Min fru Gwyneth & jag.

It's raining frogs! Hallelujah, it's raining frogs!

2010-07-29T15:24:00.000+02:00

Det känns som jag är i slutet av en väldigt dramatisk krigsfilm...eller en väldigt romantisk komedi...eller nåt. Summan av kardemumman är att det regnar. Mycket. Cats and dogs, så att säga. Heter det att det "regnar grodor" på svenska? Om det gör det är det ju bara vidrigt. Grodor är äckliga djur som alla borde dö en horribel död genast. Hur som haver, jag kommer drunkna på vägen hem från jobbet (och förhoppningsvis inte i grodor).

Försvunna barn och stora röda läppar.

2010-07-29T08:13:00.001+02:00

Jag vill bara tipsa om en otroligt bra film, en såndan där film som man bara måste se nån gång i livet. Jag såg den första gången i Manchester och blev genast berörd. Den är så här...ja, jag vet inte hur jag ska beskriva den. Den är rörande, lite läskig, dramatisk, melankolisk och vacker. Den kanske är lite läskig eftersom det är en läskig person som har regisserat den, nämligen Clint Eastwood (som också gjorde otroliga Million Dollar Baby med Hilary Swank). Han är seriöst läskig. Karln är typ 75 och kan skrämma skiten ur vem som helst! Hur som haver, han gör väldigt vackra filmer. Filmen jag talar om heter Changeling, eller som min vän Heidi en gång så elegant uttryckte det: "Shangeeling". Den utspelar sig i los Angeles under slutet av 20-talet. Angelina Jolie spelar Christine Collins som är en ensamstående och arbetande mamma. En dag, när hon måste lämna sin son hemma för att arbeta, kommer hon hem till ett tomt hus. Hennes son är borta. 5 månader senare påstår sig polisen i LA ha hittat honom, men pojken de påstår vara hennes son är inte det enligt Christine. Den korrumperade polisenstation vill inte riskeras att skämmas ut offentligt och hävdar därför att Christine är mentalt sjuk och att pojken faktiskt är hennes son (fastän han är 1 dm kortare och är omskuren). Trots att polisen motsätter sig och slänger in henne på ett mentalsjukhus finns det folk som tror på henne, bl.a. prästen Gustav Briegleb (John Malkovich). Med hjälp av han och de stora protesterna som fallet medförde offentligt börjar Christine Collins att motarbeta LA-poliserna. Samtidigt som allt det här händer utspelar sig också en grym och fruktansvärd mordhistoria som kan ha någonting att göra med Christines försvunne son...

Filmen är baserad på verkliga händelser, vilket gör polisernas handlingar ännu mer ofattbara. Angelina Jolie blev oscarsnominerad 2009 för Bästa Kvinnliga Huvudroll (dock var det Kate Winslet som tog hem priset för The Reader), och hon gör ett väldigt rörande porträtt av Christine Collins och hennes eviga kamp för att hitta hennes son. Låter det inte speciellt lockande kan man se den endast för Angelinas extraordinärt stora röda läppar i den här filmen. They're huge! It's like...bam!

Homofamiljerna attackerar!

2010-07-28T13:33:00.000+02:00

Jag ser väldigt mycket fram emot en film som heter The Kids Are All Right. Inte nog med att huvudrollen spelas av en av mina absoluta favoriter Julianne Moore, utan den handlar också om den moderna homofamiljen, vilket är något som verkligen behöver representeras inom popkulturen. Här i Sverige hade vi Patrik 1,5 för 2 år sedan och nu är det alltså dags för USA att anamma homofamiljen. Filmen handlar om det lesbiska paret Nic (Annette Bening) och Jules (Julianne Moore), samt deras två tonårsbarn Laser (Josh Hutcherson) och Joni (Mia Wasikowska). Båda barnen är resultatet av en provrörsbefruktning och de bestämmer sig för att leta reda på deras biologiska pappa (Mark Ruffalo). Nic och Jules är inte så överförtjusta i idén, men går med på att träffa honom. Samtidigt som barnen börjar fästa sig vid honom gör hans närvaro att Nic och Jules äktenskap sätts på prov.

Jag har sett trailern flera gånger och det ser bra, bättre, bäst ut! Leta upp den på Youtube genast. Den har redan blivit hyllad i USA och det ryktas om en Oscar, speciellt för Annette Bening (som är underbar som Carolyn Burnham i American Beauty). Mia Wasikowska har också fått bra kritik och henne kunde man senast se i Tim Burtons Alice in Wonderland. Bra ensemble alltså!

Me writes so annoyingly today.

2010-07-27T14:28:00.000+02:00

Jag gick bort från min dator här på jobbet i 20 minuter utan att knappa ur mig. Om det ringer och ingen svarar hamnar jag automatiskt i paus-läge. När jag kom tillbaka var jag inte i paus-läge. Summan av kardemumman är att det är dött här.

Har spenderat min tid med att beställa lite böcker från Adlibris. Först beställde jag The Help av Kathryn Stockett, som utspelar sig i den amerikanska södern. Jag älskar böcker som utspelar sig i den amerikanska södern! Stekta Gröna Tomater, Purpurfärgen, Forrest Gump etc. Dessutom har alla dessa böcker blivit kick-ass filmer (vilket är den enda anledningen till att jag läst dem i första taget). Detsamma gäller med The Help. Den ska filmatiseras 2011 med Bryce Dallas Howard i huvudrollen. Me loves Bryce Dallas Howard and me also love the American south. Därav bokbeställningen. Sedan beställde jag också den första boken i Legend of the Guardians-serien av Kathryn Lasky. De här böckerna handlar om ugglor som går ut i krig och grejer. Surprise, suprise - filmen kommer senare i höst. Jag har sett trailern och animationen ser så jävla snygg ut! Me loves the animated owls. Filmen heter Legend of the Guardians: The Owls of Ga'Hoole. Här nedanför är en bild från filmen. Så snyggt!

Nu ska jag väl återgå till "arbetet". Ringer väl någon jobbig gubbe snart som inte har fått någon tidning idag. Världen går under! Me don't love griniga gubbar so much.

Hej Falkenberg.

2010-07-26T15:58:00.000+02:00

Fan alltså, det är svårt att hålla den här bloggen vid liv. Dels är jag lat och dels har jag mycket att göra. Ingen bra kombination. Förra helgen var Dennis faster med familj på besök. Eftersom de hade sina barn med sig var det full rulle hela helgen! Jag kom och tänka på en sak... Jag har alltid sagt att jag vill ha barn, men när jag väl umgås med barn tänker jag: "Nä, he blir inget!" Skumt. Det blir säkert annorlunda med ens egna barn (eller man kanske måste intala sig det för att faktiskt skaffa barn). Sedan var det mest jobb som tog upp min tid under veckan, och sedan till helgen kom the in-laws på besök. Efter dessa två släktspäckade (försök säga det ordet snabbt flera gånger...)helger kände jag att det var dags att uppdatera lite.

Nu till helgen ska jag åka till Falkenberg (av alla ställen) och gå på en liten klassåterträff. Det gäller mina klasskompisar från gymnasiet. Det ska bli fantastiskt roligt. De flesta utav dem har jag inte sett sedan 2005 när vi alla tog studenten. Eftersom vi alla bodde ihop på ett elevhem känns det ännumer speciellare att träffa dem, eftersom vi stod varandra så nära. Hade det varit en högstadieåterträff hade jag nog hellre huggt av armen med en rostig skridsko eller sett igenom hela Schindler's List igen, än att åka.

Gåsbitches.

2010-07-15T17:56:00.000+02:00

Idag har jag varit i världsmetropolen (och min framtida arbetsplats) Lindesberg och skrivit på kontrakt för mitt nya bildlärarjobb. Lindesberg alltså... Känns som Vingåker i förklädnad. Trots att det är finare än Vingåker, med en fin å som rinner genom staden, misstänker jag att samma slags white-trash människor gömmer sig i 70-tals stugorna och i den lokala Lidl-affären. På ett sätt känns det nästan som jag återvänder till min gamla högstadieskola Vidåker i Vingåker. Fast hade jag gjort det på riktigt hade jag varit full eller hög på droger (vilket är den anledningen till att jag skulle stå ut med Vidåker en gång till...) De känslorna å sido, så känns det fantastiskt kul att jag har fått jobb! Jacob Kihlgren - Bildlärare. Det är ju så status att det borde vara olagligt. Ni vet, för att bildlärare har så hög status. Jättehög. Verkligen.

Igår kollade jag och snuffsipuffsen på Aristocats, vilket var en nostalgitripp för oss båda. Vi upptäckte att vi båda älskade karaktärerna Abigail och Amelia, ni vet, dom där två gåsbitcharna. Dom är alltså ett par gåssystrar från England som är på semester i Paris. Där råkar de träffa på katten O'Malley när han simmar för sitt liv i en flod. Jag säger då det, dom är så jävla högljudda, jobbiga och tantiga! God love them... De är så härligt stereotypiskt brittiska och pompösa.

Det regnar dumbasses!

2010-07-13T18:52:00.000+02:00

Herregud, det känns som jag har blivit våldtagen av kvavhet och åskväder idag! Vi ett tillfälle slog blixten ner i NA-huset (där jag jobbar) med dunder och brak. Jag hade en kund på luren och hon frågade panikartat: "Vad är det som händer?" Kort därefter gick brandlarmet igång och hela byggnaden evakuerades. Vi gick alltså ut i spöregnet. Där det blixtrade. Det kändes...tryggt. När vi till sist kom in hade en del människor stått i telefonkö i 20 min (eftersom ingen var inne och svarade). Den första kvinnan jag pratade med började samtalet med: "ÄNTLIGEN! Fan vilken tid det tog..." och när jag mycket lugnt förklarade situationen, om att vi var tvungna att evakuera byggnaden, svarade hon: "Ja, men vad fan, kan ni inte lämna ett meddelande om det då??" Eh, ja...just det. De sista sekunderna vi brinner inne borde vi tala in ett meddelande på telefonen där vi säger någonting i stil med: "Hej, vi brinner inne just nu på grund av det här telefonmeddelandet, så vi kan inte ta emot ditt samtal" Vad dum jag är! Det har vi ju tid med när byggnaden evakueras... Dumbass.

Hur som haver, stora delarna av dagen spenderades med att stå och stirra ut på regnvädret utanför. Jag tänkte för mig själv: "Hmm, undrar hur många som har en 'slutet på en romantisk komedi/hollywood moment' i regnet?" Ni vet, som i slutet av Fyra bröllop och en begravning när Andie McDowell står utanför Hugh Grants hus i regnet? Nawwwww, så sött.... Dumbasses.

Kramkalas.

Peanut sauce in my mouth.

2010-07-12T19:04:00.000+02:00

Åh, ikväll är det dags för höjden av förfinad kultur - "Danska Hollywoodfruar". Lite mer skanky än "Svenska Hollywoodfruar" och lite mer blåsta än "Norska Hollywoodfruar". Det är alltså det bästa från två världar! Kvällen kan ju inte annat än bli fantastisk.

On a more personal note, så fick jag precis upp lite jordnötssås i munnen. Händelserik kväll, händelserik kväll...

Kramkalas.

Sagan om Jacob och gäddan.

2010-07-11T20:19:00.000+02:00

I lördags kväll, efter jag hade kommit hem till mina föräldrar och mofflat i mig mer tacos än en människa bör klara av, var jag med om en av de mest läskiga och omtumlande ögonblicken i mitt liv! Det inträffade när jag och snuffsipuffsen bestämde oss för att fiska lite på kvällen. Jag gillar att fiska. När jag var liten var jag helt besatt av fiskedrag (för att jag tycket de var fina och glittriga) och jag kunde sortera om dem i min fiskelåda hur många gånger som helst. Det enda jag inte gillade när jag fiskade var att faktiskt få en fisk. "Vad fan gör man då!?" brukade jag tänka för mig själv. Som tur var fick jag oftast ingenting. Då vet ni det. Hur som haver, när jag plockade fram min gamla fiskelåda såg jag att det hade kommit till ett par drag (troligtvis införskaffade av mina föräldrar till mina syskonbarn). Ett av dem var ett drag som såg ut som en liten gummigädda. Den rörde sig jättehäftigt och sött i vattnet. Jag var tvungen att ta den! Sagt och gjort, vi började fiska ute på bryggan. Efter ett par kast skrek jag plötsligt till, så högt så att Dennis höll på att ramla i vattnet. Anledningen var att jag hade sett en big-ass gädda följa efter mitt drag upp till ytan, sedan försvann den. Jag blev livrädd. Gäddor är läskiga. Som svennebarracudor typ. Den här försvann i alla fall in under vår båt. Jag tvekade lite innan jag kastade igen, men jag tänkte för mig själv "hur stor är chansen att gäddan tar den en gång till?" Sagt och gjort, jag kastade igen. Då var det helt plötsligt dags för nästa skrik...När jag nästan hade vevat in draget smög den jävla gäddan fram och slukade draget med hull och hår! Jag säger bara det, jag har aldrig varit så rädd i hela mitt liv! Dennis smittades av min panik och jag skrek till honom: "Hämta en håv! Hämta en håv! Faaaan! HÅÅV!" Under tiden drog gäddan som fan och hoppade vid ett par tillfällen upp ur vattnet. Jag dog lite inombords under de här sekunderna. När Dennis väl grävt fram en håv fick vi upp gäddan och jag fick springa upp till pappa (som hade bäddat ner sig för att sen på fotboll). Pappa är en riktig karlakarl så jag antog att han var den mest lämpade att ta itu med situationen. Medan vi gick tillbaka mumlade jag för mig själv: "Vad gör vi nu? Ska vi döda den? Har den dött redan? Stackars gädda..." Mamma följde tätt efter med sin nya kamera (som hon insisterar på att ta med över allt... Gud förbjude att hon skulle missa ett sånt här kodak moment). Väl nere vid bryggan stod Dennis med gäddan i håven (den var ungefär 60-70 cm lång). Pappa undersökte honom och konstaterade att draget satt jävligt djupt. Det krävdes ett ingrepp liknande de som kan ses i Grey's Anatomy för att rädda den här gäddan. Han började gräva i munnen på den samtidigt som jag står och halvgråter/halvskrattar av nervositet. Mamma klickar med kameran i bakgrunden. När draget väl lossnade (många minuter senare) var det dags för återlivningsförsök i vattnet. Först la pappa honom i vattnet och då flöt han upp till ytan på snedden. Inte ett bra tecken. Han tog tag i honom och försökte föra honom fram och tillbaka i vattnet för att få gälarna att röra på sig. Vi trodde att slutet var nära...Då! Plötsligt! Gälarna började röra sig av sig självt, sedan, i ett raskt svep, försvann han ner mot djupet av Tisnaren. Vi stod alla och tittade på varandra i ett par sekunder, sedan skrattade vi och tackade hjälten - min pappa. Senare stod jag och kollade ut över vattnet. Dennis kom fram och frågade: "Tror du han lever?" och jag svarade: "Jag hoppas Mårten gör det..." Svar ja, jag hann döpa honom.

Dagen därpå skulle jag ta ett morgondopp. Jag kollade efter Mårten, men såg inga tecken av honom någonstans. Förhoppningsvis hade han begett sig till andra dragfria vatten och levde lyckligt. Jag hoppade i vattnet och hoppade på att han inte kände sig hämndlysten...

(Foton kommer senare)

Kramkalas

En het filmkväll.

2010-07-10T11:10:00.000+02:00

Igår bjöd jag över några av mina nyfunna kollegor på NA till en filmkväll hemma hos mig och Dennis. Trots att fläkten gick fram och tillbaka som om det inte fanns en morgondag tycktes värmen krypa närmare och närmare hela kvällen. Till sist var lägenheten full av svettiga tjejer...(hoppas Ceasar läser det här). Vi kollade också på en inte allt för sval film, eftersom den utspelar sig i Indien. Vi avnjöt nämligen The Darjeeling Limited av Wes Anderson.

Filmen handlar om tre bröder (Owen Wilson, Adrien Brody och Jason Schwartzman) som ger sig ute på en spirituell resa via tåg genom Indiens öknar, 1 år efter att deras far dött. Francis, den äldsta, har precis överlevt ett självmordsförsök och är den mest entusiastiska av dem vad gäller resan de gör. Peter tycks inte ha kommit över faderns död och har för vana att använda faderns glasögon, rakhyvlar och kläder. Jack har precis gjort slut med sin flickvän (Natalie Portman) och håller just nu på att skriva en bok om sina erfarenheter. En ganska dysfunktionell skara alltså. Filmen är som sagt regisserad av Wes Anderson, som också gjort The Royal Tenenbaums och The Life Aquatic with Steve Zissou. Den är precis lika excentrisk och härlig som de filmerna och man kan också se, om man tittar noga, ett kort appearance av Bill Murray.

Hur som haver, efter filmen satt alla ganska lelösa i soffan och småkollade på Walk the Line, som råkade gå på TV. Vi hann också prata om varandras fobier och jag har (äntligen!) upptäckt någon som har samma fobi som jag! Hanna knows what I'm talking about... Det var i alla fall en toppen kväll i gott sällskap! Det vill säga, en massa svettiga tjejer (en gång till för din skull Ceasar).

Kramkalas.

10 minutes and 14 days.

2010-07-08T15:48:00.000+02:00

För första gången på mycket länge har det varit en relativt lugn dag på jobbet. Vanligtvis ringer det en massa sura människor som inte har fått sin tidningen eller som är missnöjda med sin faktura eller någon annan banal orsak som egentligen inte borde göra folk så arga. Det är en tidning, people! Det tar typ 5 minuter att läsa den. It's no big deal alltså. Hur som haver, idag har det bara ringt en och annan smått irriterande individ. Till exempel en gubbe som ville ha en hel månads kompensation för att han inte fått tidningen på 14 dagar. Jag påpekade att det var just 14 dagar han hade varit utan tidning, inte 1 månad, varpå han sa: "Ja, men när jag ringde till "utebliven tidning" fick jag stå i kö i 10 minuter". Naturligtvis motsvarade de här 10 minuterna 14 dagar till. Dumma jag!

Jag är tillbaka and I'm bringing sweaty back.

2010-07-07T19:15:00.000+02:00

Herre min je, sist jag uppdaterade den här bloggen var Anna Bergendahl på väg att vinna Schlagerfestivalen. Jag antar att det faktum att jag slutade skriva orsakade henne förlusten i Eurovision Song Contest. Jag vill i alla fall tro det. Mohahaha.

Det finns en klar simpel anledning till att jag inte uppdaterat bloggen på ett tag. Jag har avslutat en kurs, flyttat till Örebro, börjat jobba på Nerikes Allehanda, sökt ett annat jobb som bildlärare i Lindesberg, fått jobbet i Lindesberg och helt enkelt acklimatiserat mig till ett liv här i Pennybridge tillsammans med snuffsipuffsen. Detta, plus att vi inte hade internet i lägenheten de första 3 veckorna är anledningen, men nu är jag tillbaka alltså!

Just nu är jag inne i en "hej, det är soligt ute, men jag sitter inne och lyssnar på sorgsen vismusik"-period. Högst på spellistan står nu "Trubbel" med Monica Zetterlund (inte versionen med Håkan "varför tillåts han sjunga" Hellström), "Lejonbruden" med Maritza Horn och "Titanic" med Mikael Wiehe. Känns passande att lyssna på lite sorgsen musik när jag dör lite varje dag i den här lägenheten. Inte på grund av stress eller några problem med snuffsipuffsen. Nej, på grund av att den här lägenheten verkar ligga i något jävla läge som gör att det är sol på den hela dagen. Morgon till kväll. Dygnet runt. Utan någon ventilation. Jag och snuffsepuffsen har tvingats bunkra upp med tak- respektive golvfläktar som brummar fram och tillbaka dagarna i ända. Kul för oss och vår elräkning.

Nej, nu blev jag för svettig av allt skrivande. Som Justin Timberlake skulle säga: "I'm bringing sweaty back". Hur som haver, bloggen kommer uppdateras regelbundet härdanefter. Viva la internet!

Kramkalas!

Music.Crap.Europe.

2010-05-27T22:12:00.000+02:00

Det är otroligt hur mycket skit, klegg och mojs som fastnar i en ugn under 3 år. Det fick i alla fall jag erfara idag när jag skulle flyttstäda köket. Mysigt värre!

För tillfället sitter jag och kollar på schlagern, eller Eurovision Song Contest - Delfinal 2, om man ska vara nog. Låt mig säga så här: Det finns ungefär lika mycket skitmusik i Europa som det finns skit i min ugn. Y'all know what I'm saying!? Nu ska jag återgå till..."musiktävlingen". Snuffsipuffsen tycker det är roligt i alla fall, och jag tycker det är roligt att fälla bittra kommentarer kring deltagarna. Typ att Israels bidrag har en ful Timo Räisänen-frisyr eller att Irlands bidrag ser ut som Sarah Dawn Finer, fast 85 år äldre och med Kristina Lugn-rött hår. Humor!

Madness! Picture madness!

2010-05-25T20:51:00.000+02:00

Förlåt att uppdateringarna har varit lite oregelbundna den senaste tiden, men ni förstår att det är sådant som händer när man flyttar, söker jobb, avslutar en kurs och ens hund avlivas på en och samma gång. It's madness! Madness I tell you! Jag saknar fortfarande Sigge väldigt mycket, och det kommer jag nog göra ett bra tag framöver. Han var min snuffs, min snuttbulle, min kompis. Hittade ett par gamla kort som jag scannade in och tänkte visa sen, men först ska jag skriva lite om vad som händer annars i mitt liv just nu.

I skolan håller vi på med den sista bitchuppgiften innan vi får avsluta den här dåliga ursäkten för en kurs. Det kanske inte har framkommit tidigare hur dålig den här kursen har varit? Bara så ni vet: Det har den. Jag har varit både stressad, arg och rastlös. Ena stunden dumpar vår lära 1789 uppgifter i våra kvän som ska vara färdiga på några dagar. Andra stunder har vi absolut ingenting att göra. "www.inkonsekventjävlakurs.se" alltså.

Annars går mina dagar ut på att packa ner allt som jag ska ta med till den nya lägenheten i Örebro, och rensa ut det som inte ska med. Jag åkte precis med ett skepplass med grejer till Myrorna. Är jag färdig? Nej. Hur mycket saker kan en människa samla på sig under 3 år i samma lägenhet? Svaret är: Bajsmycket. Förutom skolan och flytten händer inte så mycket annat just nu. En liten fotnot är väl att jag för tillfället är inne i lite av en folkmusikperiod, så jag lyssnar på klassiker som "Puff, the magic dragon" med Peter, Paul & Mary, samt "Where have all the flowers gone" med Joan Baez. "www.jävlahippie.com" alltså.

Här kommer lite gamla bilder:

Dagen vi var och tittade på Sigge. Jag var 12 år och
han var 6 veckor. Det här är det allra första kortet på honom!

Min farfar och Sigge när han var nyss hemkommen.

Här har han växt till sig lite och jag var blond.
Ingen bra look på mig...

Min mamma och min bror på Irland. Älskar hur coola och
malplacerade de ser ut.

Camilla, Maja och Sandra - Järngänget från Vingåker.

Avslutar med en fin bild på Sigge. Här var han ungefär 1-2 år.

Hejdå Sigge.

2010-05-22T13:46:00.000+02:00

Idag, lördagen sen 22 maj, avlivades min hund Sigge. Fast snarare var han mina föräldrars hund efter jag flyttade hemifrån. Han blev i alla fall nästan 12 år (han skulle ha fyllt år 12 juni). Vi skaffade honom 1998 när jag var blott 12 år, så han har alltid varit en del av familjen och min uppväxt. Han var faktiskt den ursprungliga snuffsipuffsen, fast den facklan gick senare vidare till Dennis, min nuvarande snuffsipuffs. Jag kommer att sakna honom enormt mycket och det kommer kännas tomt i Solhällen från och med nu, när jag är där och hälsar på. Här nedanför ser ni några kort på honom - Världens tuffsigaste och sötaste golden retriever.

Åh nej, åska! Eller?

2010-05-20T13:25:00.000+02:00

Vätserbottens Nytt lovade dödsregn och åska som slår ner i allt levande på denna jord. Den norska vädersajten yr.no lovade sol hela dagen. Det har varit sol hela dagen. Needless to say, Västerbottens Nytt - Go fuck yourself. Weather style!

Veckans Guldkorn!

2010-05-19T22:27:00.000+02:00

Som jag skrev igår så var det nyligen mofflarkväll med Lisa och vi såg då på filmen som blev Veckans Guldkorn idag. Den har allt man kan önska sig av en chickflick: Vänskap mellan kvinnor, sydstatsdialekt, sjukdom, död, skratt...Veckans Guldkorn är klassikern Steel Magnolias (Blommor av Stål).

Filmen kretsar kring ett antal kvinnor i en liten amerikansk småstad i Louisiana. Truvy (Dolly Parton) äger en frisörsalong där alla dessa kvinnor samlas. Annelle (Daryl Hannah) är den blyga kristna tjejen som precis flyttat dit och har precis fått ett jobb hos Truvy. Vänninorna Clairee (Olympia Dukakis) och Ouiser (Shirley McLaine) är båda rika änkor, den ena en riktig skvallertant och den andra bitter och elak. Sedan har vi modern M'Lynn (Sally Field) och dottern Shelby (Julia Roberts) som försöker komma överens bäst de kan, fastän Shelby lider av diabetes och har bestämt sig (mot läkarnas vilja) att skaffa barn. Väldigt olika kvinnor alltså, men de har två saker gemensamt: Truvys frisörsalong och deras vänskap till varandra. Filmen inleds med Shelbys bröllop. Allt är hektiskt och det är full fart i frisörsalongen. Efter bröllopet berättar Shelby att hon är gravid, trots att hon lider av allvarlig diabetes. Hon lyckas föda barnet och livet går vidare för gänget. Annelle gifter sig, Clairee fortsätter skvallra om allt och alla och Ouiser gör livet surt för sin omgivning. Shelby blir dock sämre och sämre efter att hennes son föddes, och gänget ställs snart inför en stor och sorglig utmaning...

Det här var en stor hit när den kom på slutet av 80-talet och den har blivit lite av en kultklassiker. Det finns en del kända repliker från filmen (bl. a. en som alltid får mig att gråta). När Julia Roberts karaktär precis berättat för sin mamma att hon är gravid och mamman visar sig vara mycket skeptisk, säger hon: "I'd rather have 30 minutes of wonderful, than a lifetime of nothing special!" Oj, oj, oj, då faller tårarna. Julia Roberts fick förresten sin första Oscarsnominering för den här rollen (som faktiskt var en av hennes allra första filmroller). Filmens tagline är "The funniest movie ever to make you cry", och det är sant. Den är väldigt rolig, men sista delen av filmen spenderar jag alltid med en pappersrulle och tåriga kinder. Se den här om ni vill få er en rejäl gråtstund!

Molle är en gay hund med räv-fetish.

2010-05-18T17:00:00.000+02:00

Jag vet att man inte ska klaga. Jag har absolut inget att klaga på egentligen, MEN...fy fan vad varmt det är! Jag dör lite inombords idag (för att alla mina inre organ drunknar av svett).

Igår var det mofflarkväll med Lisa. Jag måste börja med att förklara vad en "mofflarkväll" är för någonting. Kvällen börjar med att jag och Lisa äter antingen hamburgare på McDonalds eller Max, eller att vi äter en kebabtallrik. Sedan köper vi popcorn, lösgodis och Dr Pepper. Sedan ser vi på typ 2 filmer, beroende på vilket humör vi är på. Igår kände vi oss lite melankoliska. Det var trots allt den sista gången vi åt på McDonalds nere på Strömpilen någonsin. Det var också troligtvis den sista mofflarkvällen på ett bra tag. Hur som haver, vi kände oss lite gråtiga. Vi inledde kvällen med den ultimata chickflicken Steel Magnolias (Blommor av Stål), ett drama som kretsar kring en frisörsalong och vänninorna som träffas där i en liten småstad i den amerikanska södern. Efter vi grät till slutet av den (jag kommer förklara varför man gråter till den imorgon, eftersom den är Veckans Guldkorn) såg vi på Micke & Molle. Man har inget hjärta om man inte gråter när änkan lämnar Micke i skogen. Inget! Förutom att gråta så roade vi oss med att upptäcka homoerotiska undertoner i filmen. Till exempel när den här dialogen utspelar sig (Molle har precis kommit tillbaka efter att ha spenderat vintern på jaktresa):

Micke: "Molle, det är jag!"
Molle: "Micke? Oh boy, vad stor du har blivit!"
Micke: "Mmm, du med Molle."

Humor!

Sammanfattningsvis.

2010-05-17T09:14:00.000+02:00

Det har ju inte varit ett par uppdateringar på ett tag, men ni förstår, även bloggare behöver en semester ibland. Hur som haver, orkar inte skriva en lång detaljrik sammanfattning av förra veckan, så jag gör så här: Jobbig måndag, hata måndagar, mycket skola på onsdag, fika med klasskompisar, tar en ledig dag på torsdagen, städar lägenheten, mycket damm, mysmiddag med snuffsipuffsen, världens jobbigaste fredag, hata glaseleverna och deras utställning, utställningen borde dö, hata glaseleverna igen, avskedsfest på lördagen, underbara människor, nära-döden-upplevelse under ett kubbspel, seg söndag, går på bio med snuffsipuffsen, vakna på måndag, bestämmer sig för att blogga igen. Så där! Shit, jag borde göra alla blogginlägg så här. Smidigt och bra. Nä, det ska jag inte. I'm just saying....smidigt.

Jag och snuffsipuffsen var i alla fall på bio igår och såg på Ridley Scotts Robin Hood med Russel Crowe och Cate Blanchett. Orkar inte skriva mycket om den heller, så (för smidighetens skull) gör jag som innan: Cate Blanchett är vacker, en kung spelad av Danny Huston dör, Russel Crowe är för gammal för att vara Robin Hood, han är Robin Hood ändå, han har skägg, han kommer tillbaka till England, någonting händer, inbördeskrig, fransmän är onda, Robin och Lady Marion blir kära, slutfight, slow-motion all over the place, Russel Crowe är fortfarande gammal. Slut.

Russel Crowe och Cate Blanchett i Robin Hood.

Helg i hufvudstaden.

2010-05-11T18:31:00.000+02:00

Det var fantastiskt trevligt i huvudstaden i helgen. På fredagen, efter mina öron nästan hade sprängts på väg ner till Arlanda med planet, så for jag direkt till systemet och köpte vin. Sedan åkte jag hem till Jocke och Heidi, där det vankades fredagsmysmat à la kött och bearnaisesås. Senare på kvällen kom Nisse och Fatima och hela kvällen avrundades på ett ganska sunkigt ställe på Söder. Det enda jag kommer ihåg är att det inte hette Den Gröna Jägaren, utan det skulle tydligen vara det näst-sunkigaste stället. Den Gröna Jägaren var det sunkigaste.

Hur som haver, efter ca. 3 timmars sömn så begav jag mig några meter bort från Jocke och Heidis lägenhet och träffade 50% av Fab4, nämligen Karin och Tomas. Vi sågs. Vi kramades. Vi skrattade. Det var som förr. Vi åt världens godaste mackor (then again, vad är inte gott dagen efter en utgång och allt man har ätit det senaste 6 timmarna har orden "cheez" eller "lättsaltat" framför sig?), sedan träffade vi resten av gänget i form av tvillingarna Susanna och Kristina. När vi senare kom hem till Karin (där själva festen skulle vara och där vi alla skulle sova) så däckade jag i Karins säng ett tag. Resten av eftermiddagen spenderades med att sätta ihop en spellista till kvällen.

Vi satt runt ett bord och vi bestämde att vi skulle gå runt bordet och bestämma en låt i taget. Alla hade ett veto som de fick använda närsomhelst. Tomas fick mest veto. För att förstå det måste ni förstå Tomas musiksmak. Här kommer några exempel på artister han tycker om: Britney Spears, Magnus Carlsson (inte Weeping Willows-Magnus, utan "hej jag har hårimplant och är mer gay än en regnbåge"-Magnus), Carola, Westlife och Lindsay Lohan... Ja, ni förstår. Vetos all over the place alltså. Utgången skedde på Patricia (ganska känd klubb på en båt) och om stället dagen innan var sunkigt, så...ja, låt oss säga: Det här var som Corona på en löningshelg, fast ofräscht. Det var kul sällskap i alla fall!

Efter en lysfrukost for jag tillbaka till Umeå där snuffsipuffsen hämtade upp mig på flygplatsen.

Jocke ser förvånad ut...

Susanna, Kristina och Karin - The Golden Girls!

Tomas har varit stygg.

Susanna och jag!

Snabbmakaroner is evil.

2010-05-07T14:31:00.000+02:00

Om ett tag ska jag åka ut till Umeå flygplats och sedan bär det av till hufvudstaden. Annars har det inte hänt mycket denna vackra dag. Jag blev inspirerad av en klasskamrat igår som hade med sig det han kallade "makaroner och knaperstekt falukorv" till lunch. Det faktum att falukorven var "knaperstekt" (typ bacon, or what?) väckte ju naturligtvis många förfrågningar bland gruppen. Det visade sig dock vara vanlig stekt falukorv. Jag blev i alla fall medtagen och bestämnde mig för att laga dennna klassiska svenska gourmeträtt när jag kom hem. Jag använde dock inte snabbmakaroner. Snabbmakaroner är djävulens påfund och äckligt bortom rim och reson! Gammaldags idealmakaroner ska det vara.

Stockholm är bara för mycket!

2010-05-06T08:38:00.001+02:00

Imorgon ska jag åka till Stockholm! Wohoo! Tycker inte om Stockholm för 5 öre, vill bara påpeka det. Allting är så...mycket. Mycket folk, mycket affärer. Jag blir stressad varje gång jag tänker på det. Varje gång jag kommer hem efter jag har varit i Stockholm känns det som jag har blivit våldtagen och besudlad av storstadsandan. Hur som haver, jag ska dit för att träffa gamla kära vänner som av någon anledning har valt att bosätta sig där. Först ska jag träffa, och sova över hos, Jocke och Heidi. Underbara människor! Heidi pluggar till läkare och Jocke jobbar med...med...ja, någonting med datorer. Sedan ska jag träffa mina gamla vänner från min engelsklärarutbildning. Jag, Tomas, Karin och Susanna brukade kalla oss själva för "Fab 4" när vi läste tillsammans. För att vi alltid hängde ihop och för att...ja, vi var fabulous! Susannas tvillingsyster Kristina hakar också på, så i helgen blir vi "Fab 5" (fast bara två av oss är gay. Gissa!)

Annars händer inte så mycket just nu. Har fixat det mesta till lägenheten (garageplats, ny soffa, försäkring, elavtal) och börjar närma mig slutet på Grafisk Form. Gnällbältets huvudstad nalkas i horisonten alltså.

Veckans Guldkorn!

2010-05-05T21:52:00.001+02:00

Som sagt, jag + Jane Austen = SANT. Hon är min bitch den här veckan. Valde därför en av hennes andra filmatiserade verk som Veckans Guldkorn. Konstigt nog är den här filmen inte regisserad av en engelsman eller en amerikan. Nej, Ang Lee (som är från Kina och har bl.a. regisserat Brokeback Mountain) står för regin i den här filmen. Jag talar om Sense & Sensibility (Förnuft & Känsla på svenska).

Filmen handlar om familjen Dashwood. När fadern i familjen dör lämnas alla pengar och huset till hans son från ett tidigare äktenskap. Hans nuvarande fru, Mrs Dashwood, och hans 3 döttrar Elinor (Emma Thompson), Marianne (Kate Winslet) och Margaret måste därför flytta till ett mindre hus på landet. Innan de flyttar hinner Elinor stifta bekantskap med den stilige Edward Ferres (Hugh Grant) och de blir kära (tror hon i alla fall). Väl på plats i deras nya hem lär de känna Colonel Brandon (Alan Rickman), som genast fattar tycke för den passionerade Marianne. Hon har däremot siktet inställt på den betydligt yngre och vildare John Willoughby. Ett tag senare får Elinor reda på att Edward är hemligt förlovad med någon annan. Samtidigt uppdagar sig Willoughbys sanna karaktär. Allt faller samman. Kommer Elinor och Edward till sist få varandra? Vem kommer Marianne att gifta sig med?

Precis som i Pride & Prejudice är det den ena kärlekskomplikationen efter den andra. Manuset är händelsevis skrivet av Emma Thompson (som spelar huvudrollen). Hon fick en Oscar för sitt skrivande 1996 och hon blev dessutom nominerad till bästa kvinnliga huvudroll. Kate Winslet fick sin första Oscarsnominering för den här filmen, för bästa kvinnliga biroll (och hon var vid det tillfället endast 20 år tror jag). Det här är en charmerande film med kvicka repliker. Jag tror dock att man måste vara lite av en kostymfilmshora (som jag) om man riktigt ska uppskatta den. Anser ni er själv som det - se den!

Love Jane Austen.

2010-05-05T08:39:00.000+02:00

Jag lever och andas Jane Austen just nu. Tyvärr är min boksamling (med alla hennes böcker) nerflyttad till Örebro, så jag fick nöja mig med att filmmaraton á la Jane Austen. Har de senaste tre dagarna sett två varianter av Pride & Prejudice (Stolthet & Fördom). Den ena är den kända miniserien i sex delar från 1995, med Colin Firth som Mr Darcy och Jennifer Ehle som Elizabeth Bennet. För er som inte vet vad filmen/boken handlar om så ska jag förklara. Mr och Mrs Bennet har fem döttrar: Jane, Elizabeth, Mary, Kitty och Lydia. Deras mamma är besatt av tanken på att de alla måste gifta sig (och gifta sig rikt dessutom). När den förmögna Mr Bingley och hans vän Mr Darcy flyttar in i grevskapet blir det genast fart på Mrs Bennet och döttrarna ska visas upp från sin bästa sida! Sedan följer en invecklad och rolig historia, fylld med rykten och intriger, som sedan resulterar i att den självständiga och smarta Elizabeth blir kär i den torra och pryda Mr Darcy.

1995

2005

Hur som haver, de gjorde en miniserie utav det här 1995 alltså. En annan film släpptes 2005, då med Keira Knightley som Elizabeth och Matthew McFayden som Mr Darcy. Dessa två varianter har jag alltså sett de senaste dagarna, och det har resulterat i att jag nu drömmer mig bort i 1790-talets aristokratiska England. Jag vill kunna säga saker som: "I do not believe it to be so, yet I cannot help but wonder if there is some truth to be told amongst these rumors". Allting är så strikt, men ack så vackert! Sen vill jag ha en egen Mr Darcy... fast det har jag ju! Nu ska jag bara försöka få snuffsipuffsen att spela torr och dryg de närmsta dagarna, samt att han klär sig i 1700-tals kläder. Det krävs planering, men det kan gå...Hmm...

Helguppdatering.

2010-05-04T14:16:00.000+02:00

Snuffsipuffsen kom hem i fredags. Innan dess spenderade jag min Valborg i hemmets lugna vrå och sedan vankades det finmiddag hos Frida. Där förtärde vi allt från snittar, hemmagjord guacomole, konstigt goda ostgrejer till fryst pizza. Är fortfarande ledsen (och upprörd!) att Ceasar inte tog med de beryktade korvkulorna. Ack, tiden hade inte räckt till för stackars Ceasar och hon var den som istället bjöd på den fantastiska frysta pizzan.

På kvällen for jag och hämtade snuffsipuffsen på flygplatsen, och efter 5 veckor isär var det inte mer än rätt att vi spenderade resten av kvällen på tu man hand hemma hos honom. Så skönt att han är tillbaka!

På lördagen 1 maj, annars känd som någon slags demonstrationsdag (fast jag har aldrig i hela mitt liv sett en demostration på 1 maj...jeg menar, existerar de? Eller är det som en slags "1 maj urban legend"?), for jag och snuffsipuffsen ut till Sörmjöle för att spendera resten av helgen i min vän Linus stuga. Alltså, det var fint väder i hela 14 dagar före Valborg och det är fint väder nu efter Valborg. Hur var det under Valborg? Ca. 2 grader varmt, snöblandat regn och iskall vind. Mother Nature, you motherfucker. Hur som haver, sällskapet var trevligt och vi for hem på söndagen belåtna över helgens aktiviteter. Dock luktade alla våra kläder sommarstuga när vi kom hem. Ni vet, den där sommarstugelukten som ALLTID finns i sommarstuger? Den satt fast i våra kläder. Deluxe. Så det var bara till att slänga allt som vart i stugan i mer än 15 minuter in i tvätten.

Valborg och korvkulor.

2010-04-30T15:51:00.000+02:00

Det är 2 grader varmt ute, molnigt, iskall vind och regn. Snuffsipuffsen kommer inte förren 21.15 ikväll och jag saknar honom så mycket att det gör ont. Det har alltså inte varit den bästa Valborgen än så länge, men det finns en del ljusglimtar ändå. Ikväll blir det knytkalas hos Frida och jag har förberett tunnbrödssnittar med skagenröra och ruccolasallad, samt nachochips med hemmagjord guacamole. Ceasar har slagit på stort och ryktet säger att hon kommer med de mytomspunna korvkulorna (låter lika intressant som äckligt). Enkelt. Klassiskt. Allt som symboliserar Ceasar. Jag gillar't. Strax innan 21 åker jag ut till flygplatsen för att hämta snuffsipuffsen och sedan blir det myskväll på tu man hand resten av kvällen. Imorgon sker det egentliga firandet ute i Sörmjöle, där det vankas fest och övernattning i en sommarstuga. Mysfaktor deluxe!

I would tap that.

2010-04-29T12:59:00.000+02:00

Vanligtvis är jag inte ett fan av "hej testosteronfyllt, där allt sprängs, tjejerna har tajta klänningar, one-liners sägs var tredje minut och den är troligtvis producerad av Jerry Bruckheimer"-filmer, men när jag såg Iron Man för första gången, ja, det var något visst med den. Visserligen dryper den av allt som jag nämnde här ovan, men den gjorde det med lite humor i alla fall. Inte minst pga av Robert Downey Jr. Hur som haver, igår var jag på premiären till uppföljaren Iron Man 2.

Som vilken annan uppföljare som helst så är det "double the action, double the sex" som gäller. Förutom Robert Downey Jr. och Gwyneth Paltrow (min låtsasfru!) så spelar även Scarlett Johansson, Sam Rockwell, Mickey Rourke, Don Cheadle och Samuel L. Jackson viktiga roller. Vad kan man säga som Scarlett i den här filmen? Hade jag var straight (gud förbjude) så hade jag...ja, jag hade så att säga "tapped that ass". Hon var het. Het, het, het. Och en förvånansvärt bra actionskådis. Hon kickade ass så att det räckte och blev över! Gwyneth glammade upp filmen med sin stil och humor, och det är därför jag älskar henne. Summan av kardemumman - helt OK uppföljare, bra skådisar och Scarlett förstås.

Scarlett Johansson i Iron Man 2

Veckans Guldkorn!

2010-04-28T20:52:00.000+02:00

OK, den här Veckans Guldkorn var en av mina absoluta favoritfilmer när jag var liten. Den hade allt! Spänning, humor, mord och sist (men inte minst) animation. Veckans Guldkorn är Who Framed Roger Rabbit (Vem satte dit Roger Rabbit på svenska).

Filmen, som blandar vanlig spelfilm med animerade karaktärer, utspelar sig i 1940-talets Hollywood. Tanken är att de animerade karaktärerna, som är kända genom Disneyfilmer osv, lever bland oss och i ett ställe som heter Looneytown. Till exempel kan man se Dumbo flyga omkring i stan eller gå och se på en krogshow där Kalle Anka och Duffy Duck uppträder. I alla fall, huvudpersonen är privatdetektiven Eddie Valient (Bob Hoskins) som anställs av en filmproducent för att spionera på Roger Rabbits fru. Roger Rabbit är en animerad kanin som gör roliga kortfilmer (inte helt olikt Snurre Sprätt) och det är Valients jobb att undersöka huruvida hans animerade fru Jessica Rabbit har en affär. Misstankarna visar sig vara sanna, men det leder också till något annat. Mannen som Jessica påstods ha en affär med hittas död. Vem är den skyldige? Kan det vara den galna Roger (som vid det här laget har blivit Valients bekymmer och hänger efter honom hela tiden) eller den rykande heta och förföriska Jessica? Eller möjligtvis den nya domaren i stan, Judge Doom, som händelsevis råkar hata alla animerade personer? Mystiken tätnar...

Who Framed Roger Rabbit har en väldigt retro känsla över sig. Väldigt film-noir/deckare/40-tal. Det här var också den första filmen som animerade karaktärer intergrerade med vanliga personer, och det är fantastiskt att de kunde göra det så snyggt redan 1988, då den här filmen kom. Den allra intressantaste (och snyggast animerade) karaktären är Jessica Rabbit. Jag tror att alla straighta killar som har sett den här har haft någon slags fantasi om henne. En sådan person som Jessica, ja, det kommer ni aldrig få se i en Disneyfilm. Så vill ni åtnjuta en rolig deckare och samtidigt få allt det roliga från animerade filmer, så se den här.

Jessica Rabbit

Vissa ungar och idrottslärare borde få herpes.

2010-04-27T20:28:00.000+02:00

Jag kommer till en början fortsätta med min bitterhet från igår. Ni förstår, när jag skrev mitt examensarbete slutade jag träna. Jag brukade simma uppåt 3 ggr i veckan innan jag började med fittarbe...jag menar examensarbetet. Det var den värsta perioden i mitt liv. Jag hade inte tid med något annat än arbetet. Hur som haver, jag har inte kommit igång med träningen efter jag tog examen, men idag kände jag att det var dags. Så jag tog mitt pick och pack och for till simhallen. Vad ser jag där? Ungar. Överallt. Tydligen hade varenda skola i hela världen bestämt sig för att ha simlektioner på simhallen idag (ja, jag överdiver för att göra det mer effektfullt, men ta mej fan - det kryllade av dem!). En av lärarna (som jag i mitt huvud kallar jävla skalliga pedofilgubbe) lät några av hans elever göra sina övningar i motionssimbanan, och dom var inte ens bra på att simma. They were all over the place! Simmade 30 längder (jag brukar simma mellan 40-50), sedan blev jag för förbannad för mitt eget bästa och hoppade in i bastun istället. Jag försvann därifrån så fort jag såg en av dem komma in i omklädningsrummet. Så...ja, det var ju ett lyckad första träningspass.

Tog en cykeltur runt Nydalasjön när jag kom hem för att kompensera för träningspasset som fittunga...ursäkta, skolungdomarna kostade mig. Nu sitter jag här, mätt på lax, och funderar på vad Veckans Guldkorn kommer bli imorgon. Jag kan ge en ledtråd, ett känt citat från filmen: "I'm not bad. I'm just drawn that way..."

Tänkte också avsluta inlägget med ett citat från en av mina favoritfilmer A Mighty Wind (som jag såg alldeles nyss). Det är sagt av en inte så smart karaktär och hon säger det i en konversation som handlar om modelltåg: "Well, thank god for model trains. Or else they wouldn't have gotten the idea for the big trains!"

Fuck oneself.

2010-04-26T23:03:00.000+02:00

Den här måndagen can go fuck itself. Alla måndagar can go fuck themselves. Inget gott kommer av att solen går upp en måndagmorgon. Förlåt, jag är en aning bitter idag, men det har helt enkelt varit en sådan dag. Allt känns bara lite lelöst och besvärligt. Inget dåligt har hänt egentligen och det har varit en helt OK dag, men jag känner ändå... Hmm, hur kan man beskriva något som låter typ "bleusch" i hjärnan? Skit samma. "Bleusch" kan i alla fall också go fuck itself.

Helguppdatering.

2010-04-25T16:02:00.000+02:00

Det har varit en tuff, tuff helg. Inte "tuff" på det sättet att den har varit cool eller på det sättet att det varit jobbigt/stressamt. Nej, "tufft" i den bemärkelsen att jag har varit på inte mindre än två fester den här helgen. Först hos Josefin i fredags, och igår var det klassfest. Det har varit tufft, men otroligt roligt! Fast med risk för att låta som Harrison Ford i basically varenda film han har varit med i: "I'm getting too old for this shit..." Återhållsamhetens tid är kommen!

Idag har jag hunnit plöja två filmer. I morse kollade jag på mysteriefilmen The Cat's Meow (Hollywoods Hemligheter på svenska) med bland annat Kirsten Dunst, Eddie Izzard och Jennifer Tilly. Säregen film som är baserad på en verklig händelse. Ett gäng skådespelare, filmproducenter och journalister festar på en lyxyacht i 20-talets USA. Bland gästerna finns bland annat skådespelarna Charlie Chaplin (Eddie Izzard) och Marion Davies (Kirsten Dunst), samt mediamogulen W.R. Hearst (Edward Herrman). Förutom dramat som utspelar sig mellan karaktärerna så inträffar ett mord på båten. Frågan är vem som ligger bakom det och varför? Coola kläder och rapp dialog, men den är lite...ja, lite konstig. Inte Wes Anderson-konstig, utan mer "vad fan pratar de om"-konstig.

Den andra filmen jag såg precis var Freedom Writers med Hilary Swank. Vi har hört historien förut. En nyexaminerad lärare försöker lära en problemklass att övervinna sina problem och lyckas ta examen, men den här filmen handlar om mer än just det. Den handlar om hur man överlever om man är med i ett gäng och hur man kan acceptera varandra. Den är baserad på verkliga händelser, om en klass i en innertstadsskola i Los Angeles där de flesta eleverna antigen är med i ett gäng eller bor på gatan. Erin Gruwell (Hilary Swank) blir deras lärare och hon skapar ett starkt förhållande till klassen och lär dem acceptera varandra, även fast de är svarta, vita, latino eller asiatiska. Hon får dem att skriva om sina problem och sina erfarenheter om gängvåld i en dagbok, som hon sedan satte samman till en bok. Denna bok blev till slut den här filmen. Som sagt, välbekant historia, men i den här filmen får man följa inte bara Erins privatliv men också elevernas. Deras erfarenheter av gängvåld, mord, knark och allmän desperation gör den till en stark film.

The Cat's Meow

Freedom Writers

Som en bög på torra land.

