OK, jag vill inte vara den som är den. Jag vill verkligen inte vara den, som är den, som är den som är...ni vet. Jag vill inte. MEN, med detta sagt, det här med träning hörni. Fan vad jobbigt det är. Fast det är bra, men det är jobbigt. För att förtydliga mig själv; det som jag tycker är jobbigt är att behöva bygga upp mig själv hela tiden. Jag började jogga i januari och endorfinerna flödade. I was on a roll! Jag till och med simmade en gång i veckan för att komplettera min joggning och jag kände mig så duktig. Det här höll på i 5 veckor och jag började få in en helt ny livsrutin. PANG! Sen blev jag sjuk. Influensan från helvetet slog till och jag och fästmannen låg sjuka i en vecka. Allt raserades. Nu ska jag försöka börja jogga igen och jag var ute på min första tur idag. Det kändes som när jag joggade första veckan. Innan jag blev sjuk kunde jag jogga 4 km utan att pausa. Nu joggade jag 2,5 km och pausade två gånger. Alltså måste jag bygga upp allt igen. Ursäkta mig men fan vad jobbigt! Är det så här det ska vara? Träna upp sig, må bra, bli sjuk, träna upp sig igen, må bra, bli sjuk... Ska man bara bita i det sura äpplet för att man innerst inne vet att det är bra för en? Jag antar att man ska det. Fan. Vad. Jobbigt.
Det hjälpte inte heller att det var värsta sommarvädret ute och alla gick runt med t-shirts och solglasögon och var så där himla "hej vi är svenskar som inte har sett solen på 4 månader och nu ska vi vara ute hela tiden och visas att vi är duktiga och att vi kan grilla med hemmagjord grillolja gjord på ekologiska varor". Åh, det kändes som början på en Disneyfilm från 40-talet där fåglarna kvittrade och alla var på väg att bryta ut i sång. Äckligt. Jag ville bara fokusera på min bitterhet och det faktum att jag flåsade som en biggest loser-deltagare i en uppförsbacke med ett wienerbröd framför sig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar