It's raining frogs! Hallelujah, it's raining frogs!

Det känns som jag är i slutet av en väldigt dramatisk krigsfilm...eller en väldigt romantisk komedi...eller nåt. Summan av kardemumman är att det regnar. Mycket. Cats and dogs, så att säga. Heter det att det "regnar grodor" på svenska? Om det gör det är det ju bara vidrigt. Grodor är äckliga djur som alla borde dö en horribel död genast. Hur som haver, jag kommer drunkna på vägen hem från jobbet (och förhoppningsvis inte i grodor).

Försvunna barn och stora röda läppar.

Jag vill bara tipsa om en otroligt bra film, en såndan där film som man bara måste se nån gång i livet. Jag såg den första gången i Manchester och blev genast berörd. Den är så här...ja, jag vet inte hur jag ska beskriva den. Den är rörande, lite läskig, dramatisk, melankolisk och vacker. Den kanske är lite läskig eftersom det är en läskig person som har regisserat den, nämligen Clint Eastwood (som också gjorde otroliga Million Dollar Baby med Hilary Swank). Han är seriöst läskig. Karln är typ 75 och kan skrämma skiten ur vem som helst! Hur som haver, han gör väldigt vackra filmer. Filmen jag talar om heter Changeling, eller som min vän Heidi en gång så elegant uttryckte det: "Shangeeling". Den utspelar sig i los Angeles under slutet av 20-talet. Angelina Jolie spelar Christine Collins som är en ensamstående och arbetande mamma. En dag, när hon måste lämna sin son hemma för att arbeta, kommer hon hem till ett tomt hus. Hennes son är borta. 5 månader senare påstår sig polisen i LA ha hittat honom, men pojken de påstår vara hennes son är inte det enligt Christine. Den korrumperade polisenstation vill inte riskeras att skämmas ut offentligt och hävdar därför att Christine är mentalt sjuk och att pojken faktiskt är hennes son (fastän han är 1 dm kortare och är omskuren). Trots att polisen motsätter sig och slänger in henne på ett mentalsjukhus finns det folk som tror på henne, bl.a. prästen Gustav Briegleb (John Malkovich). Med hjälp av han och de stora protesterna som fallet medförde offentligt börjar Christine Collins att motarbeta LA-poliserna. Samtidigt som allt det här händer utspelar sig också en grym och fruktansvärd mordhistoria som kan ha någonting att göra med Christines försvunne son...

Filmen är baserad på verkliga händelser, vilket gör polisernas handlingar ännu mer ofattbara. Angelina Jolie blev oscarsnominerad 2009 för Bästa Kvinnliga Huvudroll (dock var det Kate Winslet som tog hem priset för The Reader), och hon gör ett väldigt rörande porträtt av Christine Collins och hennes eviga kamp för att hitta hennes son. Låter det inte speciellt lockande kan man se den endast för Angelinas extraordinärt stora röda läppar i den här filmen. They're huge! It's like...bam!

Homofamiljerna attackerar!

Jag ser väldigt mycket fram emot en film som heter The Kids Are All Right. Inte nog med att huvudrollen spelas av en av mina absoluta favoriter Julianne Moore, utan den handlar också om den moderna homofamiljen, vilket är något som verkligen behöver representeras inom popkulturen. Här i Sverige hade vi Patrik 1,5 för 2 år sedan och nu är det alltså dags för USA att anamma homofamiljen. Filmen handlar om det lesbiska paret Nic (Annette Bening) och Jules (Julianne Moore), samt deras två tonårsbarn Laser (Josh Hutcherson) och Joni (Mia Wasikowska). Båda barnen är resultatet av en provrörsbefruktning och de bestämmer sig för att leta reda på deras biologiska pappa (Mark Ruffalo). Nic och Jules är inte så överförtjusta i idén, men går med på att träffa honom. Samtidigt som barnen börjar fästa sig vid honom gör hans närvaro att Nic och Jules äktenskap sätts på prov.