2010-04-24T09:35:00.001+02:00

Min förbannelse har slagit till igen (ni vet, det faktum att jag vaknar tidigt oberoende av vad jag har gjort kvällen innan). Igår hängde jag med Josefin och Tolou, mina gamla kollegor och polers från Västerbottens Kuriren. Det var en helt sjukt förträfflig kväll. Vin, rom och cola, skitsnack, pinsamma ögonblick från Talang 2010 som vi hade på i bakgrunden (en överviktig skäggig karl gick ner på alla fyra och började prata som Gollum. Vi var tvungna att byta kanal) och helt enkelt gott sällskap. Kvällen slutade på Scharinska där de hade något slags punkrocktema. Hamnade vid ett bord mitt emot en kille som helt apropå ingenting sa: "Alltså...jag tycker om bögar. Mina kompisar tycker inte om bögar, men jag tycker om bögar", sedan insisterade han på att jag skulle ta hans telefonnummer och "hitta på något om jag var i Sundsvall". Enligt Josefin och Tolou så stötte han på mig. Jag är tveksam. Summan av kardemumman är att han antagligen inte kommer komma ihåg något, för att på en skala från 1 till 10 så var han full. Hur som haver, jag och Tolou kände oss som fisk på torra land (eller rättare sagt som en bög mitt ibland folk som, och jag vågar anta, inte är gay någonstans). Det var i alla fall väldigt trevligt!

Ja, just det, min förbannelse. Jag kom hem vid kl. 02 ungefär och gick och la mig 1 timme senare. När vaknade jag? 07.20...Motherfucker.

Elektra, min räddare.

2010-04-22T22:48:00.000+02:00

Ni vet när man ibland är sugen på att se en riktigt dålig film? När man bara är sugen på att se något för att fördriva tiden? Någonting som verkligen inte kräver någon hjärnaktivitet? OK, ni förstår vad jag menar. Jag har precis sett på Elektra med Jennifer Garner (som jag måste medge är jävligt snygg i filmen). Det är en spin-off till filmen Daredevil med Ben Affleck. Hon spelar en yrkesmördare som hamnar i klämen i kampen mellan gott och ont. Blablabla. Hur som haver, alla de dåliga effekterna och skurkarnas träaktiga försök att vara skräckinjagande var höjdpunkten på min kväll. Visserligen var en del turer till tvättstugan som jag gjorde mer spännande än vissa partier i filmen, men den förgyllde ändå min kväll. Jag gillar't. Tack Jennifer Garner och din tajta, konstiga, röda dräkt!

Veckans Guldkorn!

2010-04-22T17:35:00.000+02:00

Veckans Guldkorn har jag faktiskt använt många gånger i min engelskundervisning. Om jag märker att klassen är alldeles för mansschauvinistisk eller "ojämnställd" så brukar jag inleda ett arbete med den här filmen. Brukar avsluta med att säga till killarna i klassen: "In your face, bitches! Tjejer kan!" Nä, inte riktigt så, men jag tänker det. Gud, vilken bra lärare jag är...Hur som haver, filmen heter Whale Rider och den är Veckans Guldkorn!

Filmen utspelar sig i Nya Zealand, bland maoristammen. Den inleds med att ett tvillingpar föds - en pojke och en flicka, varav flickan är den enda som överlever. Hon får namnet Paikea. Hennes farfar Koro är den nuvarande hövdingen och han vägrar erkänna henne som den rättmätiga eftertädaren eftersom hon är flicka. Trots detta, och för att Paikeas pappa Porourangi är frånvarande och bor i Europa, har de ett nära förhållande. Tiden att utse en ny hövding kommer dock när Paikea är i tonåren och Koro vill fortfarande inte låta henne efterträda honom. Han bestämmer sig för att träna alla de förstfödda sönerna i byn i hopp om att en utav dem är den sanna efterträdaren. Paikea tränar i smyg och hon är den som till sist klarar alla de övningar som krävs utav en hövding. Kommer Koro att inse sitt misstag och låta henne bli hövding?

Jag känner att jag måste förtydliga att filmen utspelar sig i nutid och stammen bor i en modern fiskeby på Nya Zealands östkust. Det här förstärker de orättvisor som Paikea ställs inför eftersom de, enligt mig, inte borde finnas i modern tid. Hur som haver, temat i den här filmen är jämställdhet och kvinnans kamp i samhället. Paikea, som spelas av Keisha Castle-Hughes, förstår ofta inte varför hon inte får bli hövding, men hon fortsätter ändå att kämpa för hon vet i sitt hjärta att hon är den sanna ledaren. Filmen visar också maoristammens närhet till havet och valarna som finns där. Enligt en av deras legender så red deras ursprungliga ledare Paikea (som hon är döpt efter) på en val från Hawaii till Nya Zealand. En av de mest rörande och kraftfulla scenerna i filmen är när en flock valar har strandat på en strand och hela byn hjälps åt för att rädda dem. Det är också då som karaktären Paikea inser att hon är den rättmätiga hövdingen. Vill ni se en film som speglar kvinnokampsfrågor i en annorlunda kultur eller helt enkelt en vacker och rörande film, se den här.

Busy day.

2010-04-21T22:49:00.001+02:00

Kom hem kl. 21 efter en lång dag med plugg, däckbyte och teckenspråkskurs. Vem säger att jag inte har något liv liksom!? Eller ja...jag antar väl att jag brukar säga det. Hur som haver, idag var ett vackert undantag på den regeln. Jag har i alla fall en bultande huvudvärk som bevisar vilken stressig dag jag har haft, så jag orkar inte skriva Veckans Guldkorn ikväll, men first thing tomorrow! Jag lovar.

Sunday, bloody sunday.

2010-04-20T14:46:00.000+02:00

I söndags var jag inte på det bästa humöret, och när jag är på det humöret (det vill säga när jag känner mig pissed off på allt och alla) så lägger jag märke till saker som jag inte gör annars när jag är på bra humör. Till exempel, varför ler alltid gamla människor när de är ute och går eller cyklar? Dom bara går och typ...ler. It's creeping me out! Hur som haver, en sådan dag hade jag i söndags.

Idag är jag ledig och har i stort sett ingenting att göra. Gick till skolan i morse för att plugga, men fick ont i huvudet efter 2 timmar så jag gick hem igen. Sedan dess har jag kollat på "Svenska Hollywoodfruar" på TV3 Play. Bästa citatet från Maria Montazami den här veckan: "Gör dig fin för din man...och för dom på affären, och på gymmet."

The creme de la creme.

2010-04-18T20:56:00.000+02:00

I brist på bättre saker att göra (och för att jag inte har något liv och därför får inspirationsattacker då och då) så tänkte jag publicera en lista med de 50 bästa filmerna. Enligt mig alltså.

1. Edward Scissorhands
2. The Hours (Timmarna)
3. Fried Green Tomatoes (Stekta Gröna Tomater)
4. Elizabeth
5. The Village
6. Girl, Interrupted (Stulna År)
7. Frida
8. Jurassic Park
9. The Color Purple (Purpurfärgen)
10. Lost & Delirious
11. The Cider House Rules (Ciderhusreglerna)
12. Moulin Rouge!
13. The Little Mermaid (Den Lilla Sjöjungfrun)
14. Shakespeare in Love
15. The Lord of the Rings (Sagan om Ringen-trilogin)
16. Cold Mountain (Åter till Cold Mountain)
17. Titanic
18. The Virgin Suicides
19. As Good as it Gets (Livet från den Ljusa Sidan)
20. Aliens
21. The Joy Luck Club
22. Finding Nemo (Hitta Nemo)
23. Ghost
24. The Royal Tenenbaums
25. Forrest Gump
26. Sleepy Hollow
27. A Mighty Wind
28. Brokeback Mountain
29. The Silence of the Lambs (När Lammen Tystnar)
30. Jerry Maguire
31. Chicago
32. Transamerica
33. Masjävlar
34. Batman Returns (Batman: Återkomsten)
35. Romy & Michele's High-school Reunion (Romy & Michele: Blondiner har roligare)
36. What's Eating Gilbert Grape (Gilbert Grape)
37. The Shining
38. Selena
39. Kill Bill, vol. 1
40. Hilary & Jackie
41. Love Actually
42. Spirited Away
43. Kill Bill, vol. 2
44. The Others
45. Up
46. Lars and the Real Girl
47. Juno
48. Misery (Lida)
49. Notes on a Scandal
50. Million Dollar Baby

Jag skulle ärligt talat kunna fortsätta, och fortsätta, och fortsätta, men hej vad kul att läsa liksom. Men det här är i alla fall filmer som jag tycker att ALLA borde ha sett någon gång, så det är bara att sätta igång. Filmkväll måndag till söndag - Ja visst!

Helguppdatering.

2010-04-18T08:41:00.000+02:00

Dags för en liten helguppdatering. I fredags åt jag middag tillsammans med Olof, Johannes, Maria och Martin från min klass. Tanken var att vi, var och en, skulle ansvara för lite plockmat. Naturligtvis gjorde vi alla en hel maträtt var och jag tror att jag aldrig har varit så mätt. Ever. Efter maten, och Skavlan (som vi var tvungna att se eftersom Robyn var med), argumenterade vi över huruvida vi borde spela ett spel eller se Mamma Mia! Egentligen var det bara jag och Olof som vi uppleva den fantastiska upplevelsen som heter Mamma Mia!, så det blev spel. Jag spenderade ändå resten av kvällen med att nynna på "Honey, honey" och "Dancing Queen".

Igår var det åter igen dags för middag, men denna gången hemma hos Frida. Yvonne var också med och vi lagade fläskfilé med klyftpotatis och brunsås. Kunde jag gifta mig med en maträtt så skulle det vara den. Kanske dags att införa det nu när homovigslar är lagligt? Hmm... Hur som haver, äckligt gott var det. Vi hade också två efterrätter att förtära. En kladdkaka och en rabarberpaj. Sedna kollade vi på två väldigt olika men bra filmer. Den första var Notes on a Scandal med Judi Dench och Cate Blanchett. Den handlar om den gamla och bittra lärarinnan Barbara (Judi Dench), vars enda hobby är att skriva dagbok dagarna i ända. När en ny bildlärare börjar på skolan blir hon fascinerad och medtagen av henne. Sheba (Cate Blanchett) är vacker, bohemisk och de blir vänner. När Barbara upptäcker att Sheba har en affär med en 15-årig elev utnyttjar hon situationen och berättar inget för skolan eller polisen i hopp om att Sheba kommer ty sig ännu mer åt henne. Barbaras vänskap med Sheba börjar till slut övergå till besatthet... Ja, ni hör, det är ju hur spännande som helst. Det är en väldigt intensiv film som håller en fångad hela tiden. När vi valde den andra filmen bestämde vi oss för att se något mer lättsamt och roligt, och vi såg då på The School of Rock med Jack Black. Den handlar om den arbetslösa rockmusikern Dewey (Jack Black) som låtsas vara sin rumskompis för att få ett lärarvikariejobb. Han upptäcker att klassen är väldigt musikaliskt begåvade och bestämnmer sig därför för att undervisa dem om rockmusik och lära dem spela rock, i hopp om att vinna en lokal rocktävling. Jack Black kör sin sedvanliga och hysteriska komik, men det funkar väldigt bra i den här filmen. Den är lättsamt rolig från början till slut.

Notes on s Scandal

The School of Rock

Idag, söndag, ska jag inte gör någonting. Jo, jag ska ha ett "30 Rock"-maraton. Åh, jag måste bara tipsa om ett par tv-serier som är ett måste. De här är de roligaste tv-serierna just nu och har ni inte sett dem så...GÖR DET! OK, serierna är "30 Rock", "Cougar Town", "Glee" och "Modern Family". Helt fantastiskt.

The best days are not planned.

2010-04-16T16:11:00.000+02:00

Definitionen av en bra dag: Jag har påbörjat loggan till min grafiska profil, ätit lunch på stan med min gamla vän Sandra, hittat första säsongen av "30 Rock" på rea, sett senaste avsnittet av ANTM (America's Next Top Model) och nu ska jag iväg med ett par klasskompisar till ICA Maxi och sedan blir det finmiddag. Yeeeeeeeej!

I walk the line.

2010-04-15T20:55:00.000+02:00

Jag har bestämt mig för att försöka gå mer och använda bilen mindre. Så den senaste veckan har jag typ gått överallt. Till skolan, till ICA, till stan och på promenad i allmänhet. Detta har (och jag vet inte om det beror på min hiskeligt dåliga grundkondition eller på det faktum att jag inte har något liv) medfört att jag sover varje dag på eftermiddagen och att jag går och lägger mig vid 22.30 ungefär. Ja, ni förstår vilket händelserikt liv jag har när jag har råd att sova bort en stor del av dagen varje dag, men så är det när man lever livet som en gay gräsänkling. Man sover. Tydligen. Hur som haver, det är så jävla skönt så jag tänker inte sluta med det. Jag kommer fortsätta gå och fortsätta sova tills mitt liv ter sig på ett annat sätt.

P.S. I förrgår hittade jag tussilago här i Umeå. Suck on that winter!

Veckans Guldkorn!

2010-04-14T22:10:00.000+02:00

Ja, de som känner mig kanske hade på känn vilken som skulle bli Veckans Guldkorn. Jag nämnde den kort igår, men jag insåg genast att det inte var nog. Eftersom den är en av mina absoluta favoritfilmer genom tiderna så förtjänar den naturligtvis att bli Veckans Guldkorn. Jag talar om The Hours (eller Timmarna som den heter på svenska).

Filmen, som är baserad på Michael Cunninghams roman, väver samman tre kvinnor från olika tidsperioder. Vi får under början av 30-talet i England lära känna Virginia Woolf (Nicole Kidman) som precis har börjat skriva en av sina mest kända böcker "Mrs Dalloway". Hon lider av depression och migrän, och hon begrundar sitt eget liv samtidigt som hon skriver den här romanen. Under tidigt 50-tal i Losa Angeles får vi träffa Laura Brown (Julianne Moore), en gravid hemmafru som håller på att läsa "Mrs Dalloway" och blir djupt berörd av den. Genom boken, och den hopplöshet hon känner inför sin egen familj, bestämmer hon sig för ett drastiskt beslut. I 00-talets New York får vi träffa Clarissa Vaughn (Meryl Streep) som håller på att planera en fest. Man kan säga att hon lever det liv som karaktären Mrs Dalloway gör i boken, och också i hennes liv ställs hon inför sin egen stressande tillvaro och sin egen hopplöshet. Man får följa dessa tre kvinnor under en dag. En helt vanlig dag, och under den dagen sammanfattas helas deras liv och hur alla deras öden hänger samman.

Nicole Kidman, Julianne Moore, Meryl Streep...hur kan den här filmen inte bli annat än fantastisk? Kidman vann sin Oscar för den här filmen, medan Moore blev nominerad för Bästa Kvinnliga Biroll. Det finns få, väldigt få, filmer som man direkt efter man har sett den kan tänka för sig själv: "Ja, det här var nog en av de bästa filmerna jag har sett". Precis så känns det, i alla fall för mig, efter jag har sett på The Hours. Inte bara huvudrollerna i den här filmen är fascinerande, men vi finner också Ed Harris som den AIDS-sjuka poeten Richard, Miranda Richardson som Virginia Woolfs syster Vanessa, Toni Collette i en liten men betydelsefull roll i Laura Browns liv och Claire Danes som Clarissas dotter. Alla dessa karaktärer är helt briljanta och bidrar till att höja atmosfären avsevärt i filmen. Jag ska inte babbla på och fortsätta och lovprisa den hur länge som helst, men det finns inte ord nog för att beskriva hur mycket den här filmen betyder för mig. Nyckelordet i den här filmen är "hopplöshet" och den visar så väl hur det kan kännas och skådespelarna hjälper till så mycket att bidra till känslan, att man efteråt känner sig medtagen. På alla sätt och vis. Det är inget annat än...ja, fantastiskt.

Hata Martha.

2010-04-13T17:35:00.000+02:00

Det har varit en relativt chill och oproduktiv dag. Var på Ersboda i morse och kollade in Myrorna. Ni förstår, jag har flyttat ner alla mina böcker till lägenheten i Örebro, och självklart (nu när jag inte har tillgång till dem) så blev jag sugen på att läsa något. Det roliga är att jag bara valde ut böcker som har blivit film (och ja, jag har sett alla). Den första boken är Timmarna av Michael Cunningham. Det råkar också vara en av mina favoritfilmer!

Den andra boken är A Thousand Acres av Jane Smiley. Bra film, förhoppningsvis bra bok.

Den tredje, och sista boken, är ingen mindre än Djävulen bär Prada av Lauren Weisberger. Tydligen är den baserad på hennes egna erfarenheter som Anna Wintours assistent.

Bara så att ni vet, en av dessa kommer vara Veckans Guldkorn imorgon! Yeeeeej. Men vilken? Vem vet, vem vet...OK, det är inte Djävulen bär Prada. Gudarna ska veta att jag älskar den, men den är inget guldkorn.

Hur som haver, annars har jag spenderat eftermiddagen med en lång promenad och TV:n. Jag kollade in Martha Stewarts program på 9:an. Hon har alltid fascinerat mig. Alla "soccermoms" i USA älskar henne för att hon är så perfekt och bla bla bla, men kvinnan är ju för fan elak! Hon är pretentiös, hon är elak mot alla sina gäster och hon avbryter dom hela tiden. Och allting hon lagar måste vara "fresh" och "organic". Gud förbjude att någonting kommer från en burk eller dylikt. Då skulle hon få en hjärtattack. Sedan säger hon "delicious" hela tiden! Allt är "delicious". Delicious, delicious, delicious...Herregud, jag tror jag hatar Martha Stewart. Ja, så är det nog.

