hon har en höknäsa och väldigt tunga ögonbryn, men gud hjälpe mig igen - jag gillar't. Nuförtiden gör hon inte så mycket, men som tur är kan jag sitta och gotta mig i hennes filmer på DVD och sitta framför datorn och ha ett "Mad About You"-maraton. Jag älskar mitt liv. Och Helen Hunt.

Be Italian.

För ett tag sedan var jag och snuffsipuffsen på bio och såg Rob Marshalls film Nine. Både jag och snuffsipuffsen är enorma fan av hans musikal Chicago med Renée Zellweger, Catherine Zeta-Jones och Richard Gere. Vi diggar den stenhårt and all that jazz så att säga. Vi gillar inte bara Chicago i och för sig, vi älskar musikal i allmänhet. Hairspray, Moulin Rouge!, Sound of Music och så naturligtvis varenda Disneymusikal som någonsin gjorts. Förutom Fantasia. Den är ful, äcklig, konstig och borde dö. Men förutom det så! Hur som haver, vi hade höga förväntningar på Nine. Införlivades dom? Nej. Var den bra? Ja. Fast den var absolut inte i närheten av Chicago. Det som är bra med den filmen är tempot, humorn och de otroligt välkoreograferade sångnumrena. Nine höll helt enkelt inte samma standard. Låtarna, med undantag från "Be Italian" med Fergie, "Folis Bergères" med Judi Dench och "Cinema Italiano" med Kate Hudson, saknade alla det där lilla extra för att göra dem extraordinära. Marion Cotillard, Penelope Cruz och Nicole Kidman är alla bra i sina roller, men det var synd att deras sångnummer inte var tillräckligt minnesvärda. Ett stort minus är också, tyvärr, Daniel Day-Lewis i huvudrollen. Han må vara en av de mest talangfulla skådespelarna på länge (med 2 Oscars i bagaget), men att låta en hardcore irländare spela en italienare är bara fel på alla sätt och vis.

Mintyy, glitterhorn och guldmedaljonger.

Så här såg jag ut i backarna i helgen! Sveamössan och min grönrutiga scarf i högsta hugg. I was one sexy beast med andra ord. Vi anlände i torsdags och träffade upp mina föräldrar vid våran stuga som de hade hyrt. Det visade sig att den var alldeles nybyggd och superfräsch! Nedanför ser ni snuffsipuffsen som ganska snabbt gjorde sig bekväm i den stora röda lädersoffan som fanns där. Så söt!

Jag hade ju tänkt att det skulle bli en lugn helg, men åh nej! Mina föräldrar, som annars kan titulera sig som vardagsnykterister, hade tagit med sig 3 flaskor vin, 1 mintuu (eller mintyy som mamma säger) och 1 flaska jägermeister. Mamma hade upptäckt hur gott det var att dricka varm choklad med mintuu och insisterade på att det var något vi skulle göra varje kväll. Och det var sagan om hur mina vita och lugna helg for dit pepparn växer! Gott var det i alla fall. På fredagen åt vi middag på den lokala restaurangen Anorak och jag ska säga er att om den restaurangen hade en inredningsarkitekt så borde han eller henne få klamydia. Så fult var det. Jag tog inga bilder, men för att ge er en bild så ska jag nämna några av grejerna som fanns där: Renhorn med glitter och två par skridskor hängande från sig, renfäll som hängde i taken ovanför borden, lokala vägskyltar och en hel del skidantikviteter som var strategiskt uppsatta här och var i hela restaurangen. Jag skulle kalla det fjällkitch. Inredningen speglade i alla fall inte maten (thank god) för att den var skitgod! Jag, snuffsipuffsen och pappa åt stora köttbitar med bearnaisesås, hemmagjord chutney och barbeque-sås medan mamma åt friterad scampi. MUMMA.

Annars spenderade jag, snuffsipuffsen och pappa dagarna i backarna och hade det hur underbart och mysigt som helst. Så här såg det ut:

Mamma åker inte skidor, så hon spenderade dagarna med att gå med våran hund Sigge, läsa böcker och allmän chillaxing. På det det hela var det en hardcore fjällhelg som sammanfattningsvis kan sammanfattas med orden: Mintyy, glitterhorn och guldmedaljonger (den sista anknyter till en viss examenspresent som jag fick av päronen).