Jag har sett trailern flera gånger och det ser bra, bättre, bäst ut! Leta upp den på Youtube genast. Den har redan blivit hyllad i USA och det ryktas om en Oscar, speciellt för Annette Bening (som är underbar som Carolyn Burnham i American Beauty). Mia Wasikowska har också fått bra kritik och henne kunde man senast se i Tim Burtons Alice in Wonderland. Bra ensemble alltså!

Me writes so annoyingly today.

Jag gick bort från min dator här på jobbet i 20 minuter utan att knappa ur mig. Om det ringer och ingen svarar hamnar jag automatiskt i paus-läge. När jag kom tillbaka var jag inte i paus-läge. Summan av kardemumman är att det är dött här.

Har spenderat min tid med att beställa lite böcker från Adlibris. Först beställde jag The Help av Kathryn Stockett, som utspelar sig i den amerikanska södern. Jag älskar böcker som utspelar sig i den amerikanska södern! Stekta Gröna Tomater, Purpurfärgen, Forrest Gump etc. Dessutom har alla dessa böcker blivit kick-ass filmer (vilket är den enda anledningen till att jag läst dem i första taget). Detsamma gäller med The Help. Den ska filmatiseras 2011 med Bryce Dallas Howard i huvudrollen. Me loves Bryce Dallas Howard and me also love the American south. Därav bokbeställningen. Sedan beställde jag också den första boken i Legend of the Guardians-serien av Kathryn Lasky. De här böckerna handlar om ugglor som går ut i krig och grejer. Surprise, suprise - filmen kommer senare i höst. Jag har sett trailern och animationen ser så jävla snygg ut! Me loves the animated owls. Filmen heter Legend of the Guardians: The Owls of Ga'Hoole. Här nedanför är en bild från filmen. Så snyggt!



Nu ska jag väl återgå till "arbetet". Ringer väl någon jobbig gubbe snart som inte har fått någon tidning idag. Världen går under! Me don't love griniga gubbar so much.

Hej Falkenberg.

Fan alltså, det är svårt att hålla den här bloggen vid liv. Dels är jag lat och dels har jag mycket att göra. Ingen bra kombination. Förra helgen var Dennis faster med familj på besök. Eftersom de hade sina barn med sig var det full rulle hela helgen! Jag kom och tänka på en sak... Jag har alltid sagt att jag vill ha barn, men när jag väl umgås med barn tänker jag: "Nä, he blir inget!" Skumt. Det blir säkert annorlunda med ens egna barn (eller man kanske måste intala sig det för att faktiskt skaffa barn). Sedan var det mest jobb som tog upp min tid under veckan, och sedan till helgen kom the in-laws på besök. Efter dessa två släktspäckade (försök säga det ordet snabbt flera gånger...)helger kände jag att det var dags att uppdatera lite.

Nu till helgen ska jag åka till Falkenberg (av alla ställen) och gå på en liten klassåterträff. Det gäller mina klasskompisar från gymnasiet. Det ska bli fantastiskt roligt. De flesta utav dem har jag inte sett sedan 2005 när vi alla tog studenten. Eftersom vi alla bodde ihop på ett elevhem känns det ännumer speciellare att träffa dem, eftersom vi stod varandra så nära. Hade det varit en högstadieåterträff hade jag nog hellre huggt av armen med en rostig skridsko eller sett igenom hela Schindler's List igen, än att åka.

Gåsbitches.

Idag har jag varit i världsmetropolen (och min framtida arbetsplats) Lindesberg och skrivit på kontrakt för mitt nya bildlärarjobb. Lindesberg alltså... Känns som Vingåker i förklädnad. Trots att det är finare än Vingåker, med en fin å som rinner genom staden, misstänker jag att samma slags white-trash människor gömmer sig i 70-tals stugorna och i den lokala Lidl-affären. På ett sätt känns det nästan som jag återvänder till min gamla högstadieskola Vidåker i Vingåker. Fast hade jag gjort det på riktigt hade jag varit full eller hög på droger (vilket är den anledningen till att jag skulle stå ut med Vidåker en gång till...) De känslorna å sido, så känns det fantastiskt kul att jag har fått jobb! Jacob Kihlgren - Bildlärare. Det är ju så status att det borde vara olagligt. Ni vet, för att bildlärare har så hög status. Jättehög. Verkligen.