Om ni inte var säkra på att jag var gay, så...

2010-04-12T22:05:00.000+02:00

Jag går ut offentligt med att säga att jag älskar "Svenska Hollywoodfruar" och jag tycker att Päivi är den bästa av de "nya" fruarna. Man kan inte placera hennes dialekt vad man än gör och hon installerar strippålar upp och ner! Jag gillar't. Fast Maria Montazami kommer alltid att ha en speciell plats i mitt hjärta. Jag gillar också "Anna Anka söker assistent", men jag får alltid kalla kårer när jag ser det. Like I'm in the presence of something dark and evil...

Jag nöjer mig så för ikväll. Är slutkörd och återkommer imorgon istället.

"There was something in the air that night, the stars were bright Fernando"

2010-04-10T16:38:00.000+02:00

Jag har precis kommit hem efter en 8 km lång promenad med min vän och granne Yvonne. Mina ben känns som de har malts ner i en köttkvarn för att sedan sättas samman igen. Som spaghetti. Skönt var det i alla fall! Ikväll blir det spelkväll med granngänget hemma hos Ceasar. TP, Master och Television och Singstar står på tapeten. Har precis införskaffat ABBA Singstar, så här ska sjungas "Mamma mia", "Dancing queen", "Chiquitita" och "Fernando" (varav den sista är min absoluta favoritlåt med ABBA). Finns det något mer gay än ABBA Singstar? Jag tror inte det. Härligt!

Kollade för övrigt på en väldigt gay film igår också. Eller en dokumentär är det snarare. I vågen som följde Djävulen bär Prada bestämde man sig för att göra en dokumentär om ämnet. I filmen The September Issue får man följa ingen mindre än Vogues chefsredaktör Anna Wintour och hennes medarbetare medan de försöker sammanställa septembernumret av tidningen. Hon är kall, hon är bitchig, hon är...ja, hon är Meryl Streep i Djävulen bär Prada. Tack gode gud att de följde hennes närmaste man Grace Coddington också (man kan säga att hon spelas av Stanley Tucci i filmen, han som spelar Nigel). Hon gav lite mänsklighet åt filmen, något som Anna inte lyckades så speciellt mycket med. Sen är det kul att hon ser ut som om Kristina Lugn och Pippi Långstrump fick barn. Anna Wintour ser ut som...ja, som Anna Wintour. She's one of a kind.

Grace Coddington

Anna Wintour

440.

2010-04-09T20:14:00.000+02:00

Hade tråkigt ikväll. Hyrde 3 filmer och har sett en utav dem. Den heter (500) Days of Summer. Den var bra. Soundtracket var utmärkt, likaså Joseph Gordon-Levitt. Het! I övrigt har jag FÖRSÖKT laga mandarinkyckling på en bädd av avokado. Det låter gott, men det var det inte. Mandarinen smakade lakrits. Jag hatar lakrits. Jag hatar lakrits lika mycket som George Bush.

Jag har tråkigt utan min snuffsipuffs! Jag ber om ursäkt om det märks. Jag saknar honom när han är i Pennybridge. Han är ju min snuffsipuffs trots allt. I filmen (500) Days of Summer pratar huvudkaraktären om de 500 dagar han kände och hade ett förhållande med en tjej som heter Summer. Jag har räknat ut att jag och snuffsipuffsen har känt varandra i exakt 440 dagar hittills. (440) Days of Snuffsipuffs - Jag gillar't.

"I'm your number one fan..."

2010-04-09T15:43:00.001+02:00

Igår var det filmkväll hos Frida och David, tillsammans med Ceasar och Yvonne. Jag hade tagit med mig en del filmer som vi kunde välja mellan, men på mindre än ett par nanosekunder hade Frida bestämt sig för att det var Misery med Kathy Bates som gällde. Vi andra kunde inte göra någonting annat än hålla med.

Det här är helt klar en av de bättre Stephen King-filmatiseringarna. Den enda som skulle kunna vara bättre är Stanley Kubricks The Shining. Den här filmen, Misery (eller Lida på svenska), handlar om författaren Paul Sheldon (James Caan) som efter en bilolycka blir hittad och omhändertagen av sjuksköterskan Annie Wilkes (Kathy Bates). Hon påstår sig vara hans största fan, men Paul märker efter att tag att det sträcker sig längre än så. Hon är besatt och dessutom väldigt aggressiv och psykotisk. När hon inser att han i sin senaste bok har tagit död på hennes favoritkaraktär Misery Chastain håller hon honom fången och tvingar honom skriva en ny bok om karaktären. Det hela blir till slut en kamp på liv och död för Paul, då han fösöker ta sig därifrån...

Filmen innehåller en av de vidrigaste scenerna (om man bortser från Saw-filmerna) där Annie slår Pauls fötter mitt itu med en slägga. Efter jag har sett den här ligger jag alltid i sängen och föreställer kmig att Annie ska stå där med antigen en slägga, en kökskniv, ett par röda piller eller med en gris (alla dessa saker finns också med i filmen). Hon är, utan tvekan, den obehagligaste filmkaraktären i mannaminne. Jag älskar henne. Hon är min kristna (!) och psykopatiska bitch.

Veckans Guldkorn!

2010-04-08T14:23:00.000+02:00

Efter gårdagens 10 timmar långa bilfärd glömde ju totalt bort att skriva Veckans Guldkorn. Nu har jag tagit mig samman i alla fall. Veckans Guldkorn är en personlig favorit, men innan jag börjar skriva om den vill jag klargöra en sak: Jag är inte ett fan av Tom Cruise. Jag gillar inte honom. Han är läskig, konstigt religiös och hetsig. Usch! Men i Veckans Guldkorn råkar han göra en av de få filmroller jag tycker om med honom. Nästan den enda filmen han är bra i, enligt mig. Jag talar om Jerry Maguire.

Filmen handlar om sportagenten Jerry Maguire (Tom Cruise) som är på toppen av sin karriär, men han har lite av en identitetskris. Han vill förändra sportvärlden och göra den mer personlig och mindre om pengarna. Han skriver ett s.k. "mission statement" där han förklarar sina idéer, men får naturligtvis sparken illa kvickt. Han bestämmer sig för att starta en egen sportagentur och får endast med sig en klient, den jobbiga och högljudde amerikanska fortbollspelaren Rod Tidwell (Cuba Gooding Jr.). Han får också med sig revisorn Dorothy (Renée Zellweger), en ensamstående mamma som bor med sin bittra syster och som älskar Jerrys idéer. Medan kärleken börjar blomstra mellan Jerry och Dorothy, försöker Jerry hålla samman sitt privatliv med det nya företaget, Rod Tidwell (vars nya kontrakt är den enda chansen för Jerry att tjäna pengar) och sina egna inre demoner.

Filmen var en enorm succé 1996 då den hade premiär. Både Tom Cruise och Cuba Gooding Jr. Oscarsnominerades (Cuba Gooding Jr. vann för sin insats) och Renée Zellweger blev en av de mest eftertraktade skådespelerskorna i Hollywood. Några av världens mest känsa filmrepliker kommer från den här filmen, t. ex: "Show me the money!", "Help me, help you" och "You had me at hello..." Den är regisserad av Cameron Crowe som också har gjort Almost Famous och Elizabethtown. Crowe är mycket bra på att skildra människors känslor, framför allt via musik. Soundtracket till Jerry Maguire, och alla hans andra filmer, är otroligt bra och de låtval han gör passar alltid perfekt till de scener som de spelas i. Under Jerrys och Dorothys första dejt spelas Bruce Springsteens Secret Garden och det passar så äckligt perfekt att det borde vara olagligt. Vill ni se en rolig, rörande och en förvånadsvärt bra Tom Cruise-film - se den här.

Hata.

2010-04-07T18:59:00.000+02:00

Skäl till hat nummer 1: Idag åkte jag de 88 milen från Vingåker till Umeå. Mina föräldrar kom tillbaka för ett par dagar sedan, och efter ett snabbt besök i Örebro för att hälsa på min älskade snuffsipuffs och för att förbereda nya lägenheten, så var det dags att ge sig av hemåt igen. Är det något jag hatar är det att köra från Vingåker till Umeå. Inte för att jag kommer sakna Vingåker, åh nej. Det är så himla skönt att åka hemifrån - det borde vara olagligt. Nej, anledningen är att jag vill så mycket till Umeå och vissa sträckor på den här bilturen är helt ofantligt horribelt tråkiga. Värsta är de 20 milen mellan Gävle och Sundsvall. När jag åker där, genom mellan-Sverige, tänker jag i stort sett hela tiden: "Om jag bodde här skulle jag ta livet av mig". Fy fan. E4:an är ju liksom en stor väg, men på den här sträckan går den igenom en massa fula småbygder i 50 km/h och sedan går den igenom enorma skogar i 70 km/h. Grädden på moset är att varenda lastbil i världshistorien verkade vara på vägarna idag. Yeeeeeeej...Hata!

Skäl till hat nummer 2: Hemma i Vingåker var det bar mark och tussilago växte i dikena. Här är det -1 grader och ett par decimeter snö. Hata Norrland.

Vingåker - Dag 10.

2010-04-05T09:19:00.000+02:00

Igår var det 15 grader varmt och vi satt ute och fikade i solen. I morse när jag vaknade var det vitt på marken. Fuck, fuck, fuck, fuck, fuck. Den här vintern kommer aldrig ta slut! Dagens enda ljusglimt är att jag och Maja ska åka till en liten undangömd loppis någonstans mellan Vingåker och Odensbacken. En så kallad pärla.

Vingåker - Dag 9.

2010-04-04T18:30:00.000+02:00

Worst...hangover...ever! Var ute på det fashionabla stadshotellet i Katrineholm igår med min bror Gustaf och våra kompisar Maja och Jonas. Det var mycket trevligt måste jag säga! Fast det slutar aldrig bra när man framåt 23-tiden säger "alltså, jag känner mig inte full än", var på man beställer en shot. Bad move, Jacob...

När jag hade återhämtat mig från min huvudvärk och min hesa whiskeykärringröst gick jag på en promenad med Sigge. Jag träffar aldrig någon på grusvägen annars, men idag, när jag ser ut som skit och låter som en 85-årig kedjerökare, träffar jag alla våra grannar. Efter lite kallprat kollar jag ner mot diket, och vad ser jag? Min favoritblomma som också råkar vara det bästa vårtecknet ever! En tussilago. Hittade lite fler och bestämde mig för att plocka lite och ta med hem.

Förmiddagen och lite av eftermiddagen spenderade jag framför TV:n och Madonna. Jag kollade nämligen på musikalen Evita som råkade gå på 5:an. För er som inte vet så handlar den om den sanna berättelsen om Eva Péron - en b-skådis och modell under 40-talet som sedan gifte sig med Argentinas president och blev både älskad och hatad av folket. Vissa tyckte att hon var ett helgon som gjorde jättemycket för fattiga människor, medan vissa tyckte att hon var en oerfaren manslukerska. Hon dog tragiskt vid 33 års ålder i cancer. 3 timmar med nästan ingen dialog. Allt sjungs av skådespelarna Madonna, Antonio Banderas och Jonathan Pryce. De flesta känner nog igen sången "Don't cry for me Argentina" som kommer från den här filmen. Den känns lite lång och seg ibland, men den är ändå rörande och ganska cool i och med bristen på dialog.

Nu inväntar jag pizza som min bror skulle ta med sig hem. Som jag brukar säga när jag är bakfull: Ge mig någonting deepfried and smothered in chocolate.

Marmormortel.

2010-04-01T19:13:00.000+02:00

F.r.o.m. kl 12 idag så var en viss lägenhet i Örebro vår! Min och snuffsipuffsen alltså. Jag invigde lägenheten med att köpa en marmormortel som snuffsipuffsen hade önskar sig. By the way, försök säga ordet "marmormortel" flera gånger jättefort. I dare you. Hur som haver, imorgon bär det av dit igen för att flytta in lite småsaker. Jag kanske ska köpa lite hel peppar och mala lite när jag har fått in alla grejerna i lägenheten. Bara för att jag kan liksom. Jag har ju en marmormortel, marmormortel, marmormortel, marmormortel. OK, det är svårt att skriva det snabbt också.

Veckans Guldkorn!

2010-03-31T17:24:00.000+02:00

Jag älskar filmskaparen och komikern Christopher Guest. Han ägnar sig åt en väldigt speciell genre när det gäller komedifilmer. Han filmar dem, med skådespelare, som om det vore en dokumentär. Hans film Best in Show handlar till exempel om ett flertal olika människor, deras hundar och hur det går för dem på en hundutställning. Man får följa dem, se intervjuer med dem och det är hur roligt som helst! Min favorit bland hans filmer är Veckans Guldkorn, och den heter A Mighty Wind.

Precis som i Best in Show så får man följa ett flertal olika männsikor, men denna gången inom den amerikanska folkmusiken. Filmen börjar med att en gammal folkmusiker dör, och man bestämmer sig för att återförena en massa folkmusiker från 60- och 70-talet för en konsert i hans ära. Vi får följa följande karaktärer: Den kristna folkmusikgruppen The New Mainstreet Singers, trion The Folksmen och det föredetta paret Mitch & Mickey. Vi får följa dem, genom intervjuer och observationer, när de förbereder sig för den stora konserten. Gamla känslor kommer upp och en del komplikationer uppstår. Hur ska det gå på konserten för de gamla veteranerna inom folkmusiken, nu när gammal konkurrens och gammal kärlek åter igen har kommit till ytan?

Den är som sagt uppbyggd som en dokumentär och den är en så kallad "mockumentary" (eftersom man gör narr av dokumentärgenren). Christopher Guest spelar en av The Folksmen, tillsammans med hans gamla bandmedlemmar från en av hans andra filmer Spinal Tap. I gruppen The New Mainstreet Singers ser vi bland annat Jane Lynch från serien "Glee" och indiefilmdrottningen Parker Posey (världens bästa skurk i Josie & The Pussycats). Allra bäst är Eugene Levy (pappan i American Pie) och Catherine O'Hara (mamman i Ensam Hemma) som Mitch & Mickey. Mitch fick ett nervöst sammanbrott när de gjorde slut på 70-talet och är numera en väldigt förvirrad man. Mickey har gift om sig med en man som säljer katetrar och lever ett tillsynes lyckligt liv. Det är hur kul som helst att följa deras förberedelser inför konserten. Alla musik och alla låtar i filmen är skrivna av Christopher Guest och Eugene Levy, och låten "A kiss at the end of the rainbow" med Mitch & Mickey blev till och med Oscarsnominerad. Vill ni se en annorlunda komedifilm, se den här.

Experten från Norrland.

2010-03-31T09:09:00.000+02:00

Jag vill börja med att säga att jag har jättedåligt internet här ute i bushen, så jag kan inte uppdatera här så ofta som jag ville. Nu har jag hittat ett ställe i huset i alla fall, där det IBLAND finns mottagning.

Hur som haver, igår var jag i Örebro för att ha ett möte på Nerikes Allehanda (eller NA som jag kommer att kalla det framöver för enkelhetens skull). Mötet gällde ett eventuellt sommarvikariat där, och det verkade som om de redan var inställda på att jag skulle komma i sommar. Så jobbat var fixat redan innan jag kom. Yeeeeeeej. Jag hade nämnt till dem innan att jag hade erfarenhet av att jobba på tidning, så varenda person jag mötte sa något i stil med "Jaha, det är du som är experten?" eller "Ah, det är du som är Tid 2000-experten från Norrland?" (Tid 2000 är programvaran där man hanterar prenumerationer). Jag, ödmjuk som jag är, blev så klart knallrödish i ansiktet varenda gång jag mötte någon.

I övrigt händer inte mycket här i Vingåker. Idag ska jag söka ett lärarjobb i Örebro till hösten. Wish me luck!

Vingåker - Dag 2.

2010-03-28T21:23:00.000+02:00

Idag har jag gått 4 promenader med Sigge. Jag har ätit naturgodis. Jag har sett på TV. That't it. Så jävla skönt!

D.D. - Drunk Dumbo.

2010-03-27T20:03:00.000+01:00

Jag såg precis på Dumbo för första gången sen jag var kanske 11 år (ni vet, filmen om den söta storörade elefanten som kan flyga). Jag säger då det... Den filmen är messed up! Om den hade kommit ut nu hade den blivit bannlyst bortom all rim och reson. Det finns en scen då Dumbo och den där fula musen som hjälper honom råkar dricka en balja med alkohol, som de trodde var vatten. De blir fulla och drömmer sedan fylledrömmer om rosa ögonlösa elefanter (som, by the way, är skitläskiga) och sedan träffar de ett gäng kråkor som röker cigarrer som om det inte fanns en morgondag. I dagens post-Bush USA, där Disney är ett stort läskigt kristet familjeidyllisk äckelbolag som producerar "stjärnor" som Miley Cyrus och Zac Efron, finns inte plats för fulla elefantungar. Vad är det för värld vi lever i?