Det kommer mera.

Nu har jag precis kommit tillbaka från en underbar minisemester à la Vemdalsskalet med snuffsipuffsen och mina föräldrar. Detta är anledningen till att jag inte har uppdaterat sedan i onsdags. Har mycket att berätta och många bilder att visa, men just nu orkar jag helt enkelt inte. Kalla mig old fashioned, men efter en 6-timmars biltur känner jag att sängen har förtur. Bloggen får vänta tills imorgon.

Veckans Guldkorn!

Veckans Guldkorn är en film som jag tyckte väldigt mycket om när jag var liten, och som jag kollade på igen senast igår. Ni förstår, när jag var liten älskade jag långa dramafilmer som fick mig att gråta! Jag menar filmer som Forrest Gump, Fried Green Tomatoes (Stekta Gröna Tomater) eller The Joy Luck Club. Jag älskar fortfarande de här filmerna och så fort jag känner att jag behöver råta ut lite så sätter jag på någon utav dem. Veckans Guldkorn är också en av dessa filmer. Jag pratar om Terms of Endearment (Ömhetsbevis).

Filmen handlar om relationen mellan modern Aurora (Shirley MacLaine) och dottern Emma (Debra Winger). De är väldigt olika varandra. Aurora är känslokall, pryd och alltid brutalt ärlig, medan Emma är gladsint, hämningslös och barnslig. De är varandras totala motsatser och för de mesta så grälar de med varandra, eftersom de helt enkelt inte förstår varandras val i livet. Aurora förstår inte varför Emma gifter sig med den fattige och inkompetenta Flap, varför hon får 3 barn med honom och varför hon stannar kvar hos honom trots att han har varit otrogen. Emma förstår inte varför Aurora inte tar mer chanser i livet och varför hon inte inleder en relation med grannen Garrett (Jack Nicholson), en föredetta astronaut som har fattat tycke för henne. Trots detta, trots att de absolut inte förstår varandra, pratar de i telefonen varje dag och de är bästa vänner. De berättar allt för varandra och även om det oftast slutar i gräl så står de vid varandras sida. Saker och ting kompliceras när Emma upptäcker en klump i armhålan och hon får diagnosen cancer. Kommer hon att överleva eller måste Aurora lära sig leva utan Emma?

När den här filmen kom så vann den 5 Oscars, bl. a. för Bästa Film. Både Shirley MacLaine och Debra Winger var nominerade till bästa huvudroll, men det var MacLaine som gick hem med priset. Jack Nicholson tog också hem en Oscar för bästa manliga biroll. Den här filmen illustrerar otroligt bra hur komplicerad relationen mellan föräldrar och barn kan vara. Man märker redan tidigt i filmen att Aurora älskar Emma mer än något annat och det finns ett starkt band mellan dem, men det faktum att de är så olika gör deras relation otroligt komplex. Jag grät när jag såg den för första gången när jag var liten, och jag grät igår när jag åter igen kollade på den. Känner ni att ni behöver tömmas på lite tårar är det här filmen för er!

Sammanfattning av en helg.

Förlåt att jag inte har uppdaterat min blogg på ett par dagar (om det nu finns någon som läser den?) men jag var seriöst tvungen att återhämta mig från den här helgen. Som sagt, det var klassfest i lördags och en sammanfattning av den kvällen är: Chicago, vin, "jag har aldrig...", strippåle, läskig busstant, Corona, "flatliners", dålig 90-talsmusik, dålig technomusik och kebabtallrik. Det var jävligt kul! Needless to say, mådde jag som jag förtjänade i söndags. "Betonghatten på!" som min kompis Emelie skulle säga. Trots det bestämde sig jag och snuffsipuffsen för att stanna uppe och se på Oscarsgalan natten mellan söndagen och måndagen (eftersom vi båda var lediga).

Oscarsgalan är ju för mig, som jag har skrivit i ett tidigare inlägg, som OS eller VM för den som är sportintresserad. Jag väntar i flera månader på att få höra orden: "And the Oscar goes to..." Efter att ha bunkrat upp med chips, godis och pizza började vi kolla på inslagen från röda mattan kl. 00 på natten. Vid kl. 06 var det slut. Jag och snuffsipuffsen var vid det här laget ganska...ja, döda helt enkelt. Så vi gick och la oss. Kunde jag somna? Nej. Var det frustrerande? Ja. Jag somnade tillslut vid 11-tiden på förmiddagen och vaknade kl. 14.30 på eftermiddagen. Resten av månadagen spenderades i en slags dimma...