Igår kollade jag och snuffsipuffsen på Aristocats, vilket var en nostalgitripp för oss båda. Vi upptäckte att vi båda älskade karaktärerna Abigail och Amelia, ni vet, dom där två gåsbitcharna. Dom är alltså ett par gåssystrar från England som är på semester i Paris. Där råkar de träffa på katten O'Malley när han simmar för sitt liv i en flod. Jag säger då det, dom är så jävla högljudda, jobbiga och tantiga! God love them... De är så härligt stereotypiskt brittiska och pompösa.

Det regnar dumbasses!

Herregud, det känns som jag har blivit våldtagen av kvavhet och åskväder idag! Vi ett tillfälle slog blixten ner i NA-huset (där jag jobbar) med dunder och brak. Jag hade en kund på luren och hon frågade panikartat: "Vad är det som händer?" Kort därefter gick brandlarmet igång och hela byggnaden evakuerades. Vi gick alltså ut i spöregnet. Där det blixtrade. Det kändes...tryggt. När vi till sist kom in hade en del människor stått i telefonkö i 20 min (eftersom ingen var inne och svarade). Den första kvinnan jag pratade med började samtalet med: "ÄNTLIGEN! Fan vilken tid det tog..." och när jag mycket lugnt förklarade situationen, om att vi var tvungna att evakuera byggnaden, svarade hon: "Ja, men vad fan, kan ni inte lämna ett meddelande om det då??" Eh, ja...just det. De sista sekunderna vi brinner inne borde vi tala in ett meddelande på telefonen där vi säger någonting i stil med: "Hej, vi brinner inne just nu på grund av det här telefonmeddelandet, så vi kan inte ta emot ditt samtal" Vad dum jag är! Det har vi ju tid med när byggnaden evakueras... Dumbass.

Hur som haver, stora delarna av dagen spenderades med att stå och stirra ut på regnvädret utanför. Jag tänkte för mig själv: "Hmm, undrar hur många som har en 'slutet på en romantisk komedi/hollywood moment' i regnet?" Ni vet, som i slutet av Fyra bröllop och en begravning när Andie McDowell står utanför Hugh Grants hus i regnet? Nawwwww, så sött.... Dumbasses.

Kramkalas.

Peanut sauce in my mouth.

Åh, ikväll är det dags för höjden av förfinad kultur - "Danska Hollywoodfruar". Lite mer skanky än "Svenska Hollywoodfruar" och lite mer blåsta än "Norska Hollywoodfruar". Det är alltså det bästa från två världar! Kvällen kan ju inte annat än bli fantastisk.

On a more personal note, så fick jag precis upp lite jordnötssås i munnen. Händelserik kväll, händelserik kväll...

Kramkalas.

Sagan om Jacob och gäddan.