Vingåker - Dag 1.

2010-03-27T17:09:00.001+01:00

Nu har jag återhämtat mig från Kirsten Dunst-euforin och är nu tillbaka i verkligeheten. Eller termen "verkligheten" kan för tillfället diskuteras. Just nu är jag i mina föräldrars hem i Vingåker ("1 promille av Sverige kan inte ha fel" är kommunens slogan. Enough said). Det ser inte ut som det gjorde när jag var yngre. Istället för ett vardagsrum finns nu istället ett gym/TV/biosalong med storbilds-TV. Istället för för mitt rum så finns...ja, gymmet/TV/biosalong-rummet och istället för min brors rum finns ett kontor. Allt är vuxet, stilrent och piffat. Jag gillar det faktiskt. Här kommer jag spendera de närmaste två veckorna. Jag ska nämligen vara nanny, eller manny (man + nanny), till den andra snuffsipuffsen i mitt liv, nämligen min golden retriever Sigge. Föräldrarna drar till Mellanöstern och jag får ett helt hus för mig själv i 2 veckor. Behöver jag en semester? Ja. Är Vingåker den ideala platsen för denna semester? Hell no. Ska det bli skönt ändå? Jaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaa.

Jag kommer dock sakna min snuffsipuffs (nej, inte Sigge. Sigge är ju här!). Han är i Göteborg med sin familj och chillaxar ett tag. Hur som haver, jag kommer uppdatera varje dag om mina äventyr i Vingmarkerna. Idag är Dag 1. Mina föräldrar ska snart åka iväg och jag får huset för mig själv. Jag har redan hela kvällen planerad: Först äta mat, sedan basta, sedan se på Dumbo (oh yeah, Disney-nostalgi), sedan ut med Sigge, sedan sova. Tack Vingåker, tack.

Veckans Guldkorn!

2010-03-24T22:22:00.000+01:00

Jag tänkte fortsätta på Kirsten Dunst-spåret och ta en av filmerna jag nämnde igår som Veckans Guldkorn. Jag kollade på den idag och den är fortfarande lika melankolisk och vacker som jag minns den. Jag pratar om Sofia Coppolas Virgin Suicides.

Filmen handlar om ett gänga pojkar i en amerikansk förort under 70-talet och deras fascination över grannflickorna Cecilia, Lux (Kirsten Dunst), Bonnie, Mary och Theresa Lisbon. Systrarna bor i ett väldigt strikt hem, men de är alla till synes väldigt glada flickor. Cecilia, den yngsta utav dem, är den enda som verkar vara påverkad av någon slags depression. Hon blir den första som tar livet av sig. Efter det får man följa grannpojkarna och hur de försöker lista ut varför de är så fascinerade av de här systrarna. Man får också följa systrarna och hur deras föräldrars strikthet och deras till synes allt mer klaustrofobiska tillvaro leder dem till ren desperation. När de till slut blir instängda i huset av deras mamma blir följderna katastrofala...

Filmen är otroligt vackert filmad av Sofia Coppola och soundtracket, som är inspelat av den franska elektropopgruppen Air, är fantastiskt stämningsfull. Kirsten Dunsts karaktär Lux är nog den systern man får en bredast bild av i filmen. Hon är den enda av systrarna som rent fysiskt agerar ut sin frustration över sin tillvaro. Hon röker, dricker, ligger med killar och lyssnar på rockmusik. Dunst gör det fantastiskt bra. Är det någon som kan spela en deprimerad och ångestfylld tonåring så torde det väl vara hon. James Woods och Kathleen Turner är bra som den förvirrade pappan respektive den konservativa och strikta mamman. Om ni vill uppleva en bitterljuv film, med skön musik och väldigt starka scener emellanåt, ja, då ska ni se den här.

Love Kirsten Dunst.

2010-03-23T18:16:00.000+01:00

För ett tag sedan var jag helt hooked på Helen Hunt, och visst, hon är en utmärkt skådespelare och jag älskar henne, men nu har min tillgivenhet övergått till någon annan. Jag och snuffsipuffsen kollade nämligen för ett tag sedan på en av de vackraste filmerna någonsin - Marie Antoinette med Kirsten Dunst. Titeln förklarar det mesta med filmen. Det är en film om den franska drottningen under den Franska Revolutionen. Det slog mig när vi tittade på den att Kirsten Dunst kan verkligen säga mycket med sitt ansikte, utan att bokstavligt talat säga så mycket. Man ser väldigt lätt sorg i hennes ögon. Därför diggar jag henne.

Första gången jag riktigt lade märke till henne var också i en Sofia Coppola-film (Sofia har också regisserat Marie Antoinette), nämligen Virgin Suicides. Också här, i denna otroligt vackra och melankoliska film, framkommer hennes sorgsna sida väldigt tydligt.

Naturligtvis har hon en komisk sida också, som i Bring it on! Fast den är väldigt lättsam och faktiskt en av de roligaste tonårskomedierna som finns, så ger Kirsten en tyngd åt tollen, precis som Reese Witherspoon gjorde i Legally Blonde.

I helgen hade jag ett eget litet Spider-man-maraton, och för er som inte vet vem som spelar den fagra rödhåriga kvinnan Mary-Jane, som Peter Parker förälskar sig i, så kan jag säger er att det är (surprise surprise) Kirsten Dunst!

Ja, jag tänker inte räkna upp varenda film som hon har varit med i. Herregud kvinnan började skådespela när hon var 3 år! Men jag tänker avsluta mina bilder med min favoritroll som Kirsten har spelat. Hon var 11 år när hon fick rollen som Claudia i Interview with the Vampire (En Vampyrs Bekännelser). Hon spelar en barnvampyr som umgås med Brad Pitts och Tom Cruises karaktärer Louis och Lestat. Hon är ond, tempramentsfull och alldeles...alldeles underbar.

Som många barnskådespelare så har hon under sin uppväxt lidit av depression, alkoholism och pillerberoende, men till skillnad från vissa andra (*host* Lindsay Lohan *host*) så gör hon det med lite klass. Hon är nuförtiden nykter och det ryktas redan nu att hon kan få en Oscar för sin uppkommande roll i filmen All Good Things. Hennes melankoliska ansikte förtjänar det. Jag tänker avlsuta med att bortse från Peter Griffins kommentar om Kirsten Dunst i Family Guy, när han pratar om svåra val i livet: "Jeez, it's like choosing between Sarah Jessica Parker and Kirsten Dunst in a "weird face - hot body"-contest. It can't be done!" Fy, Peter Griffin. Fy.

Har inte hänt mö.

2010-03-22T22:18:00.000+01:00

Nu har helgen passerat, och förutom att jag har haft ett Spider-man-maraton, jag och Dennis har gått hem tidigt från min grannes fest och jag blev skitsur när vi spelade tv-spel eftersom jag är världens sämsta förlorare, så har det inte hänt mycket. Såg nyss på det bästa som har hänt svensk TV sedan "Skilda Världar", nämligen "Svenska Hollywoodfuar". Päivi är min bitch. Nu ska jag sova. Jag tänkta uppdatera lite mer imorgon, men nu ska jag sova lite eftersom jag och snuffsipuffsen ska upp kl. 05.30 imorgon. Snuffsipuffsen har förresten klippt sig och färgar håret idag. Han blev jättesexig! Som en kort, yngre och mörkhårig Ryan Renolds.

Butiksbiträden, ta er i akt.

2010-03-19T16:40:00.000+01:00

Jag tänkte visa bilderna som jag gjorde till uppgiften i Grafisk Form, där vi skulle illustrera en låt, men först vill jag bara berätta om när jag skulle köpa lite TV-spel igår. Jo, det är så att min snuffsipuffs har tagit körkort precis och jag tänkte därför överraska honom med ett tv-spel som jag visste att han ville ha, nämligen "Street Fighter". Ni vet, tv-spelet som blev film med Jean-Claude Van Damme och Kylie Minogue. Hög klass alltså. Hur som haver, jag hittade "Tekken 6" på rea också och bestämde mig för att köpa den också. När jag sedan kom fram till kassan stod där tre nörda... eh, jag menar "butiksbiträden". I alla fall, de här "butiksbiträdena" började snacka om att: "Öh, nu behöver du bara (ja, sen sa de något random fightingspel) så har du allt som behövs!" Sedan dröjde det inte länge innan en annan sa: "Jaha, vilket utav dom här spelen är bäst tror du?" Jag ville att de skulle få klamydia där och då. Varför insisterar butiksbiträden på att kallprata och försöka vara gemytliga? Låt mig betala för mina saker så att jag kan gå! Tacka vet jag HM där personalen alltid är snabb och opersonlig. Nördarna (ja, jag skiter i att kalla dem butiksbiträden. De var supernördar!) på Game i Kungspassagen - om ni läser det här: Prata inte med mig. Jag vet ingenting om tv-spel och ni var läskiga. Tack

Så, nu har jag fått ur mig min dos bitterhet för idag. Nu kan jag visa bilderna jag gjorde till uppgiften i skolan. Jag illustrerade 3 bilder till Radiohead - Creep. Idén jag fick i huvudet var helt enkelt en dragqueen/frankenstein/ängel. Han/hon/det känner sig som ett creep även om han/hon/det har väldigt vackra vingar. Först står han/hon/det där naken...exposed, sedan får han/hon/det vackra vingar som sedan omsluter honom/henne/det. Poetiskt värre. Jag förlade bilden i en skolkorridor också. Vem känner sig inte som ett creep i en skolkorridor?

Ground control to Major Tom...

2010-03-18T09:47:00.001+01:00

Jag sitter och tittar ut genom fönstret. Det snöar. Det är typ -5 grader ute. Det är den 18 mars. DÖ VINTER, DÖ! Det här har, utan tvekan, varit den längsta och den bitchigaste vintern i mannaminne.

Hur som haver, om ett tag ska jag pallra mig ut i snöstormen och ner till universitetet, där jag ska illustrera tre bilder. Bilderna ska vara inspirerade av en låt och vi har fått en del alternativ av läraren. För mig står det nu mellan Radiohead - Creep eller David Bowie - Space Oddity. Antigen illustrerar jag en bild med ett freak som vill ha en själ eller en astronaut som är fast på någon random planet. Hmm...tricky.

Veckans Guldkorn!

2010-03-17T21:47:00.000+01:00

Jag glömde nästan bort att skriva Veckans Guldkorn idag! Det är lite sent i och för sig, men jag kom på det till slut. Jag tänkte att jag skulle spinna vidare på min Helen Hunt-eufori som jag har lidit av de senaste dagarna. Just precis nu, innan jag satta mig ner och började skriva bloggen, såg jag på filmen As Good as it Gets (Livet Från Den Ljusa Sidan) med Jack Nicholson, Helen Hunt och Greg Kinnear. Den är Veckans Guldkorn.

Filmen handlar om Melvin (Jack Nicholson) som är en mycket bitter, elak och rentav otrevlig man på alla sätt och vis, och som lider av tvångssyndrom. Han måste låsa dörren 5 gånger när han kommer hem, han kan endast gå på stenplattorna på trottoaren och inte i skårorna mellan plattorna och han äter frukost på samma restaurang och vid samma bord varje dag. Alla som träffar honom hatar honom genast eller blir förnärmad inom ett par sekunder, eftersom Melvin inte är långsam med att säga vad han tycker och tänker om alla han träffar. Den enda som står ut med honom och som vågar säga emot honom är servitrisen Carol (Helen Hunt) som jobbar på restaurangen där han äter varje dag. Hon är också den enda som Melvin verkar tycka om över huvud taget. När Carols son, som är kroniskt sjuk, blir ännu sämre erbjuder sig Melvin att betala för en privatläkare. Detta för att hon ska kunna vara på jobbat så mycket som möjligt. Der här är början på en romans mellan två väldigt osannolika människor. En gammal man med tvångssyndrom och en trött ensamstående mamma. Till historien hör också Melvins homosexuella granne Simon (Greg Kinnear) och hunden Verdell, som alla på sätt och vis bidrar till att Melvin blir mindre och mindre beroende av sina tankar och vågar öppna upp sig för Carol.

Både Jack Nicholson och Helen Hunt vann en Oscar för sina prestationer och det är de absolut värda. Det är sällsynt med en film som hittar balansen mellan drama och komedi, men den här filmen gör det galant. Å ena sidan blir man otroligt berörd av Carols känsla av hopplöshet inför sin sjuka son och för de känslor hon utvecklar för Melvin. Å andra sidan är filmen fullproppad av otroligt roliga repliker som får en att skratta tills magen gör ont. En klassiker är när Melvin, Carol och Simon ska åka på en bilresa och Melvin ska presentera dem för varandra: "Carol the waitress, Simon the fag." Repliken är inte bara hysteriskt rolig i filmen, men den fångar också Melvins benägenhet att inte tänka på andra människor känslor och Jack Nicholson gör det så äckligt bra att det inte är sant. Om ni vill uppleva en kärlekshistoria utöver det vanliga, som både bjuder på verkligt drama och många skratt, ja, då är det här filmen för dig.

Slöjd i Norr.

2010-03-17T08:48:00.000+01:00

Om 15 min börjar dagens lektion. I måndags fick vi i uppdrag av läraren att göra en RIKTIG annons till Umeå Universitets slöjdkonferens i November. Temat är "Slöjd i Norr". Bara en utav oss i klassen kommer att bli utvald och dennes annons kommer att vara den officiella annonsen för eventet. Spännande! Så här ser min annons ut:

Love Helen Hunt.

2010-03-16T20:21:00.000+01:00

Ibland blir det så att jag hamnar i "skådespelarperioder", dvs. jag blir speciellt inspirerad av en speciell skådespelare. För ett tag sedan såg jag alla filmer jag kunde komma över med Nicole Kidman. Man kanske kan anta att jag vid det tillfället kände mig lång, kall, australiensisk och fejkblond, men gud hjälpe mig - jag älskar henne. Nästan lika mycket som min fiktiva fru Gwyneth Paltrow.

Hur som haver, just nu är jag inne i en Helen Hunt-period. Ni kommer ihåg Helen Hunt eller? Hon var med i komediserien "Mad About You ("Galen i Kärlek") och filmer som Twister, Pay it forward (Skicka Vidare), What Women Want (Vad Kvinnor Vill Ha) och naturligtvis As Good as it Gets (Livet Från Den Ljusa Sidan), varav den sista nämnda filmen var den hon vann sin Oscar för. Hon är så otroligt speciell i sitt skådespeleri och hon har ett väldigt säreget minspel. Hon ser också ganska säregen ut, vilket är en av anledningarna att jag tycker om henne. Hon har en höknäsa och väldigt tunga ögonbryn, men gud hjälpe mig igen - jag gillar't. Nuförtiden gör hon inte så mycket, men som tur är kan jag sitta och gotta mig i hennes filmer på DVD och sitta framför datorn och ha ett "Mad About You"-maraton. Jag älskar mitt liv. Och Helen Hunt.

Be Italian.

2010-03-16T14:41:00.000+01:00

För ett tag sedan var jag och snuffsipuffsen på bio och såg Rob Marshalls film Nine. Både jag och snuffsipuffsen är enorma fan av hans musikal Chicago med Renée Zellweger, Catherine Zeta-Jones och Richard Gere. Vi diggar den stenhårt and all that jazz så att säga. Vi gillar inte bara Chicago i och för sig, vi älskar musikal i allmänhet. Hairspray, Moulin Rouge!, Sound of Music och så naturligtvis varenda Disneymusikal som någonsin gjorts. Förutom Fantasia. Den är ful, äcklig, konstig och borde dö. Men förutom det så! Hur som haver, vi hade höga förväntningar på Nine. Införlivades dom? Nej. Var den bra? Ja. Fast den var absolut inte i närheten av Chicago. Det som är bra med den filmen är tempot, humorn och de otroligt välkoreograferade sångnumrena. Nine höll helt enkelt inte samma standard. Låtarna, med undantag från "Be Italian" med Fergie, "Folis Bergères" med Judi Dench och "Cinema Italiano" med Kate Hudson, saknade alla det där lilla extra för att göra dem extraordinära. Marion Cotillard, Penelope Cruz och Nicole Kidman är alla bra i sina roller, men det var synd att deras sångnummer inte var tillräckligt minnesvärda. Ett stort minus är också, tyvärr, Daniel Day-Lewis i huvudrollen. Han må vara en av de mest talangfulla skådespelarna på länge (med 2 Oscars i bagaget), men att låta en hardcore irländare spela en italienare är bara fel på alla sätt och vis.

Mintyy, glitterhorn och guldmedaljonger.

2010-03-15T16:50:00.000+01:00

Så här såg jag ut i backarna i helgen! Sveamössan och min grönrutiga scarf i högsta hugg. I was one sexy beast med andra ord. Vi anlände i torsdags och träffade upp mina föräldrar vid våran stuga som de hade hyrt. Det visade sig att den var alldeles nybyggd och superfräsch! Nedanför ser ni snuffsipuffsen som ganska snabbt gjorde sig bekväm i den stora röda lädersoffan som fanns där. Så söt!