Men för att återgå till Oscarsgalan då! Det var en hel del highlights och en del besvikelser. Vi kan börja med den röda mattan, där man till slut fick se vilken klänning som ssåg bäst respektive sämst ut. För mig går priset för bästa klänning först och främst till Sandra Bullock! Jag älskade den champagnefärgade guldklänningen tillsammans med det enkla utsläppta håret. Gorgeous! Jag är också glad att hon vann en Oscar för sin roll i The Blind Side. You go, Sandra! Dock måste jag också säga att jag ÄLSKADE Maggie Gyllenhaals klänning. Det blir oavgjort mellan dem ändå.

Priset för fulaste klänningen går till Charlize Theron. Seriöst. Den här klänningen är fugly (fucking + ugly)! Hennes stylist borde få klamydia eller nåt.

Priset för konstigaste klänningen som ände är snygg på sitt sätt går till....nä, det blir oavgjort här också. Det går till Zoe Saldana och Sarah Jessica Parker!

Priset för mest förtjänta Oscar och mest tacksamma tacktal går till Mo'nique. Hon är engentligen en stand-up komiker, men spelar en aggressiv, manipulerande och tragisk mamma i filmen Precious: Based on the novel Push by Sapphire. När en reporter efteråt frågar henne om hon nu känner sig som en skådespelerska, svarar hon: "No. I'm a stand-up comidienne that won an Oscar". Hon är så söt och välförtjänt!

Priset för sämsta attityd hands down till George Clooney. Han såg så jävla sur ut hela kvällen. Han är ju faktiskt nominerad och får spendera kvällen med en massa fascinerande och vackra människor. Lighten up!

Priset för det mest pinsamma försöket till ett skämt går till Ben Stiller. Han kom utklädd till en Na'vi från James Camerons film Avatar. Skrattade jag? Nej. Skrattade James Cameron? Nja. Skrattade publiken? Måttligt.

Sista priset går till de som vann en Oscar och som jag tänkte: "Åh, de förtjänar det, men jag bryr mig inte så mycket". Jeff Bridges, med sin sexiga stämma, vann för sin prestation i filmen Crazy Heart. Kathryn Bigelow vann, som första kvinna, Oscarn för bästa regissör. Hon har skrivit historia alltså! Det förtjänar ett pris. Plus att Jeff Bridges har en sexig röst.

Det hände naturligtvis mycket mer saker under galan som pågick under drygt 3,5 timmar, men det orkar jag inte skriva här. Nu ska jag rita lite. Kramkalas!

Klassfest.

Igår var det klassfest, och vilken klassfest sen! Bekvämt nog var förfesten hos en klasskamrat som bara bor ett par hundra meter bort, så jag slapp gå allt för långt i det underbara vädret. Orka med frisk luft liksom. Hur som haver, kvällen slutade på Corona där en annan klasskamrat övertalade mig att dela en shot med honom. En fråga... Slutar sådana åtaganden någonsin bra? Jag tror inte det. I det här fallet var det dessutom en shot bestående av följande ingredienser: Tequila, sambuca och tabasco. Kom inte ihåg vad den hette (surprise!) men jag fick lite kväljningar när jag skrev om den nu. Kvällen avslutades på Baloogrillen där vi förtärde välförtjänst fyllekäk. Idag vaknade jag kl. 08.00 med lakrits- och vitlökssmak i munnen. Mumma.

Soluppgång i Versailles.

Idag vaknade jag 05.08. Klarvaken, klarhungrig och klarpissnödig. Vid sådana stunder tänker jag: "Hmm, man kanske borde gå ut och se på soluppgången? Det känns lagom uppmuntrande och vackert". Jag tänker på en scen från Sofia Coppolas Marie Antoinette, när hon och hennes entourage åker hem från en maskerad i Paris i ottan. De stannar utanför Versailles, vid den stora trädgården och bara sitter och tittar på soluppgången medan de första strålerna träffar slottet bakom dem. Det är en otroligt vacker scen, från en otroligt vacker film! Sådana scener får mig att vilja gå ut och faktiskt kolla på soluppgången. Sedan tänker jag: "Hmm, det här är Sverige. Det är -9 grader ute. Det är en massa snö överallt. Screw the sunrise".