I lördags kväll, efter jag hade kommit hem till mina föräldrar och mofflat i mig mer tacos än en människa bör klara av, var jag med om en av de mest läskiga och omtumlande ögonblicken i mitt liv! Det inträffade när jag och snuffsipuffsen bestämde oss för att fiska lite på kvällen. Jag gillar att fiska. När jag var liten var jag helt besatt av fiskedrag (för att jag tycket de var fina och glittriga) och jag kunde sortera om dem i min fiskelåda hur många gånger som helst. Det enda jag inte gillade när jag fiskade var att faktiskt få en fisk. "Vad fan gör man då!?" brukade jag tänka för mig själv. Som tur var fick jag oftast ingenting. Då vet ni det. Hur som haver, när jag plockade fram min gamla fiskelåda såg jag att det hade kommit till ett par drag (troligtvis införskaffade av mina föräldrar till mina syskonbarn). Ett av dem var ett drag som såg ut som en liten gummigädda. Den rörde sig jättehäftigt och sött i vattnet. Jag var tvungen att ta den! Sagt och gjort, vi började fiska ute på bryggan. Efter ett par kast skrek jag plötsligt till, så högt så att Dennis höll på att ramla i vattnet. Anledningen var att jag hade sett en big-ass gädda följa efter mitt drag upp till ytan, sedan försvann den. Jag blev livrädd. Gäddor är läskiga. Som svennebarracudor typ. Den här försvann i alla fall in under vår båt. Jag tvekade lite innan jag kastade igen, men jag tänkte för mig själv "hur stor är chansen att gäddan tar den en gång till?" Sagt och gjort, jag kastade igen. Då var det helt plötsligt dags för nästa skrik...När jag nästan hade vevat in draget smög den jävla gäddan fram och slukade draget med hull och hår! Jag säger bara det, jag har aldrig varit så rädd i hela mitt liv! Dennis smittades av min panik och jag skrek till honom: "Hämta en håv! Hämta en håv! Faaaan! HÅÅV!" Under tiden drog gäddan som fan och hoppade vid ett par tillfällen upp ur vattnet. Jag dog lite inombords under de här sekunderna. När Dennis väl grävt fram en håv fick vi upp gäddan och jag fick springa upp till pappa (som hade bäddat ner sig för att sen på fotboll). Pappa är en riktig karlakarl så jag antog att han var den mest lämpade att ta itu med situationen. Medan vi gick tillbaka mumlade jag för mig själv: "Vad gör vi nu? Ska vi döda den? Har den dött redan? Stackars gädda..." Mamma följde tätt efter med sin nya kamera (som hon insisterar på att ta med över allt... Gud förbjude att hon skulle missa ett sånt här kodak moment). Väl nere vid bryggan stod Dennis med gäddan i håven (den var ungefär 60-70 cm lång). Pappa undersökte honom och konstaterade att draget satt jävligt djupt. Det krävdes ett ingrepp liknande de som kan ses i Grey's Anatomy för att rädda den här gäddan. Han började gräva i munnen på den samtidigt som jag står och halvgråter/halvskrattar av nervositet. Mamma klickar med kameran i bakgrunden. När draget väl lossnade (många minuter senare) var det dags för återlivningsförsök i vattnet. Först la pappa honom i vattnet och då flöt han upp till ytan på snedden. Inte ett bra tecken. Han tog tag i honom och försökte föra honom fram och tillbaka i vattnet för att få gälarna att röra på sig. Vi trodde att slutet var nära...Då! Plötsligt! Gälarna började röra sig av sig självt, sedan, i ett raskt svep, försvann han ner mot djupet av Tisnaren. Vi stod alla och tittade på varandra i ett par sekunder, sedan skrattade vi och tackade hjälten - min pappa. Senare stod jag och kollade ut över vattnet. Dennis kom fram och frågade: "Tror du han lever?" och jag svarade: "Jag hoppas Mårten gör det..." Svar ja, jag hann döpa honom.

Dagen därpå skulle jag ta ett morgondopp. Jag kollade efter Mårten, men såg inga tecken av honom någonstans. Förhoppningsvis hade han begett sig till andra dragfria vatten och levde lyckligt. Jag hoppade i vattnet och hoppade på att han inte kände sig hämndlysten...

(Foton kommer senare)

Kramkalas

En het filmkväll.

Igår bjöd jag över några av mina nyfunna kollegor på NA till en filmkväll hemma hos mig och Dennis. Trots att fläkten gick fram och tillbaka som om det inte fanns en morgondag tycktes värmen krypa närmare och närmare hela kvällen. Till sist var lägenheten full av svettiga tjejer...(hoppas Ceasar läser det här). Vi kollade också på en inte allt för sval film, eftersom den utspelar sig i Indien. Vi avnjöt nämligen The Darjeeling Limited av Wes Anderson.