Jag hade ju tänkt att det skulle bli en lugn helg, men åh nej! Mina föräldrar, som annars kan titulera sig som vardagsnykterister, hade tagit med sig 3 flaskor vin, 1 mintuu (eller mintyy som mamma säger) och 1 flaska jägermeister. Mamma hade upptäckt hur gott det var att dricka varm choklad med mintuu och insisterade på att det var något vi skulle göra varje kväll. Och det var sagan om hur mina vita och lugna helg for dit pepparn växer! Gott var det i alla fall. På fredagen åt vi middag på den lokala restaurangen Anorak och jag ska säga er att om den restaurangen hade en inredningsarkitekt så borde han eller henne få klamydia. Så fult var det. Jag tog inga bilder, men för att ge er en bild så ska jag nämna några av grejerna som fanns där: Renhorn med glitter och två par skridskor hängande från sig, renfäll som hängde i taken ovanför borden, lokala vägskyltar och en hel del skidantikviteter som var strategiskt uppsatta här och var i hela restaurangen. Jag skulle kalla det fjällkitch. Inredningen speglade i alla fall inte maten (thank god) för att den var skitgod! Jag, snuffsipuffsen och pappa åt stora köttbitar med bearnaisesås, hemmagjord chutney och barbeque-sås medan mamma åt friterad scampi. MUMMA.

Annars spenderade jag, snuffsipuffsen och pappa dagarna i backarna och hade det hur underbart och mysigt som helst. Så här såg det ut:

Mamma åker inte skidor, så hon spenderade dagarna med att gå med våran hund Sigge, läsa böcker och allmän chillaxing. På det det hela var det en hardcore fjällhelg som sammanfattningsvis kan sammanfattas med orden: Mintyy, glitterhorn och guldmedaljonger (den sista anknyter till en viss examenspresent som jag fick av päronen).

Det kommer mera.

2010-03-14T17:20:00.000+01:00

Nu har jag precis kommit tillbaka från en underbar minisemester à la Vemdalsskalet med snuffsipuffsen och mina föräldrar. Detta är anledningen till att jag inte har uppdaterat sedan i onsdags. Har mycket att berätta och många bilder att visa, men just nu orkar jag helt enkelt inte. Kalla mig old fashioned, men efter en 6-timmars biltur känner jag att sängen har förtur. Bloggen får vänta tills imorgon.

Veckans Guldkorn!

2010-03-10T16:44:00.000+01:00

Veckans Guldkorn är en film som jag tyckte väldigt mycket om när jag var liten, och som jag kollade på igen senast igår. Ni förstår, när jag var liten älskade jag långa dramafilmer som fick mig att gråta! Jag menar filmer som Forrest Gump, Fried Green Tomatoes (Stekta Gröna Tomater) eller The Joy Luck Club. Jag älskar fortfarande de här filmerna och så fort jag känner att jag behöver råta ut lite så sätter jag på någon utav dem. Veckans Guldkorn är också en av dessa filmer. Jag pratar om Terms of Endearment (Ömhetsbevis).

Filmen handlar om relationen mellan modern Aurora (Shirley MacLaine) och dottern Emma (Debra Winger). De är väldigt olika varandra. Aurora är känslokall, pryd och alltid brutalt ärlig, medan Emma är gladsint, hämningslös och barnslig. De är varandras totala motsatser och för de mesta så grälar de med varandra, eftersom de helt enkelt inte förstår varandras val i livet. Aurora förstår inte varför Emma gifter sig med den fattige och inkompetenta Flap, varför hon får 3 barn med honom och varför hon stannar kvar hos honom trots att han har varit otrogen. Emma förstår inte varför Aurora inte tar mer chanser i livet och varför hon inte inleder en relation med grannen Garrett (Jack Nicholson), en föredetta astronaut som har fattat tycke för henne. Trots detta, trots att de absolut inte förstår varandra, pratar de i telefonen varje dag och de är bästa vänner. De berättar allt för varandra och även om det oftast slutar i gräl så står de vid varandras sida. Saker och ting kompliceras när Emma upptäcker en klump i armhålan och hon får diagnosen cancer. Kommer hon att överleva eller måste Aurora lära sig leva utan Emma?

När den här filmen kom så vann den 5 Oscars, bl. a. för Bästa Film. Både Shirley MacLaine och Debra Winger var nominerade till bästa huvudroll, men det var MacLaine som gick hem med priset. Jack Nicholson tog också hem en Oscar för bästa manliga biroll. Den här filmen illustrerar otroligt bra hur komplicerad relationen mellan föräldrar och barn kan vara. Man märker redan tidigt i filmen att Aurora älskar Emma mer än något annat och det finns ett starkt band mellan dem, men det faktum att de är så olika gör deras relation otroligt komplex. Jag grät när jag såg den för första gången när jag var liten, och jag grät igår när jag åter igen kollade på den. Känner ni att ni behöver tömmas på lite tårar är det här filmen för er!

Sammanfattning av en helg.

2010-03-09T16:08:00.000+01:00

Förlåt att jag inte har uppdaterat min blogg på ett par dagar (om det nu finns någon som läser den?) men jag var seriöst tvungen att återhämta mig från den här helgen. Som sagt, det var klassfest i lördags och en sammanfattning av den kvällen är: Chicago, vin, "jag har aldrig...", strippåle, läskig busstant, Corona, "flatliners", dålig 90-talsmusik, dålig technomusik och kebabtallrik. Det var jävligt kul! Needless to say, mådde jag som jag förtjänade i söndags. "Betonghatten på!" som min kompis Emelie skulle säga. Trots det bestämde sig jag och snuffsipuffsen för att stanna uppe och se på Oscarsgalan natten mellan söndagen och måndagen (eftersom vi båda var lediga).

Oscarsgalan är ju för mig, som jag har skrivit i ett tidigare inlägg, som OS eller VM för den som är sportintresserad. Jag väntar i flera månader på att få höra orden: "And the Oscar goes to..." Efter att ha bunkrat upp med chips, godis och pizza började vi kolla på inslagen från röda mattan kl. 00 på natten. Vid kl. 06 var det slut. Jag och snuffsipuffsen var vid det här laget ganska...ja, döda helt enkelt. Så vi gick och la oss. Kunde jag somna? Nej. Var det frustrerande? Ja. Jag somnade tillslut vid 11-tiden på förmiddagen och vaknade kl. 14.30 på eftermiddagen. Resten av månadagen spenderades i en slags dimma...

Men för att återgå till Oscarsgalan då! Det var en hel del highlights och en del besvikelser. Vi kan börja med den röda mattan, där man till slut fick se vilken klänning som ssåg bäst respektive sämst ut. För mig går priset för bästa klänning först och främst till Sandra Bullock! Jag älskade den champagnefärgade guldklänningen tillsammans med det enkla utsläppta håret. Gorgeous! Jag är också glad att hon vann en Oscar för sin roll i The Blind Side. You go, Sandra! Dock måste jag också säga att jag ÄLSKADE Maggie Gyllenhaals klänning. Det blir oavgjort mellan dem ändå.

Priset för fulaste klänningen går till Charlize Theron. Seriöst. Den här klänningen är fugly (fucking + ugly)! Hennes stylist borde få klamydia eller nåt.

Priset för konstigaste klänningen som ände är snygg på sitt sätt går till....nä, det blir oavgjort här också. Det går till Zoe Saldana och Sarah Jessica Parker!

Priset för mest förtjänta Oscar och mest tacksamma tacktal går till Mo'nique. Hon är engentligen en stand-up komiker, men spelar en aggressiv, manipulerande och tragisk mamma i filmen Precious: Based on the novel Push by Sapphire. När en reporter efteråt frågar henne om hon nu känner sig som en skådespelerska, svarar hon: "No. I'm a stand-up comidienne that won an Oscar". Hon är så söt och välförtjänt!

Priset för sämsta attityd hands down till George Clooney. Han såg så jävla sur ut hela kvällen. Han är ju faktiskt nominerad och får spendera kvällen med en massa fascinerande och vackra människor. Lighten up!

Priset för det mest pinsamma försöket till ett skämt går till Ben Stiller. Han kom utklädd till en Na'vi från James Camerons film Avatar. Skrattade jag? Nej. Skrattade James Cameron? Nja. Skrattade publiken? Måttligt.

Sista priset går till de som vann en Oscar och som jag tänkte: "Åh, de förtjänar det, men jag bryr mig inte så mycket". Jeff Bridges, med sin sexiga stämma, vann för sin prestation i filmen Crazy Heart. Kathryn Bigelow vann, som första kvinna, Oscarn för bästa regissör. Hon har skrivit historia alltså! Det förtjänar ett pris. Plus att Jeff Bridges har en sexig röst.

Det hände naturligtvis mycket mer saker under galan som pågick under drygt 3,5 timmar, men det orkar jag inte skriva här. Nu ska jag rita lite. Kramkalas!

Klassfest.

2010-03-07T11:13:00.000+01:00

Igår var det klassfest, och vilken klassfest sen! Bekvämt nog var förfesten hos en klasskamrat som bara bor ett par hundra meter bort, så jag slapp gå allt för långt i det underbara vädret. Orka med frisk luft liksom. Hur som haver, kvällen slutade på Corona där en annan klasskamrat övertalade mig att dela en shot med honom. En fråga... Slutar sådana åtaganden någonsin bra? Jag tror inte det. I det här fallet var det dessutom en shot bestående av följande ingredienser: Tequila, sambuca och tabasco. Kom inte ihåg vad den hette (surprise!) men jag fick lite kväljningar när jag skrev om den nu. Kvällen avslutades på Baloogrillen där vi förtärde välförtjänst fyllekäk. Idag vaknade jag kl. 08.00 med lakrits- och vitlökssmak i munnen. Mumma.

Soluppgång i Versailles.

2010-03-05T06:34:00.000+01:00

Idag vaknade jag 05.08. Klarvaken, klarhungrig och klarpissnödig. Vid sådana stunder tänker jag: "Hmm, man kanske borde gå ut och se på soluppgången? Det känns lagom uppmuntrande och vackert". Jag tänker på en scen från Sofia Coppolas Marie Antoinette, när hon och hennes entourage åker hem från en maskerad i Paris i ottan. De stannar utanför Versailles, vid den stora trädgården och bara sitter och tittar på soluppgången medan de första strålerna träffar slottet bakom dem. Det är en otroligt vacker scen, från en otroligt vacker film! Sådana scener får mig att vilja gå ut och faktiskt kolla på soluppgången. Sedan tänker jag: "Hmm, det här är Sverige. Det är -9 grader ute. Det är en massa snö överallt. Screw the sunrise".

Soluppgångsscenen från Marie Antoinette.

I alla fall, ikväll ska jag och snuffsipuffsen gå och se Alice in Wonderland på bio! Och som jag har längtat! Inte bara för att jag är världens största Tim Burton-fan och Edward Scissorhands är bland det bästa som gjorts och det faktum att han är gift med den coola Helena Bonham Carter som råkar spela min favoritkaraktär Bellatrix Lestrange från Harry Potter-serien och som spelar The Red Queen i den här filmen och för att den är i 3D och för att jag inte kan bestämma mig för om Johnny Depp är snygg eller inte och... vänta, nu tappade jag tråden. Ja, just det! Inte bara för alla dom här sakerna, men också för att den verkar vara den coolaste filmen ever helt enkelt.

Hurtig och miljövänlig.

2010-03-04T17:16:00.000+01:00

Idag var det så härligt väder att jag gick till skolan! Hörde ni? GICK! Inte så chockerande kanske. Många går till skolan liksom. However, jag har för vana att så fort den första snön faller så ställer jag illa kvickt in cykeln i cykelförrådet. Där får den stå resten av vintern, medan jag tar bilen vart jag än ska. Jag vet, jag är både hurtig och miljövänlig. Men idag bestämde jag mig alltså för att gå. Uppfriskande värre!

Hur som haver, ikväll vankas kinesisk middag då jag, snuffsipuffsen och några vänner ska fira snuffsipuffsens rumskompis födelsedag. Sedan ska vi åka hem och kolla på "Sveriges Värsta Bilförare" - Svenskt white trash när det är som allra bäst.

Veckans Guldkorn!

2010-03-03T16:09:00.001+01:00

Då var det åter igen dags för Veckans Guldkorn. Den här veckan har jag valt en film som möjligen är känd inom vissa kretsar, men jag tror ändå inte det är så många som har sett den här bitterljuva historien. Filmen heter Lost and Delirious och det är ett kanadensiskt drama från 2001 som är av regisserad av Léa Pool. Huvudrollerna spelas av Piper Perabo, Mischa Barton
och Jessica Paré.

Filmen handlar om Mary (även kallad Mouse) som blir ivägskickad till en privatskola av sin pappa och sin styrmor. På skolan får hon bo tillsammans med den vackra Viktoria (även kallad Tory) och den rebelliska Pauline (även kallad Paulie). Tory och Paulie har egentligen ett kärleksförhållande och när de blir upptäckta en morgon av Torys lillasyster börjar Tory tveka på deras förhållande. Hon börjar dra sig undan och träffar till slut en kille, vilket lämnar Paulie ensam. Sakta men säkert börjar Paulie få ett nervöst sammanbrott och den enda som hon kan förlita sig på är Mouse, men hennes kärlek till Tory är för stark för att försvinna. Kommer hon kunna gå vidare med livet eller kommer hennes kärlek till Tory att förgöra henne? Samtidigt konfronteras Mouse av sina egna känslor, både vad gäller kärleken och hennes förhållande till sin pappa.

Det här är en intim film. Man får tätt följa de tre huvudkaraktärerna genom hela filmen, speciellt Paulie som spelas av Piper Perabo (Coyote Ugly). Man får som tittare följa varenda gräl, varenda besvikelse och varenda ömt kärleksögonblick nära inpå och det gör att man blir otroligt berörd av filmen. Vissa stunder filmas bara en av tjejernas ansikte då denne gråter långa stunder och man kan inget annat än känna den smärta som dom känner. Filmen visar tydligt hur passionerat och smärtsamt kärlek kan vara. När jag såg den här filmen första gången kunde jag inte sluta tänka på den på flera dagar. Den har fortfarande samma effekt. Kärlek är alltid relevant. Vara sig den är mellan ett gift par, mellan vänner eller mellan två tonårstjejer på en privatskola i Kanada.

Spontanitet, bra eller dåligt?

2010-03-02T21:42:00.000+01:00

Idag fick jag och snuffsipuffsen reda på att vi har fått en lägenhet i Örebro! Det känns så himla skönt att slippa tänka på huruvida man kommer att bli hemlös till sommaren eller inte. Hur som haver, lägenheten är nyrenoverad, den ligger centralt och den är på det hela helt fantastiskt. Jag märker redan att den kommer att vara bra för min ekonomi... Jag vill dra mig till minnes när jag bodde i Haga (nära centrum i Umeå), och jag spenderad var och varannan dag nere på centrum. Spontanfika och spontanshopping. Needless to say, min ekonomi led av spontanpankhet. Men nu är jag "vuxen", med mycket fler bollar i luften och förhoppningsvis mycket mer vett i skallen. Jag och snuffsipuffsen kommer nog att klara oss alldeles utmärkt.

På tal om något annat så ska jag och snuffsipuffsen se på Tim Burtons Alice in Wonderland (eller Alice in THE Wonderland som snuffsipuffsen så elegant uttrycker det) på 3D till helgen. Jag har sett fram emot den här filmen i typ 2 år! Ge mig Johnny Depps läskiga ögonbryn och Helena Bonham Carters förstorade huvud nu!

Mufasa är sexig.

2010-03-02T17:23:00.001+01:00

Vet ni vad jag älskar? Jag älskar att citera filmer medan dom pågår. Som igår till exempel, när jag och snuffsipuffsen kollade på Lejonkungen.

Scar: "Livet är så orättvist, och jag... Jag blir aldrig kung. Och du kommer aldrig mer se solen gå upp. Adjö."
Zazoo: "Har din mamma inte lärt dig att man inte ska leka med maten?"
Scar: "Åh, Zazoo. Jag förlorade min lunch."
Zazoo: "Du har förlorat mycket mer än den när kungen är färdig med dig! Han är ilsken som en flodhäst med nageltrång."
Scar: "Åh... Jag darrar av skräck!"
Zazoo: "Scar... Se inte på mig så där!"

Så här fortsatte det titt som tätt under filmens gång. I love it! Jag älskar speciellt att imitera Mufasa. Han har så djup och sexig röst..."ÄR DET EN UTMANING???"

Action!

2010-03-01T18:30:00.000+01:00

Idag vaknade jag 09.30. Jag fick en sovmorgon utan dess like alltså! Helt otroligt.

