Sagan om Jacob och gäddan.

I lördags kväll, efter jag hade kommit hem till mina föräldrar och mofflat i mig mer tacos än en människa bör klara av, var jag med om en av de mest läskiga och omtumlande ögonblicken i mitt liv! Det inträffade när jag och snuffsipuffsen bestämde oss för att fiska lite på kvällen. Jag gillar att fiska. När jag var liten var jag helt besatt av fiskedrag (för att jag tycket de var fina och glittriga) och jag kunde sortera om dem i min fiskelåda hur många gånger som helst. Det enda jag inte gillade när jag fiskade var att faktiskt få en fisk. "Vad fan gör man då!?" brukade jag tänka för mig själv. Som tur var fick jag oftast ingenting. Då vet ni det. Hur som haver, när jag plockade fram min gamla fiskelåda såg jag att det hade kommit till ett par drag (troligtvis införskaffade av mina föräldrar till mina syskonbarn). Ett av dem var ett drag som såg ut som en liten gummigädda. Den rörde sig jättehäftigt och sött i vattnet. Jag var tvungen att ta den! Sagt och gjort, vi började fiska ute på bryggan. Efter ett par kast skrek jag plötsligt till, så högt så att Dennis höll på att ramla i vattnet. Anledningen var att jag hade sett en big-ass gädda följa efter mitt drag upp till ytan, sedan försvann den. Jag blev livrädd. Gäddor är läskiga. Som svennebarracudor typ. Den här försvann i alla fall in under vår båt. Jag tvekade lite innan jag kastade igen, men jag tänkte för mig själv "hur stor är chansen att gäddan tar den en gång till?" Sagt och gjort, jag kastade igen. Då var det helt plötsligt dags för nästa skrik...När jag nästan hade vevat in draget smög den jävla gäddan fram och slukade draget med hull och hår! Jag säger bara det, jag har aldrig varit så rädd i hela mitt liv! Dennis smittades av min panik och jag skrek till honom: "Hämta en håv! Hämta en håv! Faaaan! HÅÅV!" Under tiden drog gäddan som fan och hoppade vid ett par tillfällen upp ur vattnet. Jag dog lite inombords under de här sekunderna. När Dennis väl grävt fram en håv fick vi upp gäddan och jag fick springa upp till pappa (som hade bäddat ner sig för att sen på fotboll). Pappa är en riktig karlakarl så jag antog att han var den mest lämpade att ta itu med situationen. Medan vi gick tillbaka mumlade jag för mig själv: "Vad gör vi nu? Ska vi döda den? Har den dött redan? Stackars gädda..." Mamma följde tätt efter med sin nya kamera (som hon insisterar på att ta med över allt... Gud förbjude att hon skulle missa ett sånt här kodak moment). Väl nere vid bryggan stod Dennis med gäddan i håven (den var ungefär 60-70 cm lång). Pappa undersökte honom och konstaterade att draget satt jävligt djupt. Det krävdes ett ingrepp liknande de som kan ses i Grey's Anatomy för att rädda den här gäddan. Han började gräva i munnen på den samtidigt som jag står och halvgråter/halvskrattar av nervositet. Mamma klickar med kameran i bakgrunden. När draget väl lossnade (många minuter senare) var det dags för återlivningsförsök i vattnet. Först la pappa honom i vattnet och då flöt han upp till ytan på snedden. Inte ett bra tecken. Han tog tag i honom och försökte föra honom fram och tillbaka i vattnet för att få gälarna att röra på sig. Vi trodde att slutet var nära...Då! Plötsligt! Gälarna började röra sig av sig självt, sedan, i ett raskt svep, försvann han ner mot djupet av Tisnaren. Vi stod alla och tittade på varandra i ett par sekunder, sedan skrattade vi och tackade hjälten - min pappa. Senare stod jag och kollade ut över vattnet. Dennis kom fram och frågade: "Tror du han lever?" och jag svarade: "Jag hoppas Mårten gör det..." Svar ja, jag hann döpa honom.

Dagen därpå skulle jag ta ett morgondopp. Jag kollade efter Mårten, men såg inga tecken av honom någonstans. Förhoppningsvis hade han begett sig till andra dragfria vatten och levde lyckligt. Jag hoppade i vattnet och hoppade på att han inte kände sig hämndlysten...

(Foton kommer senare)

Kramkalas