Filmen handlar om tre bröder (Owen Wilson, Adrien Brody och Jason Schwartzman) som ger sig ute på en spirituell resa via tåg genom Indiens öknar, 1 år efter att deras far dött. Francis, den äldsta, har precis överlevt ett självmordsförsök och är den mest entusiastiska av dem vad gäller resan de gör. Peter tycks inte ha kommit över faderns död och har för vana att använda faderns glasögon, rakhyvlar och kläder. Jack har precis gjort slut med sin flickvän (Natalie Portman) och håller just nu på att skriva en bok om sina erfarenheter. En ganska dysfunktionell skara alltså. Filmen är som sagt regisserad av Wes Anderson, som också gjort The Royal Tenenbaums och The Life Aquatic with Steve Zissou. Den är precis lika excentrisk och härlig som de filmerna och man kan också se, om man tittar noga, ett kort appearance av Bill Murray.

Hur som haver, efter filmen satt alla ganska lelösa i soffan och småkollade på Walk the Line, som råkade gå på TV. Vi hann också prata om varandras fobier och jag har (äntligen!) upptäckt någon som har samma fobi som jag! Hanna knows what I'm talking about... Det var i alla fall en toppen kväll i gott sällskap! Det vill säga, en massa svettiga tjejer (en gång till för din skull Ceasar).

Kramkalas.

10 minutes and 14 days.

För första gången på mycket länge har det varit en relativt lugn dag på jobbet. Vanligtvis ringer det en massa sura människor som inte har fått sin tidningen eller som är missnöjda med sin faktura eller någon annan banal orsak som egentligen inte borde göra folk så arga. Det är en tidning, people! Det tar typ 5 minuter att läsa den. It's no big deal alltså. Hur som haver, idag har det bara ringt en och annan smått irriterande individ. Till exempel en gubbe som ville ha en hel månads kompensation för att han inte fått tidningen på 14 dagar. Jag påpekade att det var just 14 dagar han hade varit utan tidning, inte 1 månad, varpå han sa: "Ja, men när jag ringde till "utebliven tidning" fick jag stå i kö i 10 minuter". Naturligtvis motsvarade de här 10 minuterna 14 dagar till. Dumma jag!

Jag är tillbaka and I'm bringing sweaty back.

Herre min je, sist jag uppdaterade den här bloggen var Anna Bergendahl på väg att vinna Schlagerfestivalen. Jag antar att det faktum att jag slutade skriva orsakade henne förlusten i Eurovision Song Contest. Jag vill i alla fall tro det. Mohahaha.

Det finns en klar simpel anledning till att jag inte uppdaterat bloggen på ett tag. Jag har avslutat en kurs, flyttat till Örebro, börjat jobba på Nerikes Allehanda, sökt ett annat jobb som bildlärare i Lindesberg, fått jobbet i Lindesberg och helt enkelt acklimatiserat mig till ett liv här i Pennybridge tillsammans med snuffsipuffsen. Detta, plus att vi inte hade internet i lägenheten de första 3 veckorna är anledningen, men nu är jag tillbaka alltså!

Just nu är jag inne i en "hej, det är soligt ute, men jag sitter inne och lyssnar på sorgsen vismusik"-period. Högst på spellistan står nu "Trubbel" med Monica Zetterlund (inte versionen med Håkan "varför tillåts han sjunga" Hellström), "Lejonbruden" med Maritza Horn och "Titanic" med Mikael Wiehe. Känns passande att lyssna på lite sorgsen musik när jag dör lite varje dag i den här lägenheten. Inte på grund av stress eller några problem med snuffsipuffsen. Nej, på grund av att den här lägenheten verkar ligga i något jävla läge som gör att det är sol på den hela dagen. Morgon till kväll. Dygnet runt. Utan någon ventilation. Jag och snuffsepuffsen har tvingats bunkra upp med tak- respektive golvfläktar som brummar fram och tillbaka dagarna i ända. Kul för oss och vår elräkning.

Nej, nu blev jag för svettig av allt skrivande. Som Justin Timberlake skulle säga: "I'm bringing sweaty back". Hur som haver, bloggen kommer uppdateras regelbundet härdanefter. Viva la internet!

Kramkalas!