Helgen har i alla fall präglats av två saker: Actionfilmer och gayklubb. I lördags var jag och ett stort tjejgäng hemma hos min granne Ceasar innan vi for till gayklubben Babylon nere på stan. Som vanligt när det gäller gayklubbarna i Umeå så var det tätt med tjejer där. För att uttrycka det så tydligt som möjligt så skulle jag tro att för varje kille med alldeles för tajta kläder så fanns det 15 tjejer med kort hår eller dreads. That's a lot of lesbians. Hur som haver, till sist var det bara jag och Ceasar kvar. De andra i gänget gick pga (och jag citerar): "Bristen på penis". Jag och Ceasar försökte hålla fortet så länge det gick, men vid 01-tiden var vi båda så trötta att vi tog första bästa buss hem.

Men det här med actionfilmer då? Jo, jag fick för mig här om dagen att kolla på Lara Croft: Tomb Raider med Angelina Jolie. Tydligen led jag av brist på tjejmuskler, halvdanna specielaffekter och konstlade brittiska accenter (får rysningar när Angelina försöker dra till med ett "bugger"). Natruligtvis var jag också tvungen att se uppföljaren Lara Croft Tomb Raider: The Cradle of Life, där man får se en ovanligt het Gerard Butler. Den med lite chokladsås på tänker jag... Chokladsås på honom i filmen 300? Not so much. I alla fall, igår när jag led av bakfylla och snuffsipuffsen av söndagströtthet så bestämde vi oss för att pigga upp oss själva med lite action. Först kollade vi på Constantine med Keanu Reeves och Rachel Weisz, där Keanu spelar en modern exorcist i kampen mellan änglar och demoner på jorden. Måste också påpeka att Tilda Swinton och Peter Stormare är underbara som ängeln Gabriel respektive Lucifer. Sedan kollade vi på Eagle Eye med Shia LaBeouf och Michelle Monaghan. Fartfylld action med en läskig dator som försöker ta kontroll över USA (datorns röst görs av Julianne Moore. Värsta!) Vill dock varna känsliga tittare för att den äckligaste skådepelaren ever är med i den filmen. Billy Bob Thorton. Usch!

Så sammanfattningsvis har det varit en helg av lesb...lesbiskiali....lesbialitet...lesb, eh whatever. Saker som är lesbiskt. Och så action så klart.

Förbannelsen.

2010-02-27T17:01:00.001+01:00

Det vilar en förbannelse över mig. Jo, det är sant, tro mig. Snuffsipuffsen vet om den och han är också den som tyvärr oftast får leva med konsekvenserna av den...

Jag vaknar tidigt. Äckligt tidigt. Alltid. Idag gick jag upp kl 05.26 och jag vet inte hur normalt det är för vanligt folk som inte lider av en "hej jag vaknar konstigt tidigt av ingen som helst anledning"-förbannelse att gå upp vid den tiden på lördagar, men...nej, det är inte normalt. Konstigt nog är jag inte heller speciellt trött resten av dagen. Jag klarar mig liksom. That's just weird, right? Det finns dock lite positiva saker med att vakna tidigt. Jag får en stund för mig själv, jag kan se på när solen går upp, jag kan diska, piffa i lägenheten och jag kan se på en film som jag har försökt få snuffsipuffsen att se men åter igen vill han inte se den för det är tydligen inte "hans typ av film". Ja, det har blivit en vana att jag gör alla dessa saker på morgonen eftersom jag har vaknat tidigt så långt jag kan minnas. En gång sov jag till 12.30 (eftersom jag hade varit på efterfest till 06.00) och jag fick total panik när jag vaknade. Hela dagen hade förflutit!

Hur som haver, det som är mest negativt med förbannelsen är att den även verkar när jag är bakfull. Så ikväll, efter att jag har dansat järnet på Umeås enda gayklubb som arrangeras en gång i månaden, kommer jag att vakna vid 07.00 även om jag kommer hem vid 03.00. Yeeeeeeej for me...

Bon appetit!

2010-02-26T23:04:00.000+01:00

Efter en relativt skön dag på stan, som avslutades med en blöt snöstorm från helvetet, spenderade jag och snuffsipuffsen resten av dagen framför TV:n med våran hemmagjorda pizza i högsta hugg. Jag säger då det, färdiggjorda pizzakit är det bästa av guds skapelser! Hur som haver, vi avslutade myskvällen med att se på Julie & Julia, det vill säga den filmen som Meryl Streep förhoppningsvis tar hem Oscarn för i år. Hon spelar kocken Julia Child som på 50-, 60- och 70-talet var en av USA:s mest kända (och exentriska) kockar. Filmen handlar också om Julie Powell (Amy Adams) som bestämmer sig för att skriva en blogg om hur hon försöker laga sig igenom Julia Childs massiva kokbok på ett år.

Efter att ha sett filmen blir man genast sugen på att laga något i stil med boeuf bourgignon, men tragiskt nog vet jag att jag imorgon kommer att sitta med resterna från min hemmagjorda pizza. Vad värre är kommer jag troligtvis sitta med en kebabtallrik på söndag som, let's face it, är resultatet av ännu en studentfylla. Jag får helt enkelt ta tag i seriös matlagning senare i livet.

Nu vill snuffsipuffsen att jag ska göra min Julia Child-imitation innan vi lägger oss. Ni förstår, hon pratade med en väldigt säregen röst - väldigt högljutt och kraxande. "I'm Julia Child! Bon appetit!"

WTF?

2010-02-26T10:15:00.000+01:00

Kom på en annan grej gällande Percy Jackson and the Lightning Thief som jag stör mig rejält på. Filmen utspelar sig i USA och Olympus, där Gudarna har sin hemvist, ligger ovanför Empire State Building i New York. Därför, dum som jag är, antar jag att Gudarna ska prata med amerikansk brytning, men åh nej! Ungarna i filmen pratar amerikanska men av någon väldigt konstig anledning har Gudarna någon slags fejk brittisk brytning. WTF liksom? Dom bor i USA! Hades bor ta mig tusan i Hollywood! Nej, jag köper det inte.

Hemmadag, biokväll.

2010-02-25T22:51:00.000+01:00

Idag bestämde jag mig för att ta ledigt från skolan och ha en produktiv dag i hemmet istället. Och med "produktiv" menar jag att jag bänkade mig framför TV:n och hade ett "Will & Grace"-maraton. Det ska dock understrykas att jag han med lite städning. Medan jag skriver det här kan jag inte undgå att tänka vilket innehållsrikt och intressant liv jag har. Bra där, Jacob.

Killen som dock förgyller mitt liv, min lilla snuffsipuffs Dennis, kom över senare på eftermiddagen och vi hade en väldigt gemytlig middag och sedan for vi på bio. För att förstå valet av film måste man förstå snuffsipuffsen. Han är galen i grekisk mytologi. Så! Nu förstår ni honom. Vi såg alltså Percy Jackson and the Lightning Thief. Snuffsipuffsen, som är ett brutalfan av böckerna, var underväldigad och lite besviken. Jag känner mig inte alls så berörd om jag ska vara ärlig. Det var lite av en dussinfilm där snygga tonåringar springer omkring och möter lite monster här och där. Been there, done that. Fast i Harry Potter-filmerna är tonåringarna inte så snygga. Ta till exempel Daniel Radcliffe som spelar Harry. I would not tap that.

Hot hot hot.

2010-02-25T09:15:00.000+01:00

Idag är det hela 10 grader varmare! Vilket innebär att det är -17 grader. Yeeeeeeeej. Vad...kul. Promenad kanske? I think not.

Mos i huvudet.

2010-02-24T22:34:00.000+01:00

Jag har mos i mitt huvud. Eller säger man att man är mosig i huvudet? Eh, whatever. Jag är trött! Läser en kvällskurs i teckenspråk just nu. Eftersom snuffsipuffsen är teckenspråkstolk och eftersom språket i sig är väldigt intressant så bestämde jag mig för att det var dags att börja använda fingrarna till någonting annat än att bläddra i en bok eller slå på ett tangentbord. Hur som haver, kursen håller på i 3 timmar så man blir som sagt mushy in the head efter ett tag. Fast kul är det! Mina händer har aldrig varit lyckligare.

Nu ska jag återgå till att se på finalen av "So You Think You Can Dance" med snuffsipuffsen. Seriöst världens längsta namn på ett tv-program. Mina redan trötta fingrar led när jag plinkade fram det på tangentbordet. Nu orkar jag inte skriva längre.

Veckans Guldkorn!

2010-02-24T14:58:00.000+01:00

Jag tänkte att jag skulle börja med någon slags regelbunden grej här på bloggen, typ att varje vecka skriver jag om en film eller skådespelare som kanske inte är så känd, men som ändå är ett guldkorn. Veckans Guldkorn alltså! Vad ska då denna veckas guldkorn vara? Igår, när jag och granngänget skulle välja film, föreslog Ceasar att vi skulle se en annan film innan vi till sist valde Frida. Den här filmen var Hilary & Jackie.

Veckans Guldkorn: Hilary & Jackie

Filmen handlar om den berömda cellisten Jaqueline du Pré (Emily Watson) och hennes syster Hilary du Pré (Rachel Griffiths) som växer upp i en otroligt musikalisk familj. Båda systrarna blir uppmuntrade av sin mor att spela sina respektive instrument. Hilary spelar tvärflöjt och till en början verkar det som hon kommer bli den stora musikaliska stjärnan i familjen. När Jackie sedan börjar spela cello blir hon efter ett tag mer uppmärksammad än sin syster. Hon blir till slut en av de mest kända cellisterna i världen, medan Hilary gifter sig och lever ett lugnt liv på landet. Systrarnas står varandra fortfarande mycket nära, men när Jackie börjar tröttna på det glamourösa turnélivet reser hon tillbaka till England för att bo med sin syster. Saker och ting blir komplicerade när det visar sig att Jackie är mycket psykiskt instabil och en kamp mellan systrana uppstår. Jackie blir mer och mer involverad med Hilarys man och deras familjeliv och frågan är hur mycket Hilary är villig att dela med sig? När Jackie sedan drabbas av sjukdom ställs deras lojalitet mot varandra på prov åter igen.

Filmen är baserad på den sanna historien om Jaqueline du Prés liv. Filmen börjar med att man får följa de båda systrarnas uppväxt. När Jackie sedan börjar bli känd och Hilary slår sig till ro på landet, får man följa systrarna separat och se deras perspektiv på de olika händelserna i deras liv. Jackie spelas av Emily Watson (Röd Drake, Ängeln på Sjunde Trappsteget) som blev Oscarsnominerad för rollen. Hilary spelas av Rachel Griffiths ("Six Feet Under", Muriels Bröllop) och även hon nominerades för bästa kvinnliga biroll. Båda två är fantastiska i filmen och det faktum att man får följa dem separat i filmen gör att man förstår deras val och handlingar mycket väl. Det här är en film att rekommendera! Perfekt om det regnar ute, livet känns lite trist och du behöver något lagom deprimerande att gotta dig i.

Vinterhat.

2010-02-24T08:18:00.000+01:00

Idag när jag skulle starta bilen var det -27 grader. Det här är officiellt den sugigaste vintern i mannaminne. Die, you winter...bastard!

Frida.

2010-02-23T22:58:00.000+01:00

Det blev tårdrypande drama, som jag ville! Mohahaha. Fast det var dock inte jag som valde ut kvällens film som var Frida med Salma Hayek och Alfred Molina. Det var min granne Ceasar som valde den. Det var ett bra val anser jag, lagom bittert och smärtsamt för en tisdagkväll. Till filmen åt vi en färsk ananas och chokladbollar med gaffel. Vi insåg att allt borde ätas med gaffel! Det känns mer lyx liksom.

Hur som haver, filmen handlar om den mexikanske konstnären Frida Kahlos liv, hennes äktenskap med konstnären Diego Rivera, olyckan som orsakade hennes handikapp och den fysiska och psykiska smärtan som hon bar på hela livet. Salma Hayek är fantastisk (hon Oscarsnominerades), musiken är fantastisk och färgerna...åh, färgerna! Briljant.

Nu ska jag och snuffsipuffsen äta chokladbollar (med eller utan gaffel - vem vet?) och sedan gå och lägga oss. God natt!

Vad ska vi se på?

2010-02-23T17:39:00.000+01:00

Strax kommer granngänget över och kollar på film. Det är alltid en intressant process när ett antal människor, som alla tycker om olika sorters film, ska bestämma sig för vad de ska titta på (OBS! Varning för generalisering). Det finns alltid den som vill se något lättsamt, typ en animerad film eller en komedi. Sedan finns den där som vill se en skräckfilm. Vad mer? Jo, den där som det absolut inte spelar någon roll för, men när man väl föreslår en film så *poff* kommer de med en invändning. Det värsta är om det finns en straight kille med i gänget. Att försöka få en straight kille att se en dramafilm eller romantisk komedi är lika svårt som att försöka se de bra kvalitéerna med Fredrik Reinfeldt. It can't be done! Och ja, jag är stolt över den liknelsen. Den bara kom!

Vi får se vad det blir. Själv är jag den där som det inte spelar någon roll för, men som ändå kommer med invändningar när det väl kommer förslag. Någon måtta får det vara liksom! Inte tänker jag sitta i 2 timmar och se på när Vin Diesel åter igen...typ spränger...saker. Det är väl det som händer i actionfilmer? I don't know. Ge mig ett tårdrypande drama om typ en kvinna som förlorar sitt jobb, sin man, sina barn, får cancer, överkommer cancer, men sen dör ändå. Då är jag på!

Meryl, my bitch.

2010-02-23T10:32:00.001+01:00

Sitter just nu på Universitetet där jag egentligen borde jobba, men...nej. Orka liksom. Istället surfar jag runt på mina sedvanliga filmhemsidor. Ni förstår, snart är det dags för The Academy Awards i USA - det vill säga Oscarsgalan. Det här är som OS för mig! Istället för Charlotte Kalla har jag Sandra Bullock. Istället för Björn Ferry har jag Colin Firth. Istället för sportprogramledarna på SVT har jag Alec Baldwin och Steve Martin (som är programvärdar för årets gala). Det här är stort alltså!

I kategorin Bästas Kvinnliga Skådespelare, som för övrigt är min favoritkategori (yeah... it's gay), är bland annat Sandra Bullock och Meryl Streep nominerade för The Blind Side respektive Julie & Julia. Bullock, en veteran bland b-filmer och romantiska komedier med Hugh Grant. Streep, som kan bemästra vilken dialekt som helst och med 16 Oscarsnomineringar i bagaget. Ändå står de nu som jämlikar och hoppas på att vinna guldstatyetten. Ja, det är ju så spännande att jag nästan gör lite i kalsongerna! OK, that was disgusting.

Hur som haver, jag satsar mina pengar på Meryl. Hon har inte fått en Oscar på typ 25 år så det borde väl vara dags nu! Vi får väl se vad som händer den 8 mars. Som sagt, jag hoppas på gudinnan Meryl. She's my bitch.

Tårar my ass.

2010-02-22T23:14:00.000+01:00

Sammanfattning av Spårlöst: Sri Lanka, tjej som letar efter sin morsa, hon hittar henne, morsan gråter, tjejen säger glatt "hello!". Jag är underväldigad.

Ge mig tårar.

2010-02-22T16:55:00.000+01:00

Mina fingrar har kunnat jämföras med istappar i typ 1 månad nu. Den här vintern borde dö. Hur som haver, snart kommer Dennis hit och det blir det "hej det är måndag och då får man vara trött så vi däckar i soffan"-kväll. Ska dock passa på att se på Spårlöst innan jag däckar. Jag älskar det programmet! I alla fall när dom gråter. Ibland står dom bara där och tittar på varandra när de väl hittat varandra. Awkward as hell! Då stänger jag av. Jag vill ha lite tårar.

Min fru Gwyneth & jag.

2010-02-22T15:04:00.000+01:00

Hej eventuella läsare!

Det här är då det första inlägget på min nya blogg "Min fru Gwyneth & jag". Den kommer bara handla om mig och mitt fantasiliv med Gwyneth Paltrow. Nej, herregud! Jag skojar bara. Det hade inte bara varit tragiskt om så var fallet, det hade också varit väldigt insnöat.

Nej, namnet kommer från en dröm som jag hade, där jag drömde att jag och Gwyneth Paltrow var gifta. Det här är ju inte bara fel på alla håll och kanter eftersom jag är gay, det är också fel eftersom jag inte heter Chris Martin och har två barn som heter Apple och Moses. Men jag gillar Gwyneth. Jag tycker hon är en relativt underskattad skådespelare. Det är också det som den här bloggen bland annat kommer att handla om, det vill säga skådespelare och film.

Jag heter Jacob och är en sprillans nyutbildad gymnasielärare i bild och engelska. Ett av mina stora intressen, förutom att ha konstiga straighta drömmar om Gwyneth Paltrow, är film och allt som har med att göra. Eller inte allt kanske. Typ produktion och sådant är ju hur tråkigt som helst, men skådespeleri och den slutgiltiga filmen är väldigt intressant. Bloggen kommer alltså delvis att handla om detta intresse. Den kommer också att handla om mig och mitt liv här i Umeå tillsammans med min bättre hälft Gwyne... jag menar Dennis. Han är min snuffsipuffs.

Ja, ni märker ju redan. Det här är intressanta grejer! Håll utkik efter mer inlägg. Jag lovar att försöka uppdatera så ofta som möjligt.

Kramkalas.