Soluppgångsscenen från Marie Antoinette.

I alla fall, ikväll ska jag och snuffsipuffsen gå och se Alice in Wonderland på bio! Och som jag har längtat! Inte bara för att jag är världens största Tim Burton-fan och Edward Scissorhands är bland det bästa som gjorts och det faktum att han är gift med den coola Helena Bonham Carter som råkar spela min favoritkaraktär Bellatrix Lestrange från Harry Potter-serien och som spelar The Red Queen i den här filmen och för att den är i 3D och för att jag inte kan bestämma mig för om Johnny Depp är snygg eller inte och... vänta, nu tappade jag tråden. Ja, just det! Inte bara för alla dom här sakerna, men också för att den verkar vara den coolaste filmen ever helt enkelt.

Hurtig och miljövänlig.

Idag var det så härligt väder att jag gick till skolan! Hörde ni? GICK! Inte så chockerande kanske. Många går till skolan liksom. However, jag har för vana att så fort den första snön faller så ställer jag illa kvickt in cykeln i cykelförrådet. Där får den stå resten av vintern, medan jag tar bilen vart jag än ska. Jag vet, jag är både hurtig och miljövänlig. Men idag bestämde jag mig alltså för att gå. Uppfriskande värre!

Hur som haver, ikväll vankas kinesisk middag då jag, snuffsipuffsen och några vänner ska fira snuffsipuffsens rumskompis födelsedag. Sedan ska vi åka hem och kolla på "Sveriges Värsta Bilförare" - Svenskt white trash när det är som allra bäst.

Veckans Guldkorn!

Då var det åter igen dags för Veckans Guldkorn. Den här veckan har jag valt en film som möjligen är känd inom vissa kretsar, men jag tror ändå inte det är så många som har sett den här bitterljuva historien. Filmen heter Lost and Delirious och det är ett kanadensiskt drama från 2001 som är av regisserad av Léa Pool. Huvudrollerna spelas av Piper Perabo, Mischa Barton
och Jessica Paré.

Filmen handlar om Mary (även kallad Mouse) som blir ivägskickad till en privatskola av sin pappa och sin styrmor. På skolan får hon bo tillsammans med den vackra Viktoria (även kallad Tory) och den rebelliska Pauline (även kallad Paulie). Tory och Paulie har egentligen ett kärleksförhållande och när de blir upptäckta en morgon av Torys lillasyster börjar Tory tveka på deras förhållande. Hon börjar dra sig undan och träffar till slut en kille, vilket lämnar Paulie ensam. Sakta men säkert börjar Paulie få ett nervöst sammanbrott och den enda som hon kan förlita sig på är Mouse, men hennes kärlek till Tory är för stark för att försvinna. Kommer hon kunna gå vidare med livet eller kommer hennes kärlek till Tory att förgöra henne? Samtidigt konfronteras Mouse av sina egna känslor, både vad gäller kärleken och hennes förhållande till sin pappa.

Det här är en intim film. Man får tätt följa de tre huvudkaraktärerna genom hela filmen, speciellt Paulie som spelas av Piper Perabo (Coyote Ugly). Man får som tittare följa varenda gräl, varenda besvikelse och varenda ömt kärleksögonblick nära inpå och det gör att man blir otroligt berörd av filmen. Vissa stunder filmas bara en av tjejernas ansikte då denne gråter långa stunder och man kan inget annat än känna den smärta som dom känner. Filmen visar tydligt hur passionerat och smärtsamt kärlek kan vara. När jag såg den här filmen första gången kunde jag inte sluta tänka på den på flera dagar. Den har fortfarande samma effekt. Kärlek är alltid relevant. Vara sig den är mellan ett gift par, mellan vänner eller mellan två tonårstjejer på en privatskola i Kanada.

Spontanitet, bra eller dåligt?

Idag fick jag och snuffsipuffsen reda på att vi har fått en lägenhet i Örebro! Det känns så himla skönt att slippa tänka på huruvida man kommer att bli hemlös till sommaren eller inte. Hur som haver, lägenheten är nyrenoverad, den ligger centralt och den är på det hela helt fantastiskt. Jag märker redan att den kommer att vara bra för min ekonomi... Jag vill dra mig till minnes när jag bodde i Haga (nära centrum i Umeå), och jag spenderad var och varannan dag nere på centrum. Spontanfika och spontanshopping. Needless to say, min ekonomi led av spontanpankhet. Men nu är jag "vuxen", med mycket fler bollar i luften och förhoppningsvis mycket mer vett i skallen. Jag och snuffsipuffsen kommer nog att klara oss alldeles utmärkt.

På tal om något annat så ska jag och snuffsipuffsen se på Tim Burtons Alice in Wonderland (eller Alice in THE Wonderland som snuffsipuffsen så elegant uttrycker det) på 3D till helgen. Jag har sett fram emot den här filmen i typ 2 år! Ge mig Johnny Depps läskiga ögonbryn och Helena Bonham Carters förstorade huvud nu!

Mufasa är sexig.

Vet ni vad jag älskar? Jag älskar att citera filmer medan dom pågår. Som igår till exempel, när jag och snuffsipuffsen kollade på Lejonkungen.

Scar: "Livet är så orättvist, och jag... Jag blir aldrig kung. Och du kommer aldrig mer se solen gå upp. Adjö."
Zazoo: "Har din mamma inte lärt dig att man inte ska leka med maten?"
Scar: "Åh, Zazoo. Jag förlorade min lunch."
Zazoo: "Du har förlorat mycket mer än den när kungen är färdig med dig! Han är ilsken som en flodhäst med nageltrång."
Scar: "Åh... Jag darrar av skräck!"
Zazoo: "Scar... Se inte på mig så där!"

Så här fortsatte det titt som tätt under filmens gång. I love it! Jag älskar speciellt att imitera Mufasa. Han har så djup och sexig röst..."ÄR DET EN UTMANING???"

Action!

Idag vaknade jag 09.30. Jag fick en sovmorgon utan dess like alltså! Helt otroligt.

Helgen har i alla fall präglats av två saker: Actionfilmer och gayklubb. I lördags var jag och ett stort tjejgäng hemma hos min granne Ceasar innan vi for till gayklubben Babylon nere på stan. Som vanligt när det gäller gayklubbarna i Umeå så var det tätt med tjejer där. För att uttrycka det så tydligt som möjligt så skulle jag tro att för varje kille med alldeles för tajta kläder så fanns det 15 tjejer med kort hår eller dreads. That's a lot of lesbians. Hur som haver, till sist var det bara jag och Ceasar kvar. De andra i gänget gick pga (och jag citerar): "Bristen på penis". Jag och Ceasar försökte hålla fortet så länge det gick, men vid 01-tiden var vi båda så trötta att vi tog första bästa buss hem.

Men det här med actionfilmer då? Jo, jag fick för mig här om dagen att kolla på Lara Croft: Tomb Raider med Angelina Jolie. Tydligen led jag av brist på tjejmuskler, halvdanna specielaffekter och konstlade brittiska accenter (får rysningar när Angelina försöker dra till med ett "bugger"). Natruligtvis var jag också tvungen att se uppföljaren Lara Croft Tomb Raider: The Cradle of Life, där man får se en ovanligt het Gerard Butler. Den med lite chokladsås på tänker jag... Chokladsås på honom i filmen 300? Not so much. I alla fall, igår när jag led av bakfylla och snuffsipuffsen av söndagströtthet så bestämde vi oss för att pigga upp oss själva med lite action. Först kollade vi på Constantine med Keanu Reeves och Rachel Weisz, där Keanu spelar en modern exorcist i kampen mellan änglar och demoner på jorden. Måste också påpeka att Tilda Swinton och Peter Stormare är underbara som ängeln Gabriel respektive Lucifer. Sedan kollade vi på Eagle Eye med Shia LaBeouf och Michelle Monaghan. Fartfylld action med en läskig dator som försöker ta kontroll över USA (datorns röst görs av Julianne Moore. Värsta!) Vill dock varna känsliga tittare för att den äckligaste skådepelaren ever är med i den filmen. Billy Bob Thorton. Usch!

Så sammanfattningsvis har det varit en helg av lesb...lesbiskiali....lesbialitet...lesb, eh whatever. Saker som är lesbiskt. Och så action så